Out Run (C64)

You're cool, the engine's hot, the girls gorgeous, a tank full of gas and an open road - the rest is up to you..! Bättre än så kan det inte bli. I alla fall inte om man rycks med av den säljande texten på baksidan av omslaget till Out Run. På framsidan vägen som försvinner i horisonten, kantad av palmer. Föraren sitter i sin Ferarri Testarossa med händerna på ratten och bredvid sig har han en vacker kvinna, flickvännen kanske, som vänder sig om och tittar rakt mot dig och blinkar. 

Arkadversionen av Out Run släpptes av Sega i september 1986. Spelet blev en enorm succé och drog in mer pengar än något annat arkadspel under 1987. Det fanns både en stående version och en kabinettvariant utformat som en bil, i vilken man satt och körde. Både vad det gällde de tekniska specifikationerna och grafiken låg spelet i framkant och stod ut i förhållande till andra bilspel. Det konverterades till en mängd olika konsoller och hemdatorer och till Commodore 64 släpptes det 1988.

Out Run har fem olika banor som vardera består av fem delbanor. Det som skiljer C64-versionen från arkadspelet är att banorna laddas in separat, helt oberoende av varandra. Du väljer således på förhand viken bana du vill köra innan du laddar in det. På arkadspelet gör man inga val på förhand utan i slutet av varje delbana kommer du till ett vägskäl där du väljer höger eller vänster. Beroende på vilken väg du tar blir banorna och målgångarna olika. Jag utgår från att man valt separata laddningar för att spelet skulle blivit för stort annars och behövt ladda in nya banor mitt i racet. Alla banor börjar på samma ställe, Coconut Beach som visas på omslaget och där vägen kantas av palmer. Bana A och bana B har de tre första delbanorna gemensamma och de två sista är unika. Och det gäller för alla banor, tre av dem delas med andra och två unika för den separata laddningen. 

Varje bana tar cirka fyra och en halv minut att ladda in från kassett och en del av tiden får du en load screen att titta på. När spelet är färdigladdat kan du välja vilken musik du vill lyssna på medan du kör, du har två låtar att välja mellan (tämligen unikt 1988) men du kan även välja att köra utan musik. I manualen står det att det även finns en ljudkassett med originalmusiken från arkadspelet, så om man verkligen ville få den rätta känslan kunde man ladda stereon och köra till arkadmusiken. Tyvärr var ljudkassetten inte kvar i mitt exemplar när jag köpte det. 

Kontrollerna är enkla: spaken framåt för gas, bakåt för broms, höger eller vänster för att styra och tryck på knappen för att växla. Det finns två växlar och du bör växla upp till andra växeln när du är uppe i 120-150 kilometer i timmen. Bilens maxfart är 294 kilometer i timmen.

Detta är ett klassiskt arkadspel vilket innebär att du har en tidsgräns för att hinna klart delbanorna. På första delbanan har du 75 sekunder på dig, har du inte hunnit fram till andra delen är spelet slut. Varje bana har sin specifika miljö och du kör bland annat genom öken, berg och ett vinterlandskap. För att hinna i mål på delsträckan innan tiden är ute måste du ständigt köra om andra bilar. Kör du in i en bil framför dig stannar farten av och du förlorar tid, krockar du med något på sidan av vägen i hög fart voltar bilen och din flickvän pekar anklagande på dig innan ni kan köra vidare. Ju längre man kommer desto mer trafik blir det. Det är ingen skillnad i svårighetsgrad på de olika banorna som laddas separat, där är det endast miljöerna som skiljer sig. Svårigheten ökar för varje delbana genom att vägen får fler och brantare kurvor men framför allt genom mer trafik. Mot slutet är det mer eller mindre som att köra slalom mellan bilarna. Kommer du i mål har du klarat spelet och din flickvän ger dig en kyss. Poäng får du utifrån hur långt du kommer och hur bra du kör.

Jag älskade arkadversionen av Out Run och spelade det så ofta jag kunde, vilket inte blev så ofta eftersom det inte fanns några arkadspel där jag bodde. På båten till Gotland brukade jag spela och de få gånger vi var på Liseberg. På Gotlandsbåten fanns det en version där du stod upp och spelade och på Liseberg hade de ett kabinett man kunde sitta i. Men det var dyrt, det kostade tio kronor för tre försök, så jag blev överlycklig när spelet släpptes till Commodore 64 och jag köpte en kopia trots att jag inte hade en dator själv. Första gången jag laddade in det var hemma hos en klasskamrat, tror att det var Joakim, som hade en Commodore 128. Jag blev grymt besviken, det var inte alls som arkadspelet. Riktig uselt tyckte jag till och med att det var. 149 kronor av surt förvärvade pengar genom gräsklippning och biltvätt rakt ner i sjön. Var den kassetten tog vägen vet jag inte, kanske tyckte jag att det var så dåligt att jag gav det till någon i klassen som hade en dator. Jag kan inte minnas att jag någonsin laddade in det igen.

När jag kör det nu, många år senare och utan den direkta jämförelsen med arkadspelet, tycker jag att det är riktigt kul. Grafiken är inte den bästa utan ganska enkel och minimalistisk, men jag ska inte säga att den är dålig. När man svänger är det som att hela bilen flyttar sig i sidled, inte som att man styr med framhjulen. Men känslan av fart har de lyckats fånga, så det gäller att vara med i svängarna, för det går undan. Speciellt när trafiken är tät. Även kontrollerna är bra, bilen reagerar snabbt och korrekt utifrån vad du gör med joysticken. Ljudeffekterna är inte de bästa om man ska uttrycka det milt, men musiken är rätt skön. Speciellt gillar jag att köra till musiken som inte är förvald, Magical Sound Wave, även om jag egentligen inte förknippar den med Out Run. Tycker att den är skönare. Ett kul spel med många poänger trots bristerna.

Zzap!64 recenserade spelet i februari 1988 och även där kan man läsa in en del besvikelse, som att grafiken är begränsad och att man genom att göra varje bana till en separat inladdning tagit bort hela friheten som fanns i arkadspelet. En av de tre recensenterna skriver att detta gör det till ett helt vanligt racingspel och att man hellre kan spela Buggy Boy. Att det är ett svårt spel att konvertera är de överens om, men de tycker inte att U.S. Gold lyckats. Zzap!64 har fem bedömningspunker de tittar på: presentation, grafik, ljud, hookability och hållbarhet. Sammanvägt får Out Run 68 procent och det som främst drar ner betyget är hållbarheten. De menar att spelet är för enkelt och att man är färdig med det efter ett par timmar. Spelet recenserades igen i december 1990 inför budgetugåvan från Kixx och fick då endast 44 procent.

Datormagazin skriver i nummer 1 1988 att OutRun till 64:an är en stor besvikelse om man spelat arkadspelet, inte för att det är sämre än andra spel utan för att man jämför. Vidare skriver de att musiken inte är den bästa och att ljudeffekterna är dåliga. Recencentern tar dock upp att det finns en ljudkassett med den riktiga musiken från arkadspelet och sätter man på den blir upplevelsen bättre. Att det är lättare än arkadspelet tycker han bara är bra. Sammantaget får spelet 3 i betyg.

På Lemon64 får Out Run 6,4 poäng baserat på 203 röster. Tycker att det ligger i linje med vad jag själv anser. Nu så här i efterhand och den stora besvikelsen inte längre skymmer tycker jag som sagt att det är ett roligt spel. Och jag tycker definitivt att det är roligare än Buggy Boy.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com (outrun); lemon64.com (out run); en.wikipedia.org (out run), 

Zzap!64 nummer 34 och 68 (pdf); datormagazin nr 1 1988 (pdf)

skärmdump 2 och 3 här hämtade från mobygames.com