Law of the West (c64)

I Law of the West tar man sig an rollen som sheriff i Gold Gulsh med uppgiften att upprätthålla lag och ordning i den lilla västernstaden. För detta krävs konversationsskicklighet, människokännedom och snabba reflexer. Under spelets gång möter och samtalar man med olika personer, som värdinnan på stadens saloon, miss Rose, den laglöse mexikanen, boskapstjuven Belle och andra invånare, besökare och bankrånare. Utifrån samtalets utveckling kan det sluta på olika sätt, i värsta fall med dragna vapen och blodsutgjutelse.

Spelet består av 11 scener som utspelar sig under en dag, överlever man till solnedgången har man klarat spelet. Scenerna, stillbilder med animerade inslag, äger rum i olika delar av staden och inleds med en figur som släntrar fram och med olika inledningsfraser startar en konversation. Attityden skiftar från trevlig till hotfull och beroende på vad man svarar - det finns fyra alternativ med olika bemötande - utvecklas samtalet i olika riktningar. Man kan även få viktig information, som att ett rån är på gång eller att lille Willies mamma dejtar doktorn. Och har du tur kanske du får bjuda ut lärarinnan, Miss April, på dans. 

I värsta fall behöver man dra sin revolver, men skjut inte innan du blivit hotat. Är du för snabb riskerar du att döda en oskyldig vilket påverkar slutpoängen negativ: aren't you a bit trigger happy, Sheriff? Men var på din vakt och var snabb när det krävs. Blir du träffad kanske du kan få hjälp av doktorn, om han är i stan vill säga.

När spelet är slut - antingen för att du överlevt till solnedgången eller blivit skjuten - blir du bedömd för din duglighet som sheriff utifrån ett antal kriterier: hur väl har du behållit din auktoritet, hur många bovar och banditer du dödat eller fängslat, om du dödat någon oskyldig och hur lyckosam du varit med damerna.

Samtidigt som man pratar med invånarna i staden ska man se till att bovarna inte rör sig fritt i staden. I bakgrunden är det ständigt liv och rörelse, men många - eller kanske alla - är bara ute efter att begå brott. Därför måste man vara redo att dra sin revolver när man ser dem, då springer de tillbaka därifrån de kom. Även detta är något som är med i poängräkningen.

Slutlig bedömning av dina egenskaper som sheriff

På det stora hela tycker jag att Law of the West är ett bra spel, det är trivsamt med underhållande konversationer där man kan lägga an en attityd som jag inte har i verkliga livet, tack och lov! Men det är roligt i stunden. Scenerna är mycket fina, bra grafik, nästan som små vykort eller pixel art. Byggnader, stadsliv och förstås sheriffens ryggtavla med handen i ständig beredskap på kolven.

Det finns dock en problematik, trots den fina grafiken och den genomtänkta spelmekaniken: det är ganska ensidigt. När man väl lärt sig vad man ska svara för att få höga poäng eller bli förolämpad och attackerad om det är det man vill utsätta sig för, finns det inte så stor anledning att fortsätta spela. Att komma dit tar inte alltför många omgångar. Men fram tills dessa är det ett mycket bra, genomtänkt och välproducerat spel.

Law of the West fick ett blandat mottagande när det kom 1985. Zzap! 64 gav det 78 procent och skrev att det var atmosfäriskt och inledningsvis underhållande samt att grafiken var exceptionell. De tycker dock att det saknar djup och variation för att hålla intresset upp några längre stunder. De anser att priset är för högt (£9.95 på kassett, £14,95 på diskett) i relation till hållbarheten. 

I Commodore User får Law of the West bara 2 av 5. De skriver att spelet saknar ett bra spelupplägg och avslutar recensionen med ett kort konstaterande: "Originellt, ja, engagerande, nej". Att grafiken är mycket bra är både Zzap 64 och Commodore User överens om, precis som att hållbarheten är för kort och priset för högt. På Lemon 64 är betyget 8,06 och med tanke på hur många som lagt sin röst måste det betraktas som mycket högt.

Alan Miller 1986

Spelet är designat av Alan Miller, som började sin karriär på Atari där han låg bakom spel som Surround (1977), Hangman (1978) och Basketball (1978), samtliga till Atari 2600. Därefter var han med och grundade Activision 1979 där han bland annat gjorde Ice Hockey (1981), Tennis (1981), Starmaster (1982) och Robot Tank (1983), även de till Atari 2600. Men när han istället ville att Activision skulle satsa på att utveckla spel till de nyare systemen som Commodore 64 fanns det inget intresse. Han grundade därför Accolade 1984 tillsammans Robert Whitehead, även han en av grundarna till Activision. Accolades första spel var Law of the Wast, vilket också blev Alan Miller sista spel då rollen som företagets VD tog allt tid i anspråk. 1994 lämnade han videospelsbranschen för gott.

I ett meddelande från Alan Miller i originalutgåvan skriver han till alla som köpt spelet: "Vänner, det här är mitt första spel för vårt nya företag Accolade. Trots att jag designat nästan ett dussin framgångsrika videospel de senaste åtta åren, är detta mitt första spel till en persondator sedan Basketball till Atari 400/800 1979. I Law of the West testar jag flera nya koncept, den mycket stora karaktären som representerar dig i spelet, skapandet av flera karaktärer med distinkta egenskaper, flersvarsalternativ istället för att skriva dem och musik som är särskilt komponerad för de olika karaktärerna, scenerna och känslolägena." Han avslutar med uppmaningen att skriva till honom och berätta vad de tycker om spelet, speciell de ovan nämnda koncepten. "Du kan nå mig på Accolade Inc, 20863 Steven Creek Blvd, Cupertino, CA 95014 och hoppas att du fixar det till solnedgången."

Ett meddelande i originalmanualen från Alan Miller

I Skandinavien publicerades Law of the West av American Action. Trots namnet var det ett svenskt bolag vilka också gav ut Blood'n Guts, spelet med den kanske fulaste omslagsbilden genom tiderna. I manualen står det att det tar 3 minuter att ladda in spelet, men i realiteten tar det 6 minuter och 30 sekunder. Utöver det måste varje ny scen laddas in, vilket tar ungefär 50 sekunder. 

I manualen, som för ovanlighetens skulle är på svenska, har det smugit sig en ett lite tryckfel. Det är väl inget ovanligt i det, men att de inte upptäckt ett fel av den här kalibern är nog ganska ovanligt. I förklaringen som beskriver hur man skjuter låter det som följer (min kursivering): "För joysticken framåt (uppåt) till det att ett siktkors syns på skärmen. För att skita, för du joysticken så att skitkorset är mitt över den person du vill sikta på."

Det finns mycket att skriva både om American Action, Blood'n Guts och Greve Graphics som låg bakom spelet. Men det sparar jag till ett annat inlägg. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med information om upphovsmakarna

Belle, saloonvärdinnan

Källor:

Commodore User, nr 30, april 1986, s. 48

lemon64.com: Law of the west

manualen, både den ursprungliga och svenska

mobygames.com: Alan Miller, Law of the West inkl bilder (utom bedömningen som är min egen)

en.wikipedia.org: Law of the West

Zzap!64, nr 12, april 1986, s. 22

Mästerdetektiven Basil Mus (brädspel)

Jag har alltid älskat Walt Disney, men det finns tre filmer som sticker ut i mängden för mig: Micke och Molle (1981), Taran och den Magiska Kitteln (1985) och Mästerdetektiven Basil Mus (1986). Att jag såg dem som barn när jag var i precis rätt ålder gör säkerligen sitt. Men jag tycker även att de har en ton som vare sig filmerna före eller efter har. Det finns ett tydligt mörker, en melankoli som jag inte sett så framträdande i några andra Disneyfilmer, förutom i Bernard och Bianca (1977) som genomsyras av samma underton. 

När Mästerdetektiven Basil Mus gick upp på biograferna 1986 släppte Kärnan ett familjespel med samma namn. Spelet är fint presenterat där spelplanen utgörs av en karta över centrala London och bilder ur filmen. I inledningen av regelhäftet åtberättas hela filmen, från början till slut. Men jag nöjer mig med att återge de första styckena: 1897, Drottning Musioria firar guld-jubileum i London. Samtidigt tänker den beryktade skurken Rottigan ut en ondskefull plan. Han tänker byta ut den goda drottning Musioria mot en mekanisk kopia, och därefter ta makten i landet som drottningens gemål.

För att genomföra planen kidnappar professor Rottigan leksakstillverkaren Henry Fladderson och tvingar honom bygga en mekanisk drottning. Efter många år i drottningens tjänst utomlands återvänder doktor Dawson till London och möter den gråtande Olivia Fladderson, dotter till leksakstillverkaren. Han tar henne med till mästerdetektiven Basil Mus på Baker Street. Basil Mus får höra om Olivias fars försvinnande och lovar att hjälpa henne.

Spelplan över centrala London

Spelet går ut på ta sig till Big Ben för att hindra Rottegan att ta över makten från den goda drottningen. Men först måste man ta sig från Basils hus på Baker Street 221b till Fladderssons leksaksaffär, vidare till Rottegans sjaskiga pub och därefter till slottet för att avsluta i Big Ben. Det räcker dock inte att ta sig fram till Big Ben, för att gå in måste klockan vara 12. Är den inte det får man gå omkring på gatorna till den blir det. 

För att ta sig dit följer man gatunätet med hjälp av numrerade spelkort som visar hur långt man får gå. I varje korsning ligger det kort som man ska vända när man passerar. Med hjälp av dem kan man spärra av vägen för bakomliggande spelare som då måste ta en omväg. För att komma in i eller ut från de fyra hörnorna - Basils hus, Fladderssons leksaksaffär, Rottegans pub och slottet - måste man ha kort med särskilda symboler, olika för varje hörna. Det är fyra symboler på varje kort och det finns sju symboler sammanlagt plus ett kort som innebär att klockan flyttas fram tre timmar.

Med hjälp av brickorna i korsningar kan man spärra vägen

Det här är ett spel med hög mysfaktor. Det är också ett perfekt kvällsspel när man är lite trött och bara vill göra något mysigt tillsammans, utan att behöva tänka alltför mycket. Eller om man är 7 år. Det är mycket enkelt, vilket är i sin ordning eftersom det är ett barnspel. I grund och botten är det bara att spela sina numrerade kort, gå så många steg kortet visar, ta ett nytt och hoppas att man får ett med de symboler man är i behov av.  Men det tillkommer ändå ett strategiskt element i det att man kan välja hur man lägger korten i korsningarna, hur man ska spärra av vägen. 

Jag spelade med min dotter en kväll och det gick fort att komma in i och förstå hur man skulle göra. Vi körde ett par gånger och det var lite småkul. Inget fantastiskt spel, men mysfaktorn var som sagt hög. Efteråt tittade vi på filmen och jag kan bara konstatera att den fortfarande är lika bra som den alltid varit. Hur många gånger jag sett den har jag inte längre koll på, men det är många. 

Baksidan av spelkorten fångar stämningen i filmen mycket bra

En av de främsta anledningarna till att jag tycker så mycket om filmen är stämningen, som förmedlas så fint via suggestiva bilder av ett dunkelt och fuktigt London i sen 1800-talsmiljö. Basil Mus är en av de sista filmerna som målades för hand, under 1990-talet tog dataanimeringen över allt mer. Samtidigt är det också den första där man använt sig av dator, scenen med Basils och Rottegans kamp inuti urverket på Big Ben i slutet av filmen. Musiken är komponerad av Henry Mancini (1924-1994) som under sin långa karriär fått fyra oscars för bästa musik, bland annat för det legendariska temat till Rosa Pantern. 

Det finns även ett spel till Commodore 64 som jag inte har så bra koll på. Jag har spelat det några gånger men har aldrig satt mig in i det och vet inte riktigt vad det går ut på. Grafiken är bra och det fick höga poäng i Zaap64!, 77 procent. På Lemon 64 är betyget betydligt sämre, inte mer än 5,65. Eftersom jag inte spelat det ordentligt har jag inte någon egen uppfattning. Jag har det inte i en fysisk kopia men det vore ett uppskattat tillskott i samlingen. 

Samla och byt klistermärken med Basil Mus

Mästerdetektiven Basil Mus var en film som verkligen fastnade i mitt minne och så fort Disneyfilmerna började ges ut på VHS i mitten av 90-talet köpte jag den. Förutom filmen fanns det också en del merchandise, jag hade ett häfte man samlade klistermärken till. Det kostade 3,50 kronor och sedan köpte man förpackningar med fyra eller sex numrerade klistermärken. Minns inte priset på paketen men som min far påpekade skulle boken bli tämligen dyr i slutändan. Bilderna klistrade man fast i rutor med samma nummer som kortet. 

Under rutan var det en text som beskrev handlingen på bilden. Genom att byta dubbletter med varandra fick man efterhand allt fler bilder i boken. Jag hade likadana för Disney's Taran och den Magiska Kitteln samt He-Man. He-Man köpte bara för att många av mina klasskamrater hade den, det var ju roligt att kunna byta med fler. Tyvärr verkar jag inte kvar den, jag kan åtminstone inte hitta den. Så vitt jag minns var det bara en i klassen som hade Taran och några få som hade Basil Mus. Jag lyckades inte fylla någon av böckerna, men längst kom jag med Mästerdetektiven Basil Mus.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Samlarhäften med Taran och Basil Mus

Spelkorten med symboler och siffror samt kortet för att flytta fram klockan

Regelhäftet

Detalj på boxen av spelet

Källor

Board Game Geek (boardgamegeek.com): Mesterdetektiven Basil Mus

Extramaterial på DVD-utgåvan av filmen

Lemon 64: The Great Mouse Detective

FIFA International Soccer / FIFA 94 (mega drive)

Finns det någon annan sport som gestaltats i så många  tv- och datorspel som fotboll? Som hängt med sedan början med första generationens konsoler? På Universal Videogame List ger en sökning på kategorin "Soccer" 1941 träffar. 1990 nådde utgivningen - i samband med VM i Italien - sin topp med 161 utgivna spel, en andra topp inträffar 1994 med VM i USA (132 titlar). Därefter planar det ut och 2024 listas bara ett spel. Vad som ligger bakom denna utveckling återkommer jag till senare.

Först ut var Soccer till Magnavox Odyssey 1972. Men det är framförallt titeln som får det att kategoriseras som fotboll. Och plastfilmen man fäste på tv-skärmen, som föreställde en fotbollsplan. Att kalla det fotbollsspel känns med dagens mått inte helt rätt, eftersom det egentligen bara är en variant av Pong. 

Plastfilmen till Magnavox Odyssey's Soccer som fästes på tv-skärmen

1979 kom NAFL Soccer till Intellivision - konsolen som gjorde realistiska sportspel till sitt främsta försäljningsargument - och det kan nog sägas vara startskottet för de "riktiga" fotbollsspelen. I takt med att grafiken blev bättre kom det allt fler titlar. Många dåliga, ännu fler mediokra och några riktigt bra. Vissa av dem fick uppföljare, exempelvis Kick Off och Football Manager. Men de flesta fick det inte. Med 16-bitarssystemens utbredning vid 1990-talets början sker en förändring kring uppföljare: det börjar släppas en ny och något uppdaterad version varje år. Istället för en tvåa eller trea efter titeln följer ett årtal. 

NASL Soccer till Intellivision 1979

1993 gav EA Sports ut FIFA International Soccer, ofta kallat FIFA 94. Det är EA Sports första titel i den långlivade FIFA-serien som så sent som 2023 gick i graven. Spelet gavs ut på de flesta system som SNES, DOS, Amiga, Sega Mastersystem med flera. Men först ut var Sega Mega Drive, vilket är den version jag har. 

Det blev en enorm succé som på sikt kom att konkurrera ut i stort sett alla andra titlar, även de största som Kick Off och Sensible Soccer. En del av förklaringen ligger antagligen i att EA fick exklusiva rättigheter att använda FIFA i sin titel, vilket innebar att det på sätt och vis blev det officiella fotbollsspelet. Men givetvis behövs det något mer än bara en licens för att nå framgång, det måste vara ett bra spel. FIFA 94 är ett mycket bra spel. 

De största skillnaderna mellan FIFA 94 och andra spel som fanns att tillgå var dels spelarperspektivet och dels upplägget och presentationen av matcherna. Spelvyn är isometrisk sedd snett uppifrån och liknar i större utsträckning en fotbollsmatch på TV, ett perspektiv som FIFA var första med och som sedan kom att dominera fotbollsspelen. Det vanligaste då var fågelperspektiv rakt uppifrån eller från sidan.

Den andra aspekten som utmärkte FIFA 94 var som sagt presentationen, som även den försökte efterlikna verkliga tv-sändningar. Alla matcher inleds med en kommentator som berättar om lagen och den kommande matchen och när det blir mål visar en "tv-skärm" en filmsnutt med en boll som flyger igenom nätet eller en maskot som jublar samt målgöraren som firar med en hjulning eller annan glädjeyttring.

Det finns 48 landslag att välja mellan och fyra olika spelvarianter: vänskapsmatch, turnering, slutspel och seriespel. Alla lag har olika skills, vilket även slår igenom när två spelare möter varandra. Således blir det ett slags handikappsystem där personer kan möta varandra oavsett skicklighetnivå. Spelar man ett lag som är sämre på att passa blir det fler felpassningar. Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt i samma match. 

Jag har framför allt spelet vänskapsmatcher med min son, som vanligtvis inte har något större intresse för mina gamla spel. Men FIFA 94 gillar han, antagligen för att han spelat det sedan FIFA 15 fram till FC 25 som det numera heter. Jag har inte en chans mot honom i något av de nyare utgåvorna, det är alldeles för många knappar och finesser för mig. Här är det bara tre knappar och en D-pad att hålla reda på och vi är relativt jämlika. Han är lite bättre men det kompenseras av att jag alltid får spela det bättre laget. Har man ingen att spela mot kan man förstås möta datorn. 

Detalj av en dramatisk scen precis utanför straffområdet

Överlag fick FIFA 94 mycket bra kritik oavsett vilket system det gällde. Till Mega Drive var betygen mellan 77 och 96 poäng av 100 i de spelmagasin som listas på Wikipedia.

Och så tillbaka till inledningen: vad beror det minskade antalet titlar från mitten av 90-talet och framåt? Den främsta orsaken stavas pengar, kostnaden för att utveckla spel är så ofantligt mycket högre idag. Under 70- och 80-talet var det bara några få personer som låg bakom ett spel medan det till FIFA 94 är 59 personer som krediteras på Moby Games. Den senaste versionen, FC 25, har 6273 personer. Det är inte många, om ens någon, som kan konkurrera med det och antalet titlar minskar således. Det är betydligt fler som spelar idag, men alla spelar FIFA. Eller snarare FC sedan EA Sports förlorat licensen till FIFA.

antal fotbollsspel utgivna per år mellan 1970-2025

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

An illustrated history of 151 games av Simon Parker
en.wikipedia.org: FIFA (video game series), FIFA International Football
mobygames.com: FIFA International Soccer inkl bilder, FC 25
sv.wikipedia.org: FIFA Football
uvlist.net: Magnavox Odyssey, Intellivision och bilder till dessa samt Soccer (genre) med diagram

Jag har hittat på ett spel (joystick 1/1983)

Hur beskriver man egentligen ett spel? Inte som man skriver om det i speltidningar eller här på bloggen, utan för en programmerare som ska genomföra idén i praktiken. I det första numret av tidningen Joystick som började ges ut hösten 1983, publiceras ett brev från en läsare i Angered vid namn Anders Andersson. Han skriver att han hittat på ett spel och beskriver sedan utförligt vad det går ut på och vad som faktiskt händer på tv-skärmen i olika situationer utifrån olika kommandon på joysticken. 

Första gången jag läste insändaren kunde jag inte låta blir att le, det var så naivt och bokstavligt beskrivet. Men så tänkte jag ett steg till och frågan från föregående stycke dök upp: hur förklarar man så att programmeraren får veta det han eller hon behöver veta? Antagligen skulle man behöva göra ungefär som Anders. Kanske borde jag prova själv på något spel, men den här gången nöjer jag mig med att publicera hans brev. Jag återger det i sin helhet utan några ändringar.

Joystick nr 1, november 1983

Hej! 

Jag har några förslag vad det gäller nya kassetter. Den första heter "Spider-Man". Den fungerar i stort sätt som "Super man". När man trycker spaken i sidled så hoppar han upp på en vägg eller dylikt. När han sedan ser en bov på t ex vänster sida av TV-skärmen så för man spaken åt sidan och trycker på knappen. Då sprutar det ut ett nät över boven. Som sagt, det skall nästan vara som Superman. Med en stad som Spiderman kan klättra runt och fånga bovar i. Hans ärkefiender ska naturligtvis vara med på kassetten. De heter följande: skalbaggen, ödlan, skorpionen, gamen och till sist, men inte minst, Doctor Octopus. Och så till nästa kassett. På skärmen ska det vara ett sikte. Det siktet ska man styra. Det ska nämligen dyka upp fientliga Rymdskepp på TV:n. Och dom skall man skjuta ner. Men det kan då och då dyka upp ett skepp från Jorden och dom skall du inte skjuta för då mister du ditt skepp, men man har fem chanser på sig. Fiendeskeppen kan också släppa små svävande bomber mot dig så du får se upp. 

   Och så undrar jag om de vanliga kassetterna passar till det nya superspelet Atari 5200.

Solong hälsar

Anders Andersson

Superman till Atari 2600

Jag blir så glad när jag läser Anders brev, barnets entusiasm är så stark och lyser igenom varje mening. Han refererar till Superman när han beskriver sitt Spiderman-spel. Superman är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978 efter den första Stålmannen-filmen (1977) med Christopher Reevs. I spelet har Lex Luthor sprängt en bro som Superman måste återbygga genom att hitta de olika brodelarna som ligger utspridda över Metropolis. Under sitt sökande stöter han på faror i form av Lex Luthors medhjälpare som man ska sätta bakom galler sam kryptonit som Stålmannen förstås måste undvika. Superman till Atari var det första spelet som gjordes på licens, vilket senare kom att bli mycket vanligt.  

Spiderman till Atari 2600 

Redaktionen svarar ganska kortfattat men uppskattande på hans brev: 

Hej Anders, 

Du har verkligen tänkt till. Jag tycker att det verkar vara en kul idé till kassett. Vi har lämnat ditt förslag till Atari som skickar det vidare till USA. Därefter besvarar de också hans fråga om Atari 5200: Till det nya Superspelet Atari 5200 passar inte vanliga kassetter. Det blir inte någon satsning i Sverige på 5200.

Atari 5200 var uppföljaren till Atari VCS som fick byta namn till Atari 2600 vid lanseringen av den nya konsolen 1982. Att den aldrig lanserades i Sverige var nytt för mig,  det förklarar varför det sällan kommer ut spel på tradera och varför de ofta är så dyra.

Om Atari skickade vidare Anders spelidéer till USA och om de kom att användas som inspiration till något spel förtäljer inte historien. Det finns dock ett spel om Spindelmannen, men det gavs inte ut av Atari utan av Parker Brothers. Dessutom kom det 1982, innan Anders fick sin spelidé publicerad. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Framsidan till Spider-Man från Parker Brothers 1982

Framsidan till Superman från 1978.

Källor

Atarimania: Spider-Man (inkl. bilder)

Joystick nr 1 1983, s. 6

Moby Games: Superman (inkl. bilder)

3D Maze (vic 20)

Första gången jag såg 3D Maze på Vic 20 blev jag riktigt imponerad, det var så snyggt gjort när man i första-person-perspektiv tog sig fram genom en labyrint i tre dimensioner. Jag hade inte spelat särkilt mycket vic 20 och det här spelet stack ut från de andra titlar jag testat. Jag var förvånad att man kunde göra ett spel som detta till vic 20. 

Jag vet egentligen inte om det rent tekniskt var något att bli speciellt imponerad av, mina kunskaper om programmering är lika med noll. Med tanke på att ramminnet inte behöver utökas torde det inte röra sig om ett särskilt avancerat program. Vic 20 hade ett ramminne på 3,5 kb till sitt förfogande men många spel krävde att man utökade det genom en cartridge på baksidan av datorn. Som mest kunde man expandera minnet till 64 kb, men 3, 8 och 16 kb var vanligare.

3D Maze från 1984 är ett spel i Mastertonics budgetklass som såldes för två pund. Grafiken är ytterst sparsam och det finns inga ljudeffekter. Faktum är att spelet är helt tyst. Målet är att ta sig från en plats i labyrinten till en annan på max 160 sekunder. Man kan välja åtta olika svårighetsgrader varpå en labyrint slumpmässigt skapas. Är man inte nöjd med den kan man skapa en ny. Hur man gör förklaras tydligt på startskärmen: genom att trycka ner tangent 1-8 kan du välja en labyrint i 3 dimensioner. När andra delen har laddats, försök nå centrum av 3D labyrinten innan syret tar slut.

Då kan man förstås undra vad man gör i en labyrint där syret kan ta slut, men det finns en förklaring. Något jag älskar med de här gamla spelen är de målande scenarierna som beskriver vad som händer i spelet och varför vi hamnade där: Under en rutinmässig rymdresa tillbaka från Mars befann du dig i omloppsbana runt Venus. Staden nedanför såg lugn och fridfull ut men den omgivande utomjordiska terrängen var tydligt olycksbådande och ganska dödlig. Du ropar "Stråla ner mig, Scottie", men Scottie har just återvänt från en kosmosbar med en intergalaktisk baksmälla och mår inte alls bra. Han strålar ner dig i en avlägsen rymdlabyrint någonstans i den utomjordiska terrängen. Allt du har för att överleva är en rymddräkt, en syrgastank, en kompass och, praktiskt nog, en karta över labyrinten. Spara andan, du kommer att behöva den.

Du är den röda pricken och ska förflytta dig till centrum "*" av labyrinten

Navigerar gör man med joystick eller tangenter. Man vet åt vilket håll man går med hjälp av väderstrecksangivelserna högst upp på skärmen. Man kan hela tiden titta på kartan man lyckligtvis fått med sig från rymdskeppet, men det tar tid och det har man inte så mycket av. Dock är det en nödvändig hjälp att ta ibland så att man inte går vilse, eller snarare fel. Men det är bra om man kan utnyttja den så lite som möjligt. Klockan tickar oavbrutet nedåt. När tiden är ute börjar man om, men den här gången är startpunkten någon annanstans.

Jag har även spelat ett par andra varianter, Monster Maze från Epyx, även det till Vic 20 och Maze Master från HesWare till Commodore 64. Spelvyn är identisk men spelidén skiljer sig åt. I Monster Maze ska man samla guld samtidigt som man ska undvika de monster som finns i labyrinten. Maze Master är ett äventyrs-RPG där labyrinten är i flera plan och man möter fiender man måste bekämpa för att förbättra sin karaktär. Både verkar vara bra, även om jag inte spelat dem särkilt mycket. Jag har dock ytterligare ett till Commodore 64: 3D Man, ett slags Pac Man i tre dimensioner. Det är riktigt dåligt med betyget 3,27 av 10 på Lemon 64. Maze Master får 6,75.

Men det finns många fler varianter än de ovan nämnda. I hemdatorns begynnelse hade varje system ett eller flera spel på temat. En sökning på Universal Videogame List, uvl.net, visade snarlika spel till flera datorer som Commodore 64, BBC Micro, Spectrum, Acorn Electron och många fler. Mål och syfte kan skilja sig åt i de olika spelen men i grund och botten är konceptet detsamma, det vill säga navigera i en labyrint i tre dimensioner.

Maze War från 1973 på en Imlac PDS-1D

Originalet och ursprungskällan till 3D Maze och alla andra snarlika titlar är Maze War från 1973, som programmerades av några studenter vid NASA Ames Research Center i Silicon Valley. Mastertronics 3D Maze är antagligen inte inspirerat av originalet utan mer troligt av de otaliga varianter som följde på Maze War. Maze War anses, förutom att betraktas som det första 3D-spelet, även vara det första first-person-shooter-spelet. 

Omslagsbilden tycker jag är helt underbar, ett motiv som skulle pryda en vägg även om man inte har något intresse för retrogaming. Om man inte avskräcks från den kontrastrika färgsättningen vill säga. Det labyrintlika tornet sträcker ut sina tentakler åt alla håll där det flyter i ett tomrum av grönt och gult skimmer, både lyriskt lockande och giftigt avskräckande!

Jag vet inte varför, men jag associerar bilden med M.S. Eschers motiv, den Nederländska konstnären som gjort så många "omöjliga" bilder. Illusioner som rent logiskt inte går ihop, perspektiv som är omöjliga att se samtidigt. Motivet på omslaget till 3D Maze har inga illusioner eller omöjliga perspektiv, men känslan är ändå Eschersk. Det skulle vara intressant att veta vem som gjort det, för jag tycker att bilden är riktigt bra. Drömsk och medryckande på samma gång. Men som med de flesta omslag från den här tiden finns ingen information om vem som ligger bakom den, precis som det heller inte finns någon information vem som programmerat spelet. Bilden är hur som helst magisk, hypnotisk. Man dras in i den tredimensionella labyrinten som flyter i ett gult och grönt tomrum av gas och moln. Och jag flyter med.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Epyx Monster Maze från 1982 

Maze War från 1973

Mastertronic 3D Maze med kassett

M.C. Escher (1898-1972)

Källor:

Engelska Wikipedia: Maze (1973 video game)

Moby Games: 3D Maze

Svenska Wikipedia: M.C. Escher

Universal Videogame List, uvl.net: Maze

med flera

Bandai Electronics Gunfight (handhållet)

Jag har tidigare skrivit om Outlaw från 1978 till Atari 2600 som bygger på arkadspelet Gun Fight från 1975. Här kommer ännu en variant i form av ett handhållet spel från Bandai Electronics. Det släpptes 1980 och har givits ut under flera namn, bland annat Gunfight i USA och FL Gun Professional i Japan. Vilken av utgåvorna jag har vet jag inte eftersom namnetiketten försvunnit. Förutom namnet på etiketten är de identiska men det står Gunfight på baksidan av mitt spel, vilket också fick bli rubriken på inlägget.

Utgångspunkten är densamma som ovan nämnda Outlaw och Gun Fight: två revolvermän som duellerar mot varandra. Den som har mest poäng efter två minuter vinner. Ju färre skott man behöver för att träffa motståndaren desto fler poäng får man. Man kan skydda sig bakom kaktusar och diligensen som kör fram och tillbaka i mitten av skärmen. Kaktusarna kan man skjuta bort med tre skott, träffar man diligensen får man minuspoäng. När man blir träffad spelas Marche Funèbre av Chopin, en inte helt ovanlig signatur när man förlorade ett liv i dataspelens värld under det tidiga 80-talet.

Det finns fyra spelvarianter, en för två spelare och tre olika svårighetsgrader när man spelar mot datorn. Som alltid är det förstås roligare om man är två, det är rätt speciellt att sitta tätt tillsammans vid den lilla skärmen och ihärdigt trycka på knapparna för att skjuta varandra. Men det funkar bra att spela själv också, det är faktiskt ett riktigt bra spel. 

Jag köpte det i Bryssel för 24 euro vilket verkar ha varit ett bra pris, på flera internetsidor har jag läst att det är relativt sällsynt. De få annonser jag sett har haft ett betydligt högre pris än vad jag själv gav - omkring 1000 kronor - även i samma skick som mitt. Så kanske stämmer det att Bandai Electronics Gunfight är ett sällsynt spel. Oavsett hur det ligger till med den saken är jag glad att jag köpte det, det är ett roligt tillskott till min samling.

Som redan nämnts gavs Gunfight ut av Bandai, ett japansk leksaksföretag som grundades 1950. Under 1980-talet gav de sig in på tv-spelsmarknaden och förutom handhållana spel blev de det första tredjepartsföretaget att utveckla spel till NES (Tag Team Match: M.U.S.C.L.E.). Men det är även Bandai som ligger bakom Tamagotchi - de små elektroniska liven som behövde omvårdnad och kärlek för att inte dö - som lanserades 1996 och blev en omedelbar succé och fluga till mångas förtret. Det sägs att det fanns särskilda dagis i Japan där man kunde lämna in sina Tamagotchisar under dagen. Om det är sant vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag hade i alla fall vänner som var tvugna att åka hem för att mata sina. 2005 slogs Bandai ihop med Namco och blev Namco Bandai Holdings.

Men vi vänder åter till Gunfight, eller snarare Chopins dödsmarsch, för det var inte bara i de gamla dataspelen man fick höra den. I slutet av 90-talet och början av 00-talet när mobiltelefonerna började bli vanligare, var jag en av dem som stod emot. Det var mycket prat om hjärncancer vilket jag tyckte att jag kunde klara mig utan. Till sist såg jag mig dock tvungen att skaffa en och det blev en Nokia 3310 som man kunde spela Snake på. Men man kunde också komponera egna ringsignaler, vilket jag försås gjorde. Eftersom jag brukade säga - halvt på skämt och halvt på allvar - att telefonen skulle bli min död fick det bli Chopin: Marche Funèbre.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

YouTube-kanalen Vintage Gaming Memories: (1980) Bandai Electronics FL Gun Professional

Engelska och svenska Wikipedia: Bandai

Bowling (atari 2600)

När det handlar om tv-spel är jag barnsligt förtjust i bowling och jag har några spel som jag laddar in med jämna mellanrum. Jag har dock bara skrivit om ett så här långt, 10th Frame till Commodore 64, vilket egentligen är lite märkligt med tanke på hur svag jag är för dem. Ett av favoriterna, förutom 10th Frame, är Bowling till Atari 2600 som släpptes 1979. 

Det är härligt med dessa tidiga sportspel vars titel bara är namnet på sporten: Tennis, Boxning, Slalom, Fotboll, Ishockey etc. De behövde inte vara mer komplicerade än så, det fanns ju inte några andra spel på samma tema. I alla fall inte till den specifika konsolen eller datorn som spelet givits ut på. 

Atari är inte det äldsta bowlingspelet jag har i min ägo. Philips Videopac eller Magnavox Odyssey 2 som den kallades i USA, var före med sitt Bowling som släpptes hösten 1978, ungefär samtidigt med lanseringen av konsolen. Men som i de andra tidiga försök att gestalta sporten på tv-skärmen är det inga "spelare" i videopacspelet, man ser bara banan och klotet. Så vitt jag vet var Atari först med det, att man spelade med en gubbe. Eller avatar som man säger nu förtiden.

Bowling är mycket enkelt och följer reglerna som gäller i verkligheten: kasta klotet och få ner så många käglor som möjligt på två kast. Vid strike räknas även de två nästföljande kasten in i poängen och vid spärr det nästkommande. Får du strike på den tionde rundan får du två extrakast. Maxpoäng är 300.

Man ser planen ovanifrån men gubben från sidan, ett rätt märkligt perspektiv om det nu inte är så att spelplanen hänger på väggen. Men det gör den nog inte, precis som gubben antagligen inte ligger ner på sida. Perspektivet är helt enkelt bara märkligt och inte alldeles realistiskt. Oavsett vilket placerar man gubben där man tycker att det är lämpligt utifrån käglornas position och släpper sedan klotet. Det går inte att påverka styrkan i kastet. 

Det finns tre spelvarianter och man kan var en eller två spelare i samtliga. I den första kan man skruva bollen vilket innebär att man svänger höger eller vänster med joysticken när det är dags att skruva den men därefter kan man inte påverka klotets bana. I den andra varianten kan man styra klotet hela tiden och i den sista kastar man bara klotet som går rakt fram när det lämnat handen. Svårighetsreglagen justerar hur lätt det är att få strike.

Av de olika varianterna föredrar jag den första där man kan skruva klotet dvs den när klotet. Att kunna styra klotet hela tiden känns som fusk och att bara rulla det rakt fram är rätt trist i längden. 

Varje omgång går fort, att spela en hel runda på tio kast tar inte mer än 5 minuter om man är själv. Men det är när man spelar med någon som Ataris Bowling verkligen glänser. För det kan vara riktigt kul, det går fort och det är tajt. Ett misstag och allt är förlorat.

Jag har inte hittat många samtida recensioner av spelet, men i oktober 1979 skriver den amerikanska tidningen Creative Computing (1974-1985) om det. Framförallt beskriver de det, men mot slutet kommer en mer upplevelsebaserad mening: ljudeffekterna gör detta till ett livligt spel när käglorna faller eller när du får en strike eller en spärr och en melodi spelas. 

I december 1983 skriver den brittiska tidningen TV Gamer en kort notis/recension: Bland de bästa av Ataris tidiga sportspel. Bowling kräver koncentration och skicklighet för att få en omgång med bara strike. I denna korta artikel framkommer också att spelet kostade nästan 19 pund (£18.95), vilket motsvarar runt 67 pund i dagens värde eller drygt 900 kronor. Så alla som beklagar sig över att spelen är dyra idag, så är det inget mot vad de kostade för 40 år sedan.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan som gjorde Combat, det allra första spelet som släpptes till Atari VCS och som man också fick med när man köpte konsolen. Combat har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men han ligger även bakom klassikerna Street Racer och Air-Sea Battle. Bowling blev hans sista innan han lämnade Atari och var med och grundade Activision där han programmerade Bridge och Kaboom.

Omslagsbilden är målad av Cliff Spohn som citeras i Tim Lapetinos bok Art of Atari: Jag ville framhäva designelementet – käglorna som faller, bollens rörelse. Jag överarbetade inte käglorna utan ville hålla det enkelt. Och såklart de gamla mustascherna. Det sista syftar förstås på bowlarens mustasch i klassisk anda.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till de titlar som omnämns ovan: 10th Frame, Combat, Art of Atari

Spelvyn till Philips Videopacs Bowling

Kort artikel ur Creative Computing oktober 1979

Notis i TV Gamer december 1983

Källor

Atari Archive: Bowling - March 1979

Creative Computing, oktober 1979 (internet archive)

Engelska Wikipedia: Larry Kaplan, Creative Computing

Moby Games: Bowling, Larry Kaplan, Bowling! / Basketball

TV Gamer, december 1983 (internet archive)

För att beräkna priset på spelet i dagens penningvärde tog jag hjälp av Gemini som använt sig av siffror från Bank of England