Tapper (C64)

I Tapper intar du rollen som bartender och din uppgift är att servera öl till otåliga gäster, samla upp tomma glas och hämta eventuell dricks. Tapper är ursprungligen ett arkadspel som släpptes av Bally Midway 1983 för att placeras ut på krogar. Handkontrollen var från början en riktig tappkran för att skapa en genuin känsla. Den ursprungliga versionen innehöll reklam för Budweiser, vilket senare ändrades till Root Beer. Spelet konverterades till en mängd olika system och till Commodore 64 kom det 1984. När målgruppen blev yngre, vilket den ju blev när man konverterade spelet till C64:an, ändrades reklamen igen och i denna version är det Mountain Dew som marknadsförs.

Den inledande vyn visar dig baren sedd snett ovanifrån med fyra öltappar till vänster och lika många barbord till höger. I slutet av varje bar finns en dörr varigenom gästerna kommer in. De rör sig långsamt mot slutet av bordet och du måste se till att de får sin öl innan de når dit genom att tappa upp ett glas (håll in knappen) och skicka det till dem över baren (släpp knappen). När de får sin öl stannar de upp för att dricka alternativt försvinna ut genom dörren. När de som hänger vid baren druckit ur skickar de tillbaka glaset över bordet och du måste fånga upp det innan det ramlar i golvet samt servera dem ännu en öl. Det kommer hela tiden nya gäster som är törstiga och du måste springa mellan borden för att servera och fånga upp glas. Om ett glas ramlar i golvet förlorar du ett liv, om du missar att servera innan de avancerat till slutet av baren drar de otåliga gästerna upp dig på bordet och du förlorar ett liv, skickar du iväg en öl utan mottagare krasar den i väggen och du förlorar ett liv. Ibland lägger gästerna ut dricks på bordet och hämtar du den kommer det in några cancan-flickor och dansar på scenen, vilket ger dig lite respit eftersom ett antal gäster då stannar upp för att titta på dansen. Målet för varje bana är att servera öl så att kunderna försvinner. När baren är tom har du klarat banan och det blir en mellanakt. Nu blir vyn en bardisk du ser rakt framifrån istället och på bardisken står det sex ölburkar. Det kommer in en maskerad figur i svarta kläder och svart hatt och tar upp en burk och skakar den, varpå han blandar alla och din uppgift nu är att hålla koll på vilken burk han inte skakat. När han blandat färdigt ska du ta en av burkarna och öppna den. Är det rätt burk får du bonuspoäng men är det fel får du en dusch av ölen som sprutar ut ur burken. Det är i denna scen man ser en reklamskylt för Mountain Dew.

Det finns fyra banor med olika miljö och tema: första banan är en cowboybar, den andra sportbar, den tredje för punkrockare och den sista en rymdbar där du serverar utomjordingar. Du behöver klara varje bana ett par gånger med fler gäster varje gång, innan du kommer vidare till mellanakten. När du klarat av alla banor börjar det om från början, men i ett allt högre tempo.

Grafiken är bra för att vara 1984, musiken är trivsam och kontrollen av bartendern fungerar fint. Spelet är på det stora hela ganska kul när man väl kommer in det och man kör gärna en gång till för att snygga till sitt high score. Väldigt enkel spelidé som de flesta spel under denna tid då tekniken inte tillät alltför komplicerad programmering. Det är dock inte så lätt alla gånger, jag har endast kommit vidare till bana två, vilken jag inte klarat av ännu så länge. Att kasta sig fram mellan borden för att servera och fånga tomglas blir efter ett tag väldigt stressigt och svårt att hinna med. Åtminstone med mina reflexer.

Spelet fick bra recensioner när det kom. Computer and Videogames recenserade det i december 1984 och gav C64-versionen ett snittbetyg på 9,2 av 10 möjliga utifrån deras fyra bedömningspunkter: grafik, ljud, värde utifrån försäljningspris och spelbarhet. Tapper var enligt recensenten snabbt med god grafik i stil med en tecknad film samt hade bra jingles. Commodore User bedömde spelet i februari 1985 gav det utmärkelsen Screen Star med det sammanvägda betyget 4,5 på en femgradig skala utifrån bedömningspunkterna presentation, svårighetsgrad, hur det fångar ditt intresse samt värde för pengarna. Zzap!64 fanns inte vid denna tidpunkt och således finns ingen recension att återge. Lemon 64 ger Tapper 7,4 poäng baserat på 192 röster.

Jag har inte detta i orginalutgåva utan på samlingen Arcade Hall of Fame som gavs ut av U.S. Gold 1987. Förutom Tapper innehåller samlingen Stellar 7, Up'n'Down, Aztec Challenge och Dropzone. Spelet tog cirka tre minuter att ladda in och under tiden man väntade fick man titta på den amerikanska flaggan, lyssna på den amerikanska nationalsången i en minst sagt usel SID-version och läsa reklam för U.S. Gold.

Som avslutning kan ju nämnas att världsrekordet av arkadversionen sedan 11 februari 2019 ligger på 14 826 200 poäng. Nu kan man ju inte direkt jämföra det med commodoreversionen, man jag kan konstatera att jag med mitt high score på 29 600 ändå har en bit kvar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Out Run (C64)

You're cool, the engine's hot, the girls gorgeous, a tank full of gas and an open road - the rest is up to you..! Bättre än så kan det inte bli. I alla fall inte om man rycks med av den säljande texten på baksidan av omslaget till Out Run. På framsidan vägen som försvinner i horisonten, kantad av palmer. Föraren sitter i sin Ferarri Testarossa med händerna på ratten och bredvid sig har han en vacker kvinna, flickvännen kanske, som vänder sig om och tittar rakt mot dig och blinkar. 

Arkadversionen av Out Run släpptes av Sega i september 1986. Spelet blev en enorm succé och drog in mer pengar än något annat arkadspel under 1987. Det fanns både en stående version och en kabinettvariant utformat som en bil, i vilken man satt och körde. Både vad det gällde de tekniska specifikationerna och grafiken låg spelet i framkant och stod ut i förhållande till andra bilspel. Det konverterades till en mängd olika konsoller och hemdatorer och till Commodore 64 släpptes det 1988.

Out Run har fem olika banor som vardera består av fem delbanor. Det som skiljer C64-versionen från arkadspelet är att banorna laddas in separat, helt oberoende av varandra. Du väljer således på förhand viken bana du vill köra innan du laddar in det. På arkadspelet gör man inga val på förhand utan i slutet av varje delbana kommer du till ett vägskäl där du väljer höger eller vänster. Beroende på vilken väg du tar blir banorna och målgångarna olika. Jag utgår från att man valt separata laddningar för att spelet skulle blivit för stort annars och behövt ladda in nya banor mitt i racet. Alla banor börjar på samma ställe, Coconut Beach som visas på omslaget och där vägen kantas av palmer. Bana A och bana B har de tre första delbanorna gemensamma och de två sista är unika. Och det gäller för alla banor, tre av dem delas med andra och två unika för den separata laddningen. 

Varje bana tar cirka fyra och en halv minut att ladda in från kassett och en del av tiden får du en load screen att titta på. När spelet är färdigladdat kan du välja vilken musik du vill lyssna på medan du kör, du har två låtar att välja mellan (tämligen unikt 1988) men du kan även välja att köra utan musik. I manualen står det att det även finns en ljudkassett med originalmusiken från arkadspelet, så om man verkligen ville få den rätta känslan kunde man ladda stereon och köra till arkadmusiken. Tyvärr var ljudkassetten inte kvar i mitt exemplar när jag köpte det. 

Kontrollerna är enkla: spaken framåt för gas, bakåt för broms, höger eller vänster för att styra och tryck på knappen för att växla. Det finns två växlar och du bör växla upp till andra växeln när du är uppe i 120-150 kilometer i timmen. Bilens maxfart är 294 kilometer i timmen.

Detta är ett klassiskt arkadspel vilket innebär att du har en tidsgräns för att hinna klart delbanorna. På första delbanan har du 75 sekunder på dig, har du inte hunnit fram till andra delen är spelet slut. Varje bana har sin specifika miljö och du kör bland annat genom öken, berg och ett vinterlandskap. För att hinna i mål på delsträckan innan tiden är ute måste du ständigt köra om andra bilar. Kör du in i en bil framför dig stannar farten av och du förlorar tid, krockar du med något på sidan av vägen i hög fart voltar bilen och din flickvän pekar anklagande på dig innan ni kan köra vidare. Ju längre man kommer desto mer trafik blir det. Det är ingen skillnad i svårighetsgrad på de olika banorna som laddas separat, där är det endast miljöerna som skiljer sig. Svårigheten ökar för varje delbana genom att vägen får fler och brantare kurvor men framför allt genom mer trafik. Mot slutet är det mer eller mindre som att köra slalom mellan bilarna. Kommer du i mål har du klarat spelet och din flickvän ger dig en kyss. Poäng får du utifrån hur långt du kommer och hur bra du kör.

Jag älskade arkadversionen av Out Run och spelade det så ofta jag kunde, vilket inte blev så ofta eftersom det inte fanns några arkadspel där jag bodde. På båten till Gotland brukade jag spela och de få gånger vi var på Liseberg. På Gotlandsbåten fanns det en version där du stod upp och spelade och på Liseberg hade de ett kabinett man kunde sitta i. Men det var dyrt, det kostade tio kronor för tre försök, så jag blev överlycklig när spelet släpptes till Commodore 64 och jag köpte en kopia trots att jag inte hade en dator själv. Första gången jag laddade in det var hemma hos en klasskamrat, tror att det var Joakim, som hade en Commodore 128. Jag blev grymt besviken, det var inte alls som arkadspelet. Riktig uselt tyckte jag till och med att det var. 149 kronor av surt förvärvade pengar genom gräsklippning och biltvätt rakt ner i sjön. Var den kassetten tog vägen vet jag inte, kanske tyckte jag att det var så dåligt att jag gav det till någon i klassen som hade en dator. Jag kan inte minnas att jag någonsin laddade in det igen.

När jag kör det nu, många år senare och utan den direkta jämförelsen med arkadspelet, tycker jag att det är riktigt kul. Grafiken är inte den bästa utan ganska enkel och minimalistisk, men jag ska inte säga att den är dålig. När man svänger är det som att hela bilen flyttar sig i sidled, inte som att man styr med framhjulen. Men känslan av fart har de lyckats fånga, så det gäller att vara med i svängarna, för det går undan. Speciellt när trafiken är tät. Även kontrollerna är bra, bilen reagerar snabbt och korrekt utifrån vad du gör med joysticken. Ljudeffekterna är inte de bästa om man ska uttrycka det milt, men musiken är rätt skön. Speciellt gillar jag att köra till musiken som inte är förvald, Magical Sound Wave, även om jag egentligen inte förknippar den med Out Run. Tycker att den är skönare. Ett kul spel med många poänger trots bristerna.

Zzap!64 recenserade spelet i februari 1988 och även där kan man läsa in en del besvikelse, som att grafiken är begränsad och att man genom att göra varje bana till en separat inladdning tagit bort hela friheten som fanns i arkadspelet. En av de tre recensenterna skriver att detta gör det till ett helt vanligt racingspel och att man hellre kan spela Buggy Boy. Att det är ett svårt spel att konvertera är de överens om, men de tycker inte att U.S. Gold lyckats. Zzap!64 har fem bedömningspunker de tittar på: presentation, grafik, ljud, hookability och hållbarhet. Sammanvägt får Out Run 68 procent och det som främst drar ner betyget är hållbarheten. De menar att spelet är för enkelt och att man är färdig med det efter ett par timmar. Spelet recenserades igen i december 1990 inför budgetugåvan från Kixx och fick då endast 44 procent.

Datormagazin skriver i nummer 1 1988 att OutRun till 64:an är en stor besvikelse om man spelat arkadspelet, inte för att det är sämre än andra spel utan för att man jämför. Vidare skriver de att musiken inte är den bästa och att ljudeffekterna är dåliga. Recencentern tar dock upp att det finns en ljudkassett med den riktiga musiken från arkadspelet och sätter man på den blir upplevelsen bättre. Att det är lättare än arkadspelet tycker han bara är bra. Sammantaget får spelet 3 i betyg.

På Lemon64 får Out Run 6,4 poäng baserat på 203 röster. Tycker att det ligger i linje med vad jag själv anser. Nu så här i efterhand och den stora besvikelsen inte längre skymmer tycker jag som sagt att det är ett roligt spel. Och jag tycker definitivt att det är roligare än Buggy Boy.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com (outrun); lemon64.com (out run); en.wikipedia.org (out run), 

Zzap!64 nummer 34 och 68 (pdf); datormagazin nr 1 1988 (pdf)

skärmdump 2 och 3 här hämtade från mobygames.com

10th Frame (C64)

10th Frame är ett bowlingspel som utvecklades av Roger och Bruce Carver på Accolade Software och gavs ut av U.S. Gold 1986. Bruce Carver ligger även bakom spel som Beach Head och Raid Over Moscow samt Leaderbord, golfspelet som gavs ut tidigare samma år och som satte standarden för kommande golfspel. 

Jag kan avslöja det direkt, det här är ett bra spel. Man kan vara upp till åtta spelare och man kan spela matcher mot varandra eller lag i en liga, max fyra spelare i varje lag. Att spela bowling på Commodore 64 är kul om spelet heter 10th Frame.

Det tar ungefär fem minuter att ladda in spelet från kassett och efter två minuter kommer en load screen föreställande en kägla och ett klot samt spelets titel, fint komponerad och något att vila ögonen på medans man väntar. Den försvinner dock efter en minut så de sista två minuterna ser du bara skärmen som flimrar i olika färger. När spelet är laddat ska du välja hur du vill spela: liga eller vanlig match, hur många spelare samt svårighetsgrad. Det finns tre nivåer: kids, amateur och professional. Skillnaden mellan de tre nivåerna är hur känslig kontrollen är när du ska avgöra klotets hastighet och skruv.

När allt är är klart börjar det riktiga spelet. Vyn är en bowlinghall med fem banor som du ser snett ovanifrån. Din spelare står vid den mittersta med banan och käglorna rakt framför sig. Innan du kastar iväg klotet så placerar du din spelare till höger eller vänster beroende på var du vill stå när du kastar klotet, sedan trycker du och håller in joystickens knapp (släpp den inte) för att påbörja kastet. Då börjar en gul mätare att röra sig uppåt och inom ett visst markerat område på mätaren ska du släppa knappen. Ju senare du släpper den inom det markerade området desto snabbare rullar klotet.  Nu börjar den gula mätaren gå nedåt och där har du tre markeringar som avgör hur mycket skruv klotet får. Den första markeringen är utan skruv, den andra medium och den sista maximal skruv. Du kan trycka när som helst inom markeringen. Missar du någon av markeringarna hamnar klotet i rännan. Det är bra om du bestämt dig innan och visualiserat ditt kast, området för markeringarna är ganska små och man måste vara på tårna för att släppa och trycka in knappen på rätt ställe. Klotet rullar iväg och träffar förhoppningsvis några käglor. De kvarvarande käglorna lyfts upp och banan rensas från omkullkastade käglor. Nu har du ditt andra kast och därefter är det motståndarens tur. När motståndaren kastat sina kast visas poängställningen. Allt fungerar precis som vanlig bowling. 

När du väl fått ordning på kontrollerna och förstått hur man ska göra är det bara att köra. Reglerna är som sagt helt vanlig bowling: tio omgångar, du ska få ner så många käglor du kan för varje omgång och du har två kast på dig i varje omgång. Poäng efter antal käglor man får ner, en strike och de poäng du får i de två följande kasten inkluderas, en spärr och kastet efteråt inkluderas. Att spela en hel match med två spelare tar cirka 20 minuter.

Jag upplever att det här är ett väldigt välprogrammerat spel, där dina val spelar stor roll: var du placerar din spelare, hur snabbt klotet rullar samt hur mycket du skruvar. Fart och skruv korrelerar också med varandra. Hur stor roll detta betyder avgörs förstås av den nivå du spelar på. Spelar du på den lägsta nivån behöver du bara placera spelaren och sedan trycka på knappen. Men på amatör- och proffsnivå spelar det roll och proffsnivån är naturligtvis känsligare. 

Som jag redan inledningsvis skrivit tycker jag att detta är ett riktigt bra spel: grafiken är enkel men funktionell, spelaren är fint animerad. De få ljudeffekter som används är mycket realistiska, du hör klotet som rullar och käglor som slås omkull. Men det räcker för att skapa en atmosfär. Någon musik är det inte, vilket jag tycker är positivt i ett spel som det här. Manualen är bra och förklarar tydligt och enkelt hur man gör och ger även en del tips samt förklarar regler och termer. Omslaget är väldigt mycket åttiotal: en cool kille i mörka solglasögon har precis skickat iväg ett klot som i framkanten av bilden slår omkull käglorna. Glassig värre! Jag kan tänka mig att många kids attraherades av detta omslag i mitten på åttitalet, jag skulle säkerligen ha gjort det. Nu inte så mycket. 

Commodoreversionen fick överlag goda recensioner om än inte på toppnivå. Zzap!64 skrev i nummer 22 från februari 1987, att presentationen av spelet var suberb, grafiken var passande och effekterna realistiska. Recensenten kunde helhjärtat rekommendera spelet till alla som var intresserade av sporten, även om det inte gick upp till "the real thing". Sammantaget fick spelet 85 procent.

Datormagazin var en svensk tidning som fokuserade på commodoredatorer och det var denna tidningen man köpte om man ville läsa spelrecensioner. Magasinet hade sedan starten i maj 1986 kommit ut en gång i månaden och skilde sig från Zzap!64 i den bemärkelsen att man skrev om datorer med kringutrustning, programmering och annan typ av mjukvara, som ordbehandlingsprogram etc. Zzap!64 handlade uteslutande om spel. 

I nummer 2 1987 recenserar de 10th Frame och skriver att det är en riktigt kul idé, att grafiken inte är den bästa men att det inte spelar någon roll och att ljudeffekterna är riktigt bra. Spelet kostade när det gavs ut 149 kronor på kassett och 199 kronor på diskett, vilket innebär att 10the Frame är ett fullprisspel. Datormagasin har bedömt spelet i fyra kategorier, grafik, ljud, spelvärde, prisvärde där grafiken och spelvärde får fyra på deras femgradiga skala och ljudet och prisvärdet får 3, vilket ger ett sammanvägt betyg på 3,5. Lemon64 ger spelet 7,4 poäng baserat på 95 röster. 

Jag har inget minne av att jag spelade det här på åttiotalet. Däremot brukade vi faktiskt gå och bowla "the real thing" efter skolan ibland. Det fanns en bowlinghall i det lilla samhället där jag gick i mellanstadiet och det var gratis för skolungdomar. Man kom dit och en äldre herre frågade vilken klass vi gick i och skrev sedan ner det i en pärm. Den här gången var vi tre fyra killar från klassen som skulle spela. Henrik, han som jag spelade commodore 64 första gången hos, menade att vänsterhänta personer var bättre på bowling. Han var själv vänsterhänt. Vi provade ut passande skor, valde klot och gick sedan ut på banan för att spela. Jag kan inte minnas vad han hade för argument eller om han ens hade några. Någon av oss högerhänta måst dock ha opponerat oss, för nästa dag försökte han få med vår fröken, Anna-Stina hette hon, på sin linje. Hon stod framme vid tavlan och Henrik räckte upp handen: visst är vänsterhänta bättre på bowling? Tyvärr minns jag inte vad hon svarade.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor: mobygames.com, archive.org, lemon64.com, 

en.wikipedia.org, datormagazin nr 2 1987

skärmdumparna är hämtade från mobygames.com

Blandband (C64)

I samband med att jag ropat in ett par spel på Tradera till Commodore 64 och Amiga 500 frågade säljaren om jag ville ha några kassetter med blandade spel på. Han visste inte vad de innehöll men hade inget intresse av att behålla dem själv. Givetvis ville jag ha dem. Jag tackade och skrev att det skulle bli spännande att se vad som fanns på dem.

Det var fyra kassetter, tre 90 minutersband och ett på 60 minuter. Endast ett av dem hade information om vilka spel det innehöll. Jag valde ett av banden, det var av märket Philips och på kassetten hade någon skrivit C-64 Dataspel. 

Att ladda in spel från piratkassetter kan ta sin lilla tid. Först ska man ladda in en turbo, därefter spola fram kassetten till det spel man vill spela och trycka på pilen uppe i vänstra hörnet, L och sedan RETURN. Nu börjar bandet rulla och förhoppningsvis hittar den spelet. Bandspelaren stannar, skärmen visar att den hittat filen. Nu klickar man på SPACE och bandet laddar vidare. Det går några minuter och förhoppningsvis har spelat laddats in och man kan skriva RUN och sedan vänta några sekunder till innan spelet sätter igång, oftast med en skärm om vem som crackat det. När man vill gå vidare till ett annat spel är det samma procedur igen. Att gå igenom en 90 minuterskassett med spel på båda sidor tar således ett tag. Jag har inget minne av att det brukade vara spel på båda sidor. Men det behöver förstås inte betyda så mycket, det är mycket jag glömt. 

När jag köpte min första riktiga Commodore 64 för ett år sen (jag fick aldrig en egen när det var aktuellt) hade jag helt glömt vilka kommandon man skulle ange för att ladda in spel. Som tur var hade säljaren skrivit ett brev och berättat hur man gjorde. Det hade givetvis gått att ta reda på ändå, men det var ett väldigt trevligt brev hon skrev. 

Kassetten var hur som helst fullproppad med spel på båda sidor, över 50 stycken. Nu var det inte alla som fungerade, men det tar lika lång tid att ladda ett spel som inte fungerar. Enda skillnaden är att man möts av ett  LOAD ERROR istället för READY. Det var en blandad skara spel: vissa bra, andra sämre, vissa som jag spelat många gånger, andra som jag aldrig hört talas om. Jag spelade samtliga som gick att ladda in en stund för att se vad det var för något. Några spel stannade jag kvar för att spela lite längre. 

Westbank (1987) var ett av dem, som går ut på att du ska skjuta rånare på en bank någonstans i Vilda Västern. Det gäller att bara skjuta rånarna och inte vanliga bankbesökare, då försvinner ett av dina liv. Har spelat det ganska mycket och det är rätt kul och inte speciellt svårt även om man måste tänka snabbt.

Mad Nurse (1986) var ett spel jag aldrig hört talas om tidigare. Det är ett plattformsspel och du ska se till att en massa spädbarn som kryper omkring inte råkar illa ut genom att lägga dem i sina sängar. Det var faktiskt ganska underhållande, även om jag i grunden inte är så förtjust i plattformsspel.

Hyper Sports (1985) körde jag riktigt länge. Det är en gammal favorit och jag har det på originalkassett också. Det är ett sportspel av den äldre karaktären där du i vissa grenar riskerar att ha sönder joysticken genom att skaka den fram och tillbaka så fort du bara kan. Men eftersom jag har en Tac-2, som är konstruerade för sådana här spel, var det ingen fara för min del. Det är åtta grenar sammanlagt, bland annat lerduveskytte, simning och tyngdlyftning. Kommer att skriva mer om detta spel framöver. 

Kane (1985) har jag också på orginalkassett och jag har ännu inte kommit så långt men jag tycker att det är kul, så det är väl ett av spelen jag helt enkelt får träna lite mer på. Först ska du skjuta duvor med pilbåge, sedan rida över prärien och hoppa över buskar och andra hinder med hästen. Jag är hopplöst dålig på det, men det är som sagt ett kul och trivsamt spel som får en på bra humör.

International Karate (1986) är ju bara ett fantastiskt spel och ett av mina favoriter. Här strävar du efter att nå svart bälte genom att gå matcher om först till två poäng. Om du kör mot datorn blir motståndet svårare i takt med att färgen på ditt bälte förändras. Men roligast är det att spela med en vän förstås. Härlig musik av Rob Hubbard. 

Leaderboard (1986) spelade jag mycket när det begav sig och jag tycker fortfarande att det är ett fantastiskt golfspel, det bästa jag spelat (inte bara på Commodore 64).

Popeye (1984) var en positiv överraskning, har spelat det förut men inte sett någon mening med det. Men den här gången lade jag faktist ner lite mer tid för att förstå vad det gick ut på och det var riktig roligt. Och det är kanske en av fördelarna med att det tar lite tid att ladda in, man stänger inte av direkt för att man inte begriper utan testar några gånger till. Förr hade man ju aldrig tillgång till manual utan det var ju bara att försöka lista ut vad spelet gick ut på och hur man gjorde. I spelet intar du rollen som Karl-Alfred och det går ut på att fånga sånt som hans käresta Olivia slänger ut - i första banan är det hjärtan och i andra musiknoter - samtidigt som du ska undvika Brutus, Karl-Alfreds antagonist som gör allt för att ställa till det för honom. Men om du får tag i en burk spenat så är det bara att ge sig på honom.

War Play (1986) hade jag aldrig testat förut och jag kan inte påstå att jag tyckte det var fantastiskt roligt, men det var något som höll mig kvar. Du kör pansarvagn och du flyger om vartannat samtidigt som du krigar mot dina fiender. Vyn är hela tiden ovanifrån. Vad det var som höll mig kvar kan jag inte riktigt säga, men jag får gå tillbaka till spelet för att ta reda på det.

Ett spel jag inte förstod hur man gjorde eller vad det gick ut på var Zoids (1986). Man fick se en karta och så flyttade man en lite blå prick på kartan. Jag begrep inte ett dugg, men musiken var helt fantastisk så jag stannade kvar och lyssnade på den. Det visade sig att det var Rob Hubbard som låg bakom den, en av de stora SID-musikerna från denna tid som ligger bakom fantastisk musik till en rad kända spel, bland annat International Karate som jag nämnde ovan. En av mina Hubbardfavoriter är dock Commando. Och då handlar det bara om musiken, spelet är inte min typ av spel även om det är allmänt ansett som ett väldigt bra spel. Läste lite om Zoids också som tydligen ska vara riktigt bra men med en brant inlärningskurva. Zoids kommer jag absolut gå tillbaka till. 

Ett spel som jag också stannade kvar ett tag på främst för musikens skull var Ghost'n Goblins (1986). Jag är verkligen inte bra på detta, har aldrig varit. Har heller aldrig tyckt att det var speciellt roligt,  även om det var ett sånt spel alla pratade om när jag gick i skolan och allt fler av mina klasskompisar fick datorer. Spelet är helt enkelt alldeles för svårt för mig, det var det då och det är det nu. Men musiken av Mark Cooksey är underbar.

Spitfire '40 (1985) var ett annat spel jag försökte förstå. En flygsimulator av vad det verkade, men jag lyckades inte komma på hur man skulle få planet att lämna startbanan. Letade inte efter instruktioner heller men tyckte att spelet verkade intressant. Jag ska leta upp manualen på nätet och testa igen vid ett senare tillfälle. Dock verkar det inte ha fått speciellt bra recensioner, det ska vara snyggt men händelselöst i luften. Men det kan ju passa mig, jag gillar ju spel där det inte händer för mycket.

Av de spel som jag inte kunde kunde ladda in var det egentligen bara Scalectrix som jag blev besviken över att inte kunna testa. Det är ett spel jag känner väl till, ska vara som Pitstop II ungefär, med den skillnad att du kan designa dina egna banor. Och lite sämre. Det är ett spel jag gärna vill prova. Och visst kan jag göra det om jag vill. Det är bara att ta hem en d64-fil från någon av alla sidor på nätet som har gamla spel och ladda in via Kung Fu Flash Cartridge. Men det är inte samma sak som att ladda in på riktigt. Spelupplevelsen blir inte den samma. 

Att spel inte fungerade var ju dessutom en del av spelandet på den tiden. Då kunde man spola tillbaka, skruva på tonhuvudet med en liten mejsel och hoppas på bättre tur. Vilket man hade ibland, men oftast inte. Häromdagen, när vi var några stycken här hemma och spelade Sport of Kings, fick jag berättat för mig att de brukade lägga en 50-öring under kassetten och då kunde det ibland fungera. Måste testa det, för jag tycker inte om att skruva.

Men för att avrunda kan jag bara konstatera att det var fantastiskt kul att gå igenom kassetten, spela gamla godingar och spel jag aldrig hört talas om tidigare och antagligen inte hade provat om de inte funnits på kassetten. En aspekt som överraskade mig och som jag aldrig tänkt på tidigare var all information man fick från den som crackat spelet. De skrev vilken grupp de tillhörde, när de crackat spelet, ibland hälsade de till någon eller berättade vad du skulle göra om en stund. Tänkte de på att de lämnade ett litet meddelande till eftervärlden? Exempelvis fick jag veta att West Coast Crackers hade crackat Judge Dredd natten mellan 28 och 29 november. Stackare som behövde sitta uppe hela natten för att knäcka ett så uselt spel.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

SIDA 1

Turbo 250   (6-13)

Warhalk   (19-60)

Two on Two   (62-92)

Westbank   (95-127

Cad Cam Worrior   (129-159)

Camelot Worriors   (161-185)

Judge Dredd   (188-216)

Robobolt   (219-237)

Mad Nurse   (240-261)

Skyrunner   (264-282)

Flash Gordon   (285-309)

Erebus   (311-327)

Worrior II   (329-350)

Melon Mania   (352-377)

Breakthru   (379-377)

Suicide Strike   (399-413)

Druid   (415-436)

Squash   (438-459)

Infiltrator II   (461-479)

World Boxing   (488-499)

Hyper sports   (501-526)

Saboteur   (528-541)

The last V8   (542-562)

Paperboy   (564-585)

Thai Boxing 1   (587-605)

Thai Boxing 2   (607-625)

First II   (626-649)

SIDA 2

Turbo 250   (6-13)

Mission Elevator   (15-51)

Piracy   (52-89)

Pitstop 2   (91-118)

Transformers   (120-153)

Kane   (155-186)

?

Galaxy   (204-215)

Burnin Rubber   (216-237)

Leaderboard   (238-263)

Popey   (265-275)

Guardian   (276-290)

Montezuma’s Revenge   (291-302)

International Karate   (304-328)

Ghost’s n Goblins   (329-351)

Uridium   (354-372)

War Play   (374-394)

Green Beret   (395-419)

Spitfire ’40   (420-441)

McGugian.  (442-662)

N.O.M.A.D   (464-483)

Nexus   (484-506)

Starquake 64   (507-526)

Zoids   (527-549)

Cracers rev II   (550-570)

Rack em up   (571-578)

Scalectrix   (579-593)

Max Headroom   (594-610)

Round About   (611-623)

Protector II   (624-633)

Art’s Studio   (634-649)

källor: mobygames.com; lemon64.com; gb64.com; sv.wikipedia.org

Software Star (C64)

Software Star gavs ut 1985 av Addictive Games och Kevin Toms, mannen bakom Football Manager. Spelet är precis som föregångaren ett managerspel, men istället för att driva ett fotbollslag ska du här driva ett företag som producerar dataspel. Målet med spelet är att driva företaget med vinst, 10 000 pund på ett år, samtidigt som du själv ska bli berömd för dina spel och bli en "Software Star" och hålla den positionen i tio månader. Du ska med andra ord åstadkomma det Kevin Toms själv gjorde. 

Varje spelomgång motsvarar en månad och tar ca fem minuter att genomföra. Under denna månad ska du ta ställning till om ett spel är färdigt för lansering eller om det ska fortsätta utvecklas. Ju längre tid för utveckling desto bättre kvalitet på spelet. Men långa utvecklingstider innebär också färre spel på marknaden, eftersom du bara kan utveckla ett spel i taget. Om du lanserar ett spel ska du börja utveckla ett nytt och du bestämmer själv namn på spelet. Du får indikationer på hur dina medarbetare presterar och utifrån det kan du bestämma om du vill höja produktiviteten genom incitament (oklart vilka) eller genom höjd arbetsdisciplin. Om du är nöjd med deras prestationer kan du givetvis välja att inte göra något. Du behöver också avgöra hur mycket du ska lägga på marknadsföring av respektive spel samt hur marknadsföringen ska prioriteras i de olika delarna av landet (norr, söder, väst, syd). Genom grafer får du se hur försäljningen sett ut föregående månad i de olika landsänderna. Du ska också bestämma hur du vill marknadsföra företaget, genom hajp eller ärlighet. Höjdpunkten på månaden är när topplistan presenteras. Då får du se om och i så fall var på listan dina spel hamnar samt om de går med vinst. Därefter får du se balansräkningen av inkomster och utgifter. Utgiftsposter som inkluderas är bland annat löner, marknadsföring, ränta och kostnad för att duplicera spelen. Har du dragit på företaget för stora skulder får du sparken. Det sista som händer varje månad är att du får veta hur det går för dig i din resa mot berömmelse. Det finns fem olika nivåer: nobody, local hero, well known, nearly famous och software star. 

Detta är ett textbaserad spel och till skillnad från Football Manager finns det i stort sett inga animerade inslag, förutom topplistan varje månad. Här får du se hur spelet klättrar - en placering i taget - tills det stannar någonstans på placeringarna 1-20. Men förhoppningarna är ju höga, speciellt på de nya spelen.

Idémässigt tycker jag att detta är intressant, det är alltid spännande att se hur det går för spelen på topplistan och hur man (förhoppningsvis) avancerar på kändisskalan. Jag upplever dock att det lätt blir ensidigt i längden eftersom det är samma procedur som upprepas varje månad. När man spelar Football Manager är varje match unik och man kan stanna upp för att se hur det har gått för motståndarlagen etc. Det är helt enkelt fler och intressantare moment i Football Manager. Vidare upplever jag att det även på de lägre nivåerna är svårt att klara av uppdraget och faktum är att jag för det mesta får sparken innan det gått ett år och jag vet inte riktigt vad jag gör för fel (och då kan man ju bara konstatera att de gör rätt i att sparka mig). 

Nu har jag inte spelat detta lika mycket som Football Manager, faktum är att det bara är ett par år sedan jag hörde talas om det första gången i en intervju med Kevin Toms (the Retro Hour, episode 162). Och samtidigt är det kanske inte helt rättvist att hela tiden jämföra med Football Manager, det är ju trots allt olika spel. Men de är väldigt lika så det är nog oundvikligt. 

Men för att sammanfatta, så tycker jag faktiskt att det är ett ganska kul spel, trots de ovan nämnda svagheterna. Betygsmässigt skulle jag säga 7 av 10, vilket är betydligt bättre än vad Zzap!64 gav. De recenserade spelet i det absolut första numret som kom ut i maj 1985 och gav det 43 procent, vilket jag tycker är väl hårt. De skrev att fans till Football Manager kommer att bli besvikna och att spelet på sin höjd funkar en trist och regnig söndagseftermiddag. På Lemon64 får spelet ungefär lika dåliga betyg, bara 4,5 poäng på deras 10-gradiga skala, baserat på 10 röster. I endast ett spelmagasin från perioden har jag hittat ett omdöme som ligger mer i linje med min egen upplevelse, Computer and videogames, som med MobyGames konvertering till en 100-gradig skala gav spelet 73 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com; lemon64; archive.org, en.wikipedia.org

samtliga skärmdumpar är hämtade från mobygames.com

lyssna på intervjun med Kevin Toms här

Hercules (C64)

Hercules är ett klassiskt plattformsspel skapat av Steve Bak 1984 och utgivet av Interdisc. Spelet fick dock inte något större genomslag förrän Alpha Omega gav ut det på nytt 1986. 

Spelet utgår från den romerska mytologin om Herkules tolv stordåd och varje bana motsvarar ett av stordåden. När du spelar den första plattformen inleds den med att i text beskriva Herkules första stordåd, då han dödar det nemeiska lejonet. Sedan är det just det du ska göra på denna plattform. Den andra plattformen bygger således på Herkules andra stordåd, i vilket han dödar hydran vid Lerna, som för varje huvud som höggs av fick två nya. Och så fortsätter det, stordåd för stordåd. Banorna, eller stordåden, kommer dock inte i ordning, utan slumpvis, så du vet aldrig på förhand vilken bana du ska spela. Detta gäller dock inte det tolfte stordådet, som alltid kommer sist.

Hercules är ett svårt spel. Väldigt svårt. Om du inte rör dig fattar plattformen du står på eld. Det tar bara ett par sekunder, om ens det. Att tidsspannet är så litet innebär att man knappt hinner lista ut vilken väg man ska ta för att uträtta stordådet innan det är försent. Speciellt som man inte vet vilken bana som kommer och mentalt kan förbereda sig för hur man ska göra just där. Spelet startar, plattformen börjar brinna, du är död. För mig såg det för det mesta ut just så. Men jag kan ju direkt säga att jag aldrig varit någon fan av plattformsspel. Och det här var alldeles för svårt för att jag ens skulle vilja försöka någon längre stund. Jag lägger hellre tid på något annat som känns roligare, för det här är ett spel jag aldrig kommer att lära mig. Det går för fort helt enkelt. Grafiken är inte den bästa men inte den sämsta heller. Ganska ordinär och vad man kan förvänta av ett plattformsspel från 1984. Däremot uppskattade jag musiken, som även den är gjord av Steve Bak.

Vid återutgivning 1986 skrev Zzap!64 att spelet är så frustrerande att det nästan inte är värt att lägga tid på  det, men att uthållighet lönar sig och att man ska inte döma boken efter omslaget: under den fula ytan väntar ett fantastiskt plattformsspel. Spelet får ofattbara 92 poäng vilket jag verkligen inte kan förstå. För mig är det här spelet bara frustrerande. Jag vet inte hur länge eller hur många gånger jag körde (fler än vad jag egentligen hade lust till), men inte ett enda av de tolv stordåden lyckade jag klara av. Jag hann knappt reagera innan det började brinna under mina fötter. På Lemon64 får spelet 6 poäng, baserat på 29 röster, vilket även det är i högsta laget enligt mig.

Hercules är inget spel jag har köpt, utan det kom med när jag köpte min Commodore 64. Jag har laddat in det vid något tillfälle tidigare, och även om jag faktiskt tyckte bättre om det den här gången, så är det inget spel jag kommer att ladda in den närmaste tiden. Och med mig vid rodret så kan man inte räkna med att Herkules kommer att fullborda sina tolv stordåd. 

Men även myten har ett slut. I alla fall den om Herkules förebild, den grekiske halvguden Herakles. När denne förälskade sig i en annan kvinna blev hans hustru så svartsjuk att hon tillverkade ett kärleksmedel av blodet från en Kentaur. Medlet smörjde hon på Herakles skjorta, för att han inte skulle vara otrogen. Men då blodet hon använt var giftigt fick Herakles så svåra smärtor att han lät bygga ett bål som han besteg och tände eld på för att få slut på sitt lidande.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor: en.wikipedia.org; se.wikipedia.org; mobygames.com; lemon64.com; gb64.com

Titanic - the adventure begins... (C64)

Titanic - the adventure begins är ett text- och grafikbaserat äventyrsspel där din uppgift är att leta efter guld ombord på det sjunkna Titanic. Men först måste du få in pengar till din expedition och därefter hitta vraket. 

Spelet utvecklades av R&R software 1984 för ZX Spectrum. Yes! Software konverterade det och gav ut det till Commodore 64 1986. Om det var fyndet av Titanics vrak i september 1985 som föranledde konverteringen av detta två år gamla spel kan jag förstås inte veta, men det är ju inte en osannolik tanke. En tanke som stärks av det faktum att det kom ytterligare ett spel om Titanic detta år: R.M.S. Titanic (eller Titanic: the recovery mission som det också heter).

Titanic - the adventure begins inleds som följer: 

APRIL 14TH 1912. On her maiden voyage the S.S. Titanic collided with an iceberg. She sank within 3 hours with great loss of life. A fortune in GOLD also went down with the ship.

MARCH 1986. N.A.S.A satellite photos reveal possible sites of the wreck and now the gold rush is on...

CAN YOU FIND THE TITANIC'S GOLD?

Guldrushen är igång och du vill förstås vara med! Det första du ska göra är att samla in pengar till din expedition, vilket du gör med hjälp av sponsorer. Du har 15 sponsorer att välja mellan, exempelvis TV-bolag, dagstidningar etc. Du har nio veckor på dig, dvs nio drag, att hitta en sponsor. När du får ett erbjudande bestämmer du om du vill acceptera eller tacka nej för att gå vidare med ett annat erbjudande. Om du tackar nej men därefter inte får något bättre, är det inte säkert att du blir erbjuden samma summa eller något överhuvudtaget om du går tillbaka till ett företag som tidigare erbjudit dig ett avtal. Men det kan även hända att de erbjuder dig mer den här gången. 

När du har pengar till expeditionen ska du göra ett antal val: dels måste du avgöra om du ska köpa det ovan nämnda satellitfotot från NASA, fotot som visar på möjliga platser för Titanics förlisning. Det kostar 70 000 pund, vilket är en tämligen stor del av de pengar du fått in till din expedition. Fördelen med att köpa fotot är att alla platser av intresse då är markerade när du ger dig ut och letar. Har du inte kartan finns inga markeringar och man får söka på måfå. Eftersom vraket ligger på olika platser varje gång du spelar, finns det klara fördelar med att köpa fotot, men det går att leta utan också. Nästa steg är att planera expeditionens längd. Mat och bränsle kostar 1500 pund om dagen så återigen är det din budget som avgör hur många dagar du har möjlighet att leta. Utöver det behöver du ha ett eller ett par reparationskit om du skulle råka ut för något och behöver reparera båten samt ett dykarteam som kan dyka efter guldet. Allt kostar och det gäller för dig att använda dina resurser på bästa sätt, för det är mycket som kan hända på vägen.

Nu är du klar för att söka efter Titanics vrak. Har du köpt en kopia av NASA:s satellitbild är som sagt alla platser av intesse enligt NASA:s karta markerade och du kan bara åka dit för att ta reda på om vraket ligger där. Du navigerar genom att trycka E, W, N eller S för East, West, North och South. Har du inte tillgång till fotot får du leta på måfå. Oavsett vilket, när du kommer till en möjlig vrakplats får du ett meddelande om vad det handlar om. Man skulle kunna likna platserna vid händelsekort i ett brädspel och det finns i stora drag fyra olika scenarion vid platserna: det finns inget av intresse, ni krockar med ett isberg, ni hittar ett vrak från andra världskriget med explosiv last som dödar ditt dykarteam eller ni hittar Titanic. Det är när du krockar med ett isberg som du måste ha tillgång till ett reparationskit. Detta kan hända flera gånger och kan du inte reparera båten sjunker den och spelet är slut. Det samma gäller om du förlorar ditt dykarteam, har du inte ett extra dykarteam eller resurser att åka tillbaka till land och anlita ett nytt, är spelet slut. Men om allt går i lås och du hittar vraket så inleds den tredje och sista fasen av spelet: sökandet efter guldet ombord på Titanic.

Väl nere i vraket ändrar spelet karaktär och blir ett klassiskt textäventyr som med ord och grafik beskriver var du är och vilka valmöjligheter du har: Du befinner dig i en korridor, i norr ser du en dörr, i söder en vägg, i väst en passage etc. Du väljer vart du ska gå genom att skriva första bokstaven i den riktning du vill ta dig. Sedan är det bara att söka igenom skeppet i jakt efter guldet. Om det nu är så bara: enligt manualen har du tre däck och mer än 460 platser att undersöka. Förutom att hitta guldet kan du även råka ut för tråkigheter. Vid min senaste expedition blev vi överfallna av en jättekrabba tre gånger och taket föll över oss i en hytt. Vi lyckades dock ta oss helskinnade ur dessa utmaningar, men när vi blev attackerade av en vithaj var det slut på det roliga och game over. Och längre än så här har jag aldrig kommit, vilket innebär att jag ännu inte hittat skatten. 

På det stora hela tycker jag att Titanic - The Adventure begins...  är ett trivsamt spel som man kan ta i sitt eget tempo, vilket jag uppskattar. Nackdelen är dock att det är ganska ensidigt. När man väl börjat undersöka vraket är det mest samma hela tiden: du går genom en passage, in i rum, ut genom rum och vidare i en annan passage. Beskrivningarna är mer eller mindre likadana oavsett var du är. I rummen får du beskrivet vad du ser, men sen är det inget mer att göra, inget att undersöka som exempelvis kistor eller skåp. Allt ser mer eller mindre likadant ut och det finns som sagt mer än 460 platser där guldet kan ligga. Precis som vrakplatsen är olika varje gång du spelar så ligger även guldet på olika platser. En karta kunde ha varit på sin plats, för det största problemen jag upplevde var svårigheten att lokalisera mig: var är jag, vart är jag på väg och vart har jag varit? I ett av rummen fanns det en karta på väggen man kunde titta närmare på, men den skulle man ha behövt utskriven framför sig för att navigera lättare. Det hade antagligen ökat känslan av kontroll och överblick och gjort spelupplevelsen roligare.

Men jag tycker om stämningen, tillbakalutad söndagsmeditation över en kopp kaffe medan regnet faller. Det är genomgående ett tyst spel med få ljudeffekter, undantaget What shall we do with the drunken sailor som spelas när man letar efter vraket. En usel version som med fördel kunnat lämnas därhän. När man undersöker vraket blir spelet åter igen tyst, sånär som på ett sonarljud var tionde sekund, vilket ökar den något klaustrofobiska känslan. Det är ett kusligt ljud som påminner om de inledande tonerna i Echoes från 1971 av Pink Floyd. 

Det verkar inte som att spelet blivit recenserat i Zzap!64. Faktum är att den enda recensionen jag hittat är från Crash, motsvarigheten till Zzap!64 fast för Spectrumdatorer. Här skriver man bland annat att grafiken och layouten är bra och att det är roligt att spela, men att äventyret i sig är lite händelsefattigt för att man ska uppslukas av det. Spelet får i slutänden ändå 74 procent. Detta är som sagt en recension av Spectrumversionen men jag tycker att det är en bra beskrivning även av C64-versionen. På Lemon 64 får spelet 6,4 poäng baserat på 6 röster. 

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var det inte detta spel jag var ute för att köpa, utan R.M.S. Titanic, vilket är ett välkänt och uppskattat spel som genomgående fått mycket höga betyg. Men jag ångrar inte att jag köpte detta. Även om det inte är ett fantastiskt spel så har det sina poänger, inte minst ett fantastiskt omslag. Och som så många andra har jag sedan barnsben varit fascinerad av Titanics öde, vilket ju sedan 1912 varit en del av vår kulturs kollektiva minne. Och detta spel är bara ytterligare ett exempel på Titanics väletablerade plats i populärkulturen. Förutom otaliga filmer och böcker är ett av mina starkaste barndomsminnen som är förknippat med Titanics förlisning Mikael Wiehes tolkning i Titanic (andraklasspassagerarens sista sång) från 1978. Jag älskade den, den var så vacker. Och sorglig.

Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp

Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt
Jag tog en tröja, jag tänkte att havet är säkert kallt
När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in
Såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten på din kind

Som jag minns det pratade vi ofta om Titanic i skräckblandad förtjusning när jag var barn. Om människor som överlevde och som fortfarande levde, om svenskar ombord, om saker man hittat. Och jag minns mycket väl nyheten när man funnit Titanics vrak. Minns att vi pratade om att bärga det och ställa ut på museum, precis som Vasaskeppet. Så blev det förstås inte, men jag har ändå varit på ett Titanicmuseum. Inte den stora utställningen som turnerat runt i välden, utan ett litet i Cobh utanför Cork på Irland. 1912 hette samhället Queenstown och var den sista hamnen som Titanic lämnade innan förlisningen. Och i väntan på att den stora utställningen kommer tillbaka till Sverige får jag nöja mig med att fortsätta leta efter skatten i detta spel. Men vithajar på 3800 meters djup?...

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com; myabondonware.com; lemon64.com; sv.wikipedia.org; mikaelwiehe.se

Nytt till samlingen 1 (C64)

 

Ett paket med spel inköpta på tradera anlände för ett par dagar sedan. Alltid lika roligt att öppna kartongen, ta upp spelen och betrakta dem i verkligheten, hålla dem i handen. Känna doften av dem. Som på julafton. Denna gång innehöll paketet tio kassetter med spel av blandad karaktär. 

E-motion (1990) hade jag aldrig hört talas om, men jag kunde inte motstå ett spel med Albert Einstein (1879-1955) på framsidan och där de på baksidan beskriver det som ett meditativt New Age-spel. Insåg dock att jag hade sett det tidigare när jag laddade in det. OSG på youtubekanalen Old Style Gaming hade med det i sin serie om C64 Hidden Gems. Särskilt meditativt kan jag dock inte påstå att det var. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Egentligen var jag inte ute efter Titanic - the adventure begins... (1986) utan R.M.S Titanic, eller Titanic: the recovery mission som det också heter i vissa utgåvor. Trodde först att det var det spelet jag hittade, men insåg innan jag ropat in det att det faktiskt var ett annat. Det här är ett text- och grafikäventyr och jag var förstås nyfiken på att testa detta också, även om det inte var vad jag trodde från början. Men jag återkommer inom kort till detta spel i ett inlägg här på bloggen.

First Past the Post (1988) vet jag inte så mycket om, mer än att det är ett managerspel för hästkapplöpning. Älskar hästkapplöpningsspel och andra spel där man delvis endast är en åskådare, som Football Manager, Derby Day eller Sport of Kings. Har ännu inte testat det så jag vet inte alls hur det fungerar.

Ace of Aces (1986) har jag testat några gånger men egentligen aldrig lärt mig. Du är pilot under andra världskriget och ska ut på ett uppdrag, bland annat bomba ett tåg och ta fotografier om jag inte minns fel. Det är något hos spelet som tilltalar mig och jag vill helt enkelt ha ett exemplar och sätta mig in i detta spel som uppskattas av så många.

Software Star (1985) är skapat av Kevin Toms, den samme som gjorde Football Manager. Hörde en intervju med honom för ett par år sedan där han berättade om detta spel. Istället för att driva ett fotbollslag ska du nu driva ett företag som ger ut dataspel och ditt mål är att få företaget att gå med vinst samtidigt som du själv strävar efter att bli en stjärna bland spelskaparna. Har spelat det tidigare och även om det inte är i klass med Footboll Manager så ville jag  ha ett exemplar av spelet. 

Pitstop II (1984) hade jag sedan tidigare i en budgetutgåva från Kixx. Men omslaget till denna utgåva är ju så otroligt snyggt så den bara måste man han. Har märkt att ju längre mitt intresse för retrogaming pågått, desto petigare har jag blivit med vilken utgåva jag har. Det här är inte första gången jag köper ett spel som jag redan har i min samling för att jag hellre vill ha en annan utgåva. Speciellt då det handlar om spel jag har en stark relation till, vilket jag ju har till Pitstop II.

Så kommer vi tillbaka til Football Manager (1984) för tredje gången i detta inlägg. Precis som med Pitstop II har jag redan en utgåva av spelet i min samling, men i det här fallet en äldre variant. Jag ville ha denna nyare variant eftersom det var så utgåvan såg ut när jag och min kusin brukade spela i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Dessutom tror jag att denna kopia går fortare att ladda in, såg i alla fall ut som att det var mindre kassettejp på denna. En kvart tog det att ladda in den äldre utgåvan jag redan har. Jag kommer dock att behålla båda kopiorna.

Sherlock (1984) är ett textbaserad äventyr från Melbourne House. Det är något med de textbaserade spelen som jag känner mig dragen till, även om jag är väldigt ovan och tycker att det är svårt. Men jag har bestämt mig för att lära mig den här typen av spel och då passar det ju bra med Sherlock Holmes, som jag har ett långvarigt och starkt band till. Tycker också mycket om förpackningen, ger intrycket av att vara ett kvalitetsspel. Vet inte om det stämmer, men jag ser framemot att testa.

Att jag köpte 6-pak vol. 2 beror enkom på att International Karate (1986) var ett av spelen som var med på samlingen. Har inte haft det på kassett och vill helst ladda in mina spel från kassett eller diskett (även om jag har tillgång till moderna metoder som går betydligt snabbare). Har alltid tyckt om det spelet, har letat efter det men inte hittat det, så nu fick det bli på en samlingsutgåva. Bättre än inget alls. Into the Eagles Nest (1986) var också med, ett annat spel som jag alltid gillat och spelat mycket. De andra spelen är inget jag är intresserad av (Batty, Ace, Shockway Rider och Light Force) men jag ska givetvis pröva dem.

PHM Pegasus (1987) har jag aldrig spelat och jag vet heller inte så mycket om det, förutom att det är en krigsfartygssimulator. Kanske liknar det Destroyer, som jag spelat lite grand, men jag vet faktiskt inte. Anledningen till att jag köpte det var att BastichB på youtubekanalen 64K pratade sig varm om spelet när han gjorde en lista på sina 200 bästa spel till Commodore 64 (se länk nedan om du vill se den nästan fem timmar långa listan). 

Många spel att se framemot, även om jag redan testat flera av dem. Sherlock och Pegasus blir en hård nöt att knäcka skulle jag tro, speciellt Sherlock eftersom jag tycker att textäventyren är så svåra. Ska bli spännande att se vad First Past the Post är för något också. Jag älskar som sagt managerspel där man delvis kan luta sig tillbaka och agera publik. En rolig låda att plocka upp och utforska med andra ord.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Länk: Bastich B 64K Top 200 Commodore 64 Games

Källor: mobygames.com; myabondonware.com; sv.wikipedia.org

Pitstop II (C64)

Pitstop II, utgivet av Epyx 1984, är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Ett av de tidiga spelen jag körde hemma hos kompisar. Och ett av de första spelen jag körde när jag återupptäckte de gamla spelen.

Pitstop II är ett formel 1-spel med två bilar som kör mot varandra. Du kan köra mot en vän eller mot datorn. Men det handlar inte bara om att köra snabbt, du behöver också avgöra om du ska in i depån för att byta däck och tanka. 

Du kan välja mellan sex olika banor som alla har en verklig förebild eller köra ett Grand Circuit, dvs att du kör alla sex banor efter varandra. Du väljer också hur många varv du vill att loppen ska vara: tre, sex eller nio. Vidare finns det tre olika svårighetsgrader: rookie, semi-pro och pro. Skillnaden mellan de olika nivåerna är framför allt hur snabbt dina däck slits och hur mycket bränsle bilen drar. Du behöver således oftare gå in i depån om du kör på högre nivå, vilket ger en extra dimension till spelets strategiska natur: fixar jag ett varv till eller ska jag gå in i depån? Hur resonerar din motståndare?

Pitstop II är ett väldigt väl genomfört spel, med bra grafik, snygg design och goda ljudeffekter. Framförallt är det motorljudet som gör sig gällande i ett allt högre tonläge ju fortare man kör. Layouten på skärmen är tydlig och har endast med det som behövs och du har god kontroll på spelet med din joystick, som du styr, gasar och bromsar med. Inga konstigheter och väldigt intuitivt. Genom att trycka på knappen använder du din turbo och bilen både accelererar snabbare och går fortare. Kontrollerna fungerar bra och svarar snabbt och korrekt på dina rörelser. 

Faktum är att det var de dåliga kontrollerna till theC64 mini och maxi som fick mig att köpa en riktig Commodore 64, eftersom det inte gick att köra detta spel bra med de kontroller jag hade tillgång till. Speciellt de joystickar man fick med till theC64 mini var riktigt usla och sladdriga. Bilen gick lite som den ville och det var väldigt frustrerande. Speciellt då jag mycket väl mindes hur det var att köra när det begav sig. Således var Pitstop II ett av de första spelen jag laddade in på min riktiga C64. 

Som jag redan inledningsvis slog fast är detta ett av mina favoritspel genom tiderna. Ett riktigt bra exempel på 8-bitars racing. Och redan när det kom fick det bra kritik av spelmagasinen. Det största av de engelska magasinen var Zzap! 64 som började ges ut i maj 1985 och de recenserade Pitstop II i nummer 2 i juni samma år och gav spelet 89 procent och en Sizzler. Men spelet har recenserats ytterligare ett par tillfällen i tidningen och fick 95 procent i november samma år samt 96 procent när spelet gavs ut som budgetspel av Kixx 1989. Då konstaterade man att Pitstop II fortfarande är ett av de bästa spelen man kan få till C64:an. Och jag kan bara hålla med, Pitstop II har verkligen åldrats med värdighet och håller ännu idag, nästan 40 år efter dess utgivning.

Att det är ett uppskattat spel som åldrats med värdighet visar även användarbetygen på Lemon64, ett av de största nätforumen för Commodore 64-användare, där spelet får 8,4 poäng av 10 möjliga baserat på 339 röster.

Vad mer kan man säga om Pitstop II? Det är en enorm utveckling av Pitstop I som kom året innan. Man skulle kunna tro att det gått flera år mellan utgåvorna. Jag gillar den första versionen också, den har sin opolerade charm, men framför allt är det roligt att spela för att se den stora skillnaden. Pitstop II är ett fantastiskt spel som visar retrogaming när det är som bäst. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

 

Källor

mobygames.com; lemon64.com; imdb.com