Hercules (C64)

Hercules är ett klassiskt plattformsspel skapat av Steve Bak 1984 och utgivet av Interdisc. Spelet fick dock inte något större genomslag förrän Alpha Omega gav ut det på nytt 1986. 

Spelet utgår från den romerska mytologin om Herkules tolv stordåd och varje bana motsvarar ett av stordåden. När du spelar den första plattformen inleds den med att i text beskriva Herkules första stordåd, då han dödar det nemeiska lejonet. Sedan är det just det du ska göra på denna plattform. Den andra plattformen bygger således på Herkules andra stordåd, i vilket han dödar hydran vid Lerna, som för varje huvud som höggs av fick två nya. Och så fortsätter det, stordåd för stordåd. Banorna, eller stordåden, kommer dock inte i ordning, utan slumpvis, så du vet aldrig på förhand vilken bana du ska spela. Detta gäller dock inte det tolfte stordådet, som alltid kommer sist.

Hercules är ett svårt spel. Väldigt svårt. Om du inte rör dig fattar plattformen du står på eld. Det tar bara ett par sekunder, om ens det. Att tidsspannet är så litet innebär att man knappt hinner lista ut vilken väg man ska ta för att uträtta stordådet innan det är försent. Speciellt som man inte vet vilken bana som kommer och mentalt kan förbereda sig för hur man ska göra just där. Spelet startar, plattformen börjar brinna, du är död. För mig såg det för det mesta ut just så. Men jag kan ju direkt säga att jag aldrig varit någon fan av plattformsspel. Och det här var alldeles för svårt för att jag ens skulle vilja försöka någon längre stund. Jag lägger hellre tid på något annat som känns roligare, för det här är ett spel jag aldrig kommer att lära mig. Det går för fort helt enkelt. Grafiken är inte den bästa men inte den sämsta heller. Ganska ordinär och vad man kan förvänta av ett plattformsspel från 1984. Däremot uppskattade jag musiken, som även den är gjord av Steve Bak.

Vid återutgivning 1986 skrev Zzap!64 att spelet är så frustrerande att det nästan inte är värt att lägga tid på  det, men att uthållighet lönar sig och att man ska inte döma boken efter omslaget: under den fula ytan väntar ett fantastiskt plattformsspel. Spelet får ofattbara 92 poäng vilket jag verkligen inte kan förstå. För mig är det här spelet bara frustrerande. Jag vet inte hur länge eller hur många gånger jag körde (fler än vad jag egentligen hade lust till), men inte ett enda av de tolv stordåden lyckade jag klara av. Jag hann knappt reagera innan det började brinna under mina fötter. På Lemon64 får spelet 6 poäng, baserat på 29 röster, vilket även det är i högsta laget enligt mig.

Hercules är inget spel jag har köpt, utan det kom med när jag köpte min Commodore 64. Jag har laddat in det vid något tillfälle tidigare, och även om jag faktiskt tyckte bättre om det den här gången, så är det inget spel jag kommer att ladda in den närmaste tiden. Och med mig vid rodret så kan man inte räkna med att Herkules kommer att fullborda sina tolv stordåd. 

Men även myten har ett slut. I alla fall den om Herkules förebild, den grekiske halvguden Herakles. När denne förälskade sig i en annan kvinna blev hans hustru så svartsjuk att hon tillverkade ett kärleksmedel av blodet från en Kentaur. Medlet smörjde hon på Herakles skjorta, för att han inte skulle vara otrogen. Men då blodet hon använt var giftigt fick Herakles så svåra smärtor att han lät bygga ett bål som han besteg och tände eld på för att få slut på sitt lidande.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor: en.wikipedia.org; se.wikipedia.org; mobygames.com; lemon64.com; gb64.com