Asteroids (atari 2600)

Asteroids är som de flesta av Ataris tidiga utgivning ett av deras egna Arkadspel. Originalet blev en enorm succé när det släpptes 1979 och porteringen till Atari 2600 kom 1981. Det konverterades även till en mängd andra system som Ataris 8-bitarsdatorer (Atari 400 och 800) och Atari 7800 några år senare (1986). Utöver det finns mängder av kloner till andra system under andra namn som Mine Storm till Vectrex, Meteor Storm till ZX Spectrum och Asteroids in Space till Apple II. Bug-Byte Software gav 1982 ut en version till VIC 20 som jag återkommer till senare. Asteroids är ett spel som ständigt hittar nya plattformar och under 1990-talet fick Game Boy, Playstation och Windows sina respektive versioner. Och så har det fortsatt ändå fram till idag.

Idén är som alltid för de första arkadspelen och motsvarigheterna till första och andra generationens konsoler mycket enkel: man navigerar ett rymdskepp i ett asteroidbälte och ska undvika att träffas av dem genom att skjuta dem i mindre delar. Initialt behöver man inte förflytta sig då man kommer långt genom att vara kvar i centrum av bilden (där man börjar) och skjuta. När intensiteten ökar måste man dock förflytta sig och det finns två alternativ: att flyga undan med hjälp av getmotorn (joystick uppåt) eller eller använd hyperspace (joystick nedåt) vilket innebär att man slumpmässigt flyttas någon annanstans på skärmen. Hyperspace använder man bara om man inte har möjlighet att flyga undan eftersom man kan hamna mitt i en asteroidsvärm utan möjlighet att ta sig därifrån. Ställer man in konsolens svårighetsreglage på expert behöver man också ha koll på och beskjuta UFO:n som med jämna mellanrum dyker upp på skärmen. Till skillnad från asteroiderna som går sin bana oavsett var man själv befinner sig så flyger UFO:n medvetet mot en och lyckas man inte träffa dem blir man själv dödad.

Precis som arkadspelet blev hemversionen av Asterorids också en succé och betraktas idag som en en av de stora klassikerna till Atari 2600. Under årens lopp har det givits ut mängder av samlingar med klassiska atarispel till olika konsoler som Sega Mega Drive, olika generationer av Xbox och PlayStation och inte minns minikonsolen Atari Flashback (den 11:e i ordningen gavs ut i samband med Ataris 50-årsjubileum 2022). Oavsett vilken samling är i stort sett alltid Asteroids med. 

Asteroids är den första kassetten till Atari 2600 med ett microchip på 8kb. Brad Steward, som programmerat spelet, gjorde stora ansträngningar att komprimera det för att få plats på ett 4kb chip men lyckade inte. Till Atari 2600 har han förutom Asteroids programmerat Breakout och några mindre kända spel - Sky Patrol och Fire Fighter - för Imagic, ett av de företag som följde i Activisions fotspår genom att utveckla och ge ut spel på licens från Atari. Han programmerade även Star Wars - the Arcade Game till Atari 5200. 

Omslaget av Chris Kenyon går helt i linje med tonen Atari skapade genom Cliff Spohn och Combat: ett rymdskepp mitt i en asteroidsvärm som skjuter och just träffat en meteorit som exploderar i bilden. I ena hörnet en bit av jorden, gråa asteroid och olika storlekar. I övrigt mörkt blått, nästan svart med stjärnor i bakgrunden. Den är mycket effektfull och precis som spelet har en framträdande plats och betraktas av många som en av de främsta omslagen. 

Det här är ett spel jag haft länge, ett av de första jag köpte till min Atari 2600 eftersom det är en sådan klassiker. Men det är först nu jag börjat uppskatta det. Jag har alltid tyckt att det varit för svårt och stressigt vilket inneburit att jag aldrig riktigt försökt. För ett tag sedan köpte jag en handhållen retrogamingkonsol, Evercade. Till den ingick en cartridge med 20 atarispel varav Asteroids var ett och det var här jag började uppskatta det. Nu tycker jag att det är riktigt kul och har kört det en hel del sedan dess, även på den riktiga konsolen. Och jag har blivit bättre och kör inte längre på den första nivån! Till Evercade har jag även versionen till Atari 7800 vilken också den är mycket bra och spelmekaniskt betydligt närmare originalet.

Kärt barn har många namn och Asteroids som var ett älskat spel fick som redan nämnts många varianter med många olika namn. Kvalitén på dessa var som med allt annat skiftande och vissa av dem var av tämligen låg kvalitet. En av dessa dåliga varianter gavs ut av Bug-Byte till Vic 20 som jag nämnde inledningsvis, en mindre lyckad version som gjorde en ung Jeff Minter så rasande att han bestämde sig för att göra egna spel istället och grundade även Llamasoft för att ge ut sina spel. I både Vic 20- och C64-kretsar är han lite av en kultfigur som kanske mest är känd för  Gridrunner (1982) och Attack of the Mutant Camels (1983) samt uppföljaren Revenge of the Mutant Camels - en klonad version av Star Wars: the Empire Strikes Back till Atari 2600. En bra klon dessutom, till skillnad från Bug-Bytes portering av Asteroids. Jag har spelat det själv och kan bara instämma med den unge Minter, det är riktigt dåligt!

Både Jeff Minter och hans företag Llamasoft är aktiva ännu idag och gör spel till både iOS, Android och Sony PlayStation. Enligt Wikipeda bor han i Wales tillsammans med sin partner Ivan, fyra får, två llamor och en hund.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslagsbild av Brad Steward

Skärmavbildning från Atari 2600 med 

rymdskeppet i centrum av bilden

Arkadspelet från 1979 i stående kabinett

Tubular Bells (C64)

1973 släpptes Tubular Bells av den då 20-åriga Mike Oldfield. Skivan blev en succé som ingen hade väntat sig, vare sig Mike Oldfield själv eller Richard Branson som grundat skivbolaget Virgins Records för att kunna ge ut skivan. De hade försökt sälja in den på flera bolag utan framgång men nu kom den istället att lägga grunden för Virgins fortsatta verksamhet, som under 1980-talet växte till att omfatta betydligt mer än musik. Bland annat gav man videospel genom Virgin Games (exemplevis Continental Cirkus) som är den del av bolaget som berör den här bloggen mest, men Branson startade även ett flygbolag. 

Det inledande musikstycket kom att bli ledmotivet till biosuccén Exorcisten från samma år med Max von Sydow i rollen som präst vars uppgift är att fördriva djävulen ur den besatta flickan. Detta kom förstås att sprida musiken än mer och skivan kom snart att betraktas som en klassiker. 1986 släpptes Commodore 64-versionen.

Detta är inget spel i egentlig mening utan en digital version av skivan men med interaktiva element. Konceptet är enkelt: samtidigt med musiken bildas mönster i olika färger och former, som ett kalejdoskop vilket anpassar sig efter musiken. Mer exakt kan man beskriva mönstren som en tidig version av de  klassiska skärmsläckarna på PC-datorer från början av 2000-talet, med geometriska former som flyter fram över skärmen. De interaktiva elementet består av att du kan påverka form, färg och symmetri samt om förändringen ska ske slumpmässigt eller i cykler. Musiken följer troget skivan men det är en förkortad version på knappt 24 minuter istället för skivans 50 minuter. 

Spelet - eller snare programmet - är utgivet av CRL som även gett ut Derby Day och Handicap Golf vilka jag tidigare skrivit om. Det är mycket kring denna utgivning som är oklart förutom vilka som står bakom musiken: Graham Jarvis och Rob Hartshorne. Utöver Tubular Bells har de gjort musiken till flera spel utgivna av CRL, bland annat Blade Runner med en välgjord version av Vangelis filmmusik. Spelet däremot är inget vidare. Det framkommer inte vem som ligger bakom grafiken förutom att det är någon som kallar sig JON och en till som uppges vara okänd. Dessa tämligen anonyma programmerare har även gjort grafiken till Basil - the Great Mouse Detective om informationen på Game Base 64 stämmer.

Enligt Wikipedia ska Mike Oldfield själv ha varit involverad i projektet, men det anges ingen källa och jag har heller inte hittat informationen någon annanstans där man inte hänvisas tillbaka till Wikipedia. Men jag har svårt att tro att någon skulle kunna ge ut musiken utan hans tillstånd, så det låter ju rimligt att han på ett eller annat sätt varit involverad. Åtminstone informerad. 

Med tanke på att 64:an bara har tre ljudkanaler torde det inte vara det lättaste att göra en C64-version av Tubular Bells som är inspelad på en 16-kanalsstudio. Och helt perfekt är det förstås inte om man jämför med originalet. Men det är ändå en på många plan trogen version även om ljudbilden är torftig. Det finns en hel del annan musik till 64:an som är betydligt fylligare, exempelvis Commando och Ghosts 'n Goblins.

Trots den torftiga och ganska tunna ljudbilden kan jag inte låta bli att uppskatta det. Dels för att jag tycker om skivan (även om Ommadawn från 1975 är bättre enligt min mening), men även för ambitionen. Det är en storslagen idé att försöka överföra en ljudmässigt fullmatat skiva till en dator med tre ljudkanaler. Mönstren på skärmen är också trevliga, jag har alltid uppskattat kalejdoskop så det är mycket som faller mig i smaken. Likaså var jag barnsligt förtjust i skärmsläckarna jag tidigare nämnde. 2001 köpte jag min första PC, innan hade jag haft en Macintosh Powerbook 190 med svartvit skärm utan skärmsläckare. Med PC:n satt jag ofta, åtminstone i början, och bara tittade på det hypnotiska mönstret. 

Mottagandet var inte översvallande,  men inte så mycket för att det var dåligt utan för att konceptet helt enkelt inte höll längden, vilket var något Zzap64 konstaterade: man tröttnar ganska snabbt eftersom det inte är så mycket att göra mer än att påverka mönsterbildningen.

Utgångspunkten för bloggen är ju att skriva om min egen samling men med vissa undantag. Det här är ett sådan undantag, precis som Falkland 82. Sålunda har jag inte laddad in detta från kassett eller diskett utan från en d64-fil från Kung-Fu Flash. Det är ingen titel som ofta dyker upp på auktionssidorna vilket gör en del med priset. När jag arbetade med denna text hittade jag ett exemplar på eBay med ett utgångspris på 130 pund, vilket i svenska kronor motsvarar cirka 1700 kronor i dagens växelkurs. Falkland 82 ligger ute för runt tusenlappen. Hurvida de kommer att få sålt spelen till dessa priser vet jag förstås inte. Men det är nog inte omöjligt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

skivomslaget från 1973

annons på eBay med ett pris på £130

Combat (atari 2600/cover art)

Combat bygger på två av Ataris egna arkadspel - Tanks från 1974 och Jet Fighter från 1975. Det var ett av de nio spel som släpptes samtidigt med lanseringen av Atari VCS hösten 1977 och ända fram till 1982 - när den föga framgångsrika uppföljaren 5200 kom och VCS bytte namn till 2600 -  fick man Combat på köpet till konsolen. Detta är ett av de allra mest förekommande spelen ute på marknaden idag och de flesta som äger en Atari 2600 har Combat i sin spelsamling. 

Att köparen skulle få en cartridge på köpet var inte självklart för Atari, ett förinstallerat spel på konsolen hade varit billigare. Men ett av de starkaste försäljningsargumenten var just de utbytbara kassetterna: möjligheten att köpa nya spel. Atari VCS var något annat än de konsoler som endast kunde erbjuda olika varianter av Pong. 

Combat är liksom flera av de tidiga spelen gjorda för två spelare och vill man få ut något av det måste man ha en medspelare. Någon AI fanns det inte plats för eftersom man av kostnadsskäl inte hade större microchip än 2 kb. I takt med att priserna blev lägre var det mot slutet av 1970-talet möjligt att göra spel på 4 kb och ytterligare några år senare kunde de vid behov vara upp till 8 kb eller mer. 

Principen i Combat är enkel och vare sig du väljer att köra pansarvagn, flyga jet- eller biplan är målet detsamma: samla poäng genom att skjuta din motspelare, flest träffar efter 2 minuter och 16 sekunder vinner. Combat har 27 olika spelvarianter och de 14 första bygger på Tanks där du manövrerar din pansarvagn i en labyrintliknande bana sedd rakt uppifrån, försöker träffa din motspelare och ta skydd bakom hindren. Det finns flera banor som erbjuder olika mycket skydd men även pongvarianter där skotten studsar mot väggarna och osynligt läge där man bara ser motståndaren (och sin egen tank) när man avlossar skott. Resten av spelvarianterna bygger följaktligen på Jetfighter och det helt nya momentet med biplan (eller dubbeldäckare som vi brukade kalla denna typ av flyg). 

Har man någon att spela med är Combat ett riktigt bra spel som åldrats med värdighet. Det är på samma gång stressigt, frustrerande, nervpirrande och otroligt kul! Inte bara intressant i en kulturhistorisk mening, som ju faktiskt är fallet för många gamla spel som har förlorat sin forna glans. Combat är roligt på precis samma sätt som jag föreställer mig att det var 1977. 

Och när jag skriver om Combat måste jag även nämna omslaget. Atari är kända för sina effektfulla omslagsbilder och det är med Combat som denna ton sätts. Cliff Spohn heter illustratören och han kom att göra omslagen till sammanlagt 20 spel innan han avslutade sitt samarbete med Atari. Det typiska med hans bilder och som kom att bli Ataris speciella ton är mycket rörelse och fart i motivet som ofta utgörs av ett collage med flera element. I det här fallet pansarvagnar, jetflyg och biplan i full aktion med dammoln som rivs upp av larvfötter, missiler som avfyras och biplan mitt under luftstrid. Men det är inte bara kompositionerna som sätter prägeln utan även tekniken som använts, blyertssketcher som ritats med lätt hand och därefter färglagts så att den bakomliggande teckningen fortfarande är tydlig. I boken Art of Atari berättar en av Spohns kollegor, Steve Hendrick, att Spohn var en ikon bland de andra illustratörerna på Atari: "han skapade stilen, vår uppgift var att efterlikna det Cliff gjorde". Förutom Combat illustrerade Cliff Sphon även Air-Sea Battle, Breakout, Indy 500, Surround och Video Olympics för att nämna några. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket man kunde skapa med endast 2kb. Dagens spel till Playstation och Xbox uppgår inte sällan till 100 GB, vilket alltså skulle motsvara 50 000 spel i samma storlek som Combat. 

Här kan du läsa mer om Atari 2600: Golf från 1979, Skiing från 1980 samt ett inlägg om själva konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nytt till samlingen 3 (C64)

Rubriken löd: 66 kassetter - blandad kompott och i beskrivningen framgick att alla kassetter tillsammans hade en vikt på 2,8 kilo. Och nästan tre kilo spel vill man förstås ha, om inte annat för att kunna säga att man köpt spel till kilopris. Fem bud senare hade jag vunnit auktionen och paketet skickades med posten för att dyka upp hos mitt ombud ett par dagar senare. Det var packat med omsorg, många lager papper att ta bort innan jag kunde gå igenom innehållet. Blandat skick stod i annonsen, vet inte om jag tycker det är en korrekt beskrivning. Jämndåligt hade nog legat närmare sanningen. Dessutom var det bara 65 kassetter, inte 66 som det stod i rubriken. Jag räknade flera gånger med samma resultat. Inte för att det egentligen spelade någon roll, det var ju ett grisen-i-säcken-köp och en kassett mer eller mindre kunde väl kvitta. Men det var ändå lite förargligt, vilka spel hade jag gått miste om? Inget visade det sig när jag räknade banden på bilden istället som visade lika många som skickats i paketet. 

Det var framför allt blandbanden som fångat mitt intresse i annonsen, man får så många spel och det är roligt att se vad de innehåller. 23 stycken var det samt 42 original. Vad gäller originalen var det inga fantastiska titlar som tillkom och 15 av dem hade jag sedan tidigare. Men några var ändå välkomna tillskott i samlingen, bland annat Battleship som jag och min dotter spelade för några dagar sedan (från Kung-Fu Flash eftersom jag inte hade det på kassett) och den amerikanske versionen av Aliens som bygger på filmen från 1986. Den europeiska versionen har jag sedan tidigare men den amerikanska är ett helt annat spel. Det är kul att se hur olika man kan ta sig an samma historia och se vilka delar av filmen man ansett utgöra en bra spelidé. Fån Addictive Games fanns det en titel jag aldrig hört talas om: Space Battle. Vet inte alls vad det är och vill heller inte veta innan jag testar det. Det förstör överraskningen, som att öppna lucka 24 på julkalendern fast det inte är julafton. Att det spelet sticker ut gentemot andra jag inte känner till hänger helt och hållet ihop med att det är Kevin Toms bolag som han grundade i och med Fotboll Manager, som ju har en särskild plats i mitt hjärta. Avslutningsvis kan nämnas att den ökända samlingen Cassette 50 också fanns med bland originalen, vilket som namnet antyder innehåller samlingen 50 spel. Och ryktet var inte felaktigt: jag började gå igenom titlarna men gav upp efter en handfull spel, samtliga var riktigt usla. Och då menar jag verkligen usla.

Blandbanden var något av en besvikelse. Av 23 stycken var det bara tre som var 60 minuter eller längre, alla andra var mellan 12 och 20 minuter långa. Många hade inte mer än tre spel på varje sida (att jämföra med blandbandet jag gjorde ett inägg om tidigare som hade nästan 30 spel på varje sida). Det var således betydligt färre spel än jag hade räknat med. Det ska hur som helst bli roligt att gå igenom dem. Av vad jag kan läsa på kassetterna är det framförallt spel från de tidiga åren, 1982-1984. Många för mig okända men även en del välbekanta men som jag inte haft på kassett sedan tidigare. 

Ett av dem är Pitstop 1 från 1984, vilket jag skrivit om flera gånger. Det är ett på de flesta plan mycket sämre spel än uppföljaren, men jag gillar det väldigt mycket och blev därför glad när jag såg det. Ett annat är Buck Rogers som bygger på en serietidning som sedan blev en  TV-serie. Också det ett enkelt spel jag alltid uppskattat. Något jag inte kände till var Tarzan som enligt det med sirlig handstil skrivna spelnamnen på fodralet skulle finnas mellan Popeye och Starfighter på nummer 105-120. Tarzan har ju alltid funnits i min värld både som film och serietidning och förstås något man kunde leka när jag var riktigt liten. Jag visste inte att det fanns ett Tarrzanspel till 64:an och såg framemot att se vad det skulle tänkas vara för ett spel. Antagligen uselt tänkte jag när jag laddade in det, men utan framgång. Det fanns inte där det stod att det skulle finnas, direkt efter Popeye. Istället för found Tarzan på 105 eller att bandet bara fortsatte rulla dök det istället upp found Starfigher på platsen där Tarzan skulle vara. Lite snopet måste jag säga och helt ärligt blev jag faktiskt ganska besviken, hade gärna sett vad det var för något.

Ett annat spel jag aldrig hört talas om och som jag ännu inte testat att ladda in är Attack on Russia. Som många av oss som växte upp under 1970- och 1980-talet är jag präglad av kalla kriget. Det är intressant att se hur den ideologiska världspolitiken satt sina avtryck på populärkulturen, inte minst datorspelen. Som Raid Over Moscow, vilket skapade debatt när det släpptes 1984 i både USA och annorstädes som exempelvis i Finland. Man ansåg att titeln var krigshetsande och fortsättningsvis fick det säljas under det nya namnet Raid. Men att det handlar om Moskva och Sovjetunionen går inte att ta miste på oavsett namn. Och som världen ser ut idag kanske det kommer en uppföljare: Raid Over Moscow II - 40 years later.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Aztec Challenge (C64)

Bakgrundshistorien till Aztec Challenge hämtar sitt stoff ur en en avlägsen och mytomspunnen verklighet: aztekerna som styrde ett imperium i dagens Mexico från 1300-talet fram tills de störtades av spanjorerna 1519. I manualen får vi veta att aztekernas religion är något av det brutalaste världen skådat och att prästerna varje år offrar människor till sina många gudar. Den här gången är dock du en av de olyckliga offren som blivit utvald och du har bara en möjlighet att överleva: att ta dig förbi både utmanande och farliga hinder!

Första gången jag spelade Aztec Challenge var när jag köpte theC64mini. Jag hade aldrig sett eller hört talas om det tidigare men jag blev som förtrollad. Enkelt i sin spelidé men tillsammans med den suggestiva musiken var det oemotståndligt.

Spelet, som släpptes 1983, består av sju banor men det är framför allt den första som lyser och gör spelet till vad det är. I denna utmaningen ser du dig själv bakifrån, springande mot en pyramid som blir större i takt med att du kommer närmare. Längs sidorna står Azteker och kastar spjut mot dig som du måste ducka för eller hoppa över. Hela tiden ackompanjeras du av suggestiv musik som förändras och blir mer intensiv ju närmare pyramiden du kommer. I den andra banan springer du upp för pyramidens trappa där du sick-sackar mellan stenblock som kommer rullande mot dig. Bana tre, fyra och fem utspelar sig inne i templet som du ska ta dig igenom utan att träffas av spjut och stenar som faller från taket, luckor som öppnas i golvet och undvika att bli biten eller huggen av djur och insikter ur "den vänliga mexikanska faunan" som de utrycker det i manualen, genom att hoppa över dem. Till sist gäller det att trampa på rätt stenar för att inte utlösa fällor som skickar iväg spjut från väggarna. Det är oundvikligt att inte tänka på Indiana Jones och Jakten på den Försvunna Skatten (1981). I den allra sista banan ska du ta dig över en flod fylld med pirayor utan att bli uppäten av "den människoätande fisken", också det ett uttryck taget från manualen. 

Spelet gjordes ursprungligen för Atari 2600 och VIC 20 av Robert Tegel Bonifaciomen men det är den idag mer eller mindre kultförklarade Paul Norman som ligger bakom denna version av Aztek Challenge och som också gjort den för spelet så viktiga musiken. På det stora hela är detta ett helt annat spel och delar framförallt idé och namn med originalet. Paul Norman är i C64-kretsar lite av en legend men är kanske framför allt känd för sina spel The Forbidden Forest (1983) och Beyond the Forbidden Forest (1985), även de med suggestiv musik han själv komponerat. Musiken till The Forbidden Forest är förövrigt med i the 8-bit Symphony, ett projekt där man transkriberade musik som komponerats och programmerats på Commodore 64 till en riktig symfoniorkester som framförde musiken live inför en publik. Tror inte de spelar den längre, men konserten finns inspelad på skiva och bitvis är det riktigt häftigt att lyssna på. 

Aztec Challenge fick genomgående ett gott mottagande hos recensenter. Den äldsta jag hittar är från april 1984 i tidningen Personal Computer Games som gav det 8 av 10. Zzap64! skrev en recension i oktober 1987 i samband med en budgetutgåva där de gav det 72 procent trots att de anser att grafiken och animationerna är skrattretande dåligt (det håller jag inte med om). De anser dock att det är väldigt underhållande och beroendeframkallande. Att det fortfarande håller är tydligt på lemon64 där det får 7.83 poäng av tio möjliga. Själv ger jag det en nia. 

Fem år har gått sedan jag spelade det första gången och jag återkommer fortfarande till det med jämna mellanrum. Det är inget spel man sitter med länge, men man vill ända köra det några gånger för att se hur långt man kommer. Och lyssna på den fantastiska musiken.

Och så vad det det här med Pirayor. När jag var barn var det något vi pratade om, hur farliga de var och att de kunde äta upp en människa på några sekunder. Åtminstone är det så jag minns det, att det var ett utbrett samtalsämne bland barn i allmänhet precis som Titanic eller universum. När jag kom till Uppsala i mitten av 1990-talet var det utekväll på Östgöta nation varje onsdag som gick under namnet Piraya. Och så detta spel, där ett av utmaningarna är att simma över en flod med Pirayor. Titanic och universum pratar barnen fortfarande om, men inte pirayor. Jag har dock en teori: i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967 är det en scen där nummer 1 - han med den vita katten i famnen som vi senare får veta heter Blofeld - som straff låter en av sina underlydande bli levande uppäten av Pirayor då hon misslyckats med att döda James Bond. Trots om filmen var gammal redan då fanns minnet kvar, även om ingen längre visste varifrån det kom. Men det är som sagt bara en teori. Eller en gissning snarare, jag kan ju ha helt fel. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

första utmaningen på väg mot pyramiden

andra utmaningen på väg upp mot pyramidens topp

Golf (atari 2600)

Golf ser inte mycket ut för välden när man startar det. Med sin extremt klosslika grafik och stora spelare i förhållande till banan är det nästan skrattretande. Men när man väl sätter sig in i det är det faktiskt riktigt kul. Det var ett av de första spelen jag skaffade till min konsol och det som lockade var just den enkla eller rentav fula grafiken. Jag var helt enkelt tvungen att ha det eftersom det kändes som ett så tydligt exempel på de tidigaste generationerna av TV-spel (andra generationen om man ska vara petig). Dessutom har jag alltid gillat golfspel ända sedan jag upptäckte Leaderboard på Commodore 64.

Spelet släpptes 1978 till Atari 2600 och är således ett av de första spelen som gavs ut till konsolen, vilket verkligen har satt sina spår i grafiken. Personen som programmerat det heter Mike Lorenzen och ligger även bakom spel som Circus Atari och Oink!

En omgång består av nio hål och för par ska du klara varje hål på mellan tre och fem slag. Allt som allt ska du ha mer än 36 slag, något jag aldrig lyckats med så här långt. Varje hål visas rakt uppifrån men spelaren framträder från sidan. Riktningen på slaget beror på vilken position du har i förhållande till golfbollen. Klubban pekar alltid mot bollen och för att få slaget dit du önskar flyttar du spelaren runt bollen tills du står rätt. Det är inte helt lätt att få bollen precis dit man vill och ännu så länge behöver jag ha en utskriven bild av bollens riktning utifrån spelarens och klubbans position för att inte slå alldeles fel. Utifrån mitt sätt att tänka kan jag inte påstå att det är speciellt intuitivt. När man väl slagit in bollen på greenen förändras bilden och man får se greenen i närbild, även den rakt ovanifrån. Det finns två svårighetsgrader som du ställer in på konsolens svårighetsreglage och man kan välja att spela ensam eller med en motspelare. Att spela nio hål på egen hand tar cirka 30 minuter.

I förhållande till andra spel till Atari 2600 är detta en av mina favoriter. Inte för att det är det bästa på något sätt utan för att det tillhör en av få spel som inte är skjutspel eller på annat sätt mycket stressiga. Och golf är ju alltid golf!

Här kan du läsa om handicap golf från 1983 till commodore 64 och skiing till atari 2600 samt ett inlägg om konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

omslagbild av steve hendricks

screenshot av spelvyn, andra hålet

ur manualen, bollens riktning i 

förhållande till spelarens placering

Star Wars (C64)

Den 25 maj 1977 hade Star Wars premiär och blev en enorm succé världen över. Den hade kostat 11 miljoner dollar att göra (lågbudget med amerikanska mått) men spelade in närmare 800 miljoner. När man räknar med inflation är det den fjärde mest inkomstbringande filmen i historien efter Borta med Vinden (1939), Titanic (1997) och Avatar (2009). I Sverige hade den premiär 16 december samma år, recensionerna var blandade men ingen översvallande. I Dagens Nyheter skrev man att filmen var en "en underlig blandning av lekfullhet och idiotiskt underhållningsvåld, utan riktig stil och styrsel" medan man i Svenska Dagbladet menade att filmen var "årets fenomen på filmhimlen" men om den skulle stanna i minnet längre än till nästa publikrekord var mer osäkert. 46 år senare vet vi alla svaret på den frågan.

Atari fick licensen att göra arkadspelet Star Wars och Domark konverterade det till Commodore 64 1983. Det är ett shooter-spel i förstapersonsperspektiv där du axlar rollen som Luke Skywalker när han med sin X-Wing ska förinta dödsstjärnan. 

Spelet har tre sekvenser. Den första utspelar sig i yttre rymden (deep space) där du ska skjuta ner imperiets TIE-fighters för att komma vidare till dödsstjärnan. I den andra ska du ta dig igenom dödsstjärnans första försvar bestående av kanonförsedda torn som beskjuter dig innan du slutligen når fram till "kanalen" som leder fram till ventilen du måste träffa för att förinta dödsstjärnan. Lyckas du får du se den explodera med färgade cirklar som sprider sig likt ringar på vattnet. Det påminner en hel del om de tidiga skärmsläckarna. I de efterföljande nivåerna upprepas sekvenserna med mindre variationer och intensivare anfall. 

Spelet går fort att ladda in från kassett, knappt fem minuter. Efter cirka två kommer en loading screen med Luke Skywalker, Han Solo och prinsessan Leia i förgrunden tillsammans med R2-D2. I bakgrunden Darth Vader, dödsstjärnan och en X-Wing. Det är en effektfull komposition som är liknar omslaget till spelet. Största skillnaden är att Luke, Han och Leia är mindre lyckade här. Det ser ut som att det är ett barn som ritat, prinsessan Leia har en ansikte som mest liknar en legogubbe. 

Precis innan spelet inleds vår vi höra en digitaliserad röst: May the Force be with you! Därefter kommer ledmotivet från filmen i en enkel SID-melodi. Star Wars är som redan nämnts från 1983 och det märks tydligt att man ännu inte lärt sig att utnyttja SID-chipet till fullo. Här använder man inte de tre chipens hela kapacitet utan har bara ett ljud på varje kanal. Senare lärde man sig att även använda den tomma platsen mellan tonerna till andra ljud vilket innebar att musiken blev mycket fylligare och lät som att det var fler kanaler än det faktiskt var. 

Star Wars har sina förtjänster, främst genom grafiken som på ett bra sätt konverterar vectorgrafiken från arkadspelet. Men det har också aspekter som är mindre bra. De största problemen är responsen på kontrollen och att siktet är långsamt, vilket gör det svårt att hinna skjuta ner anfallande TIE-fighters. På lemon64 får spelet 6,42 poäng. Detta var före Zzap!64 och DatorMagazin men det sammanvägda betyget utifrån tre andra tidningar, C&VG (Computers och Videogames), Personal Computer Games och TV Gamer blir 64 procent. För min egen del kan jag som jag redan skrivit se att spelet har sina förtjänster, men på det stora hela tycker jag inte att det är helt lyckat. Men med tanke på det enorma inflytande filmen har haft på filmbranschen och populärkulturen var det ändå roligt och att spela det. Eller snarare att ha spelat det.

Stjärnornas Krig och de efterföljande filmerna hade ett enormt genomslag på populärkulturen. Min dagmamma hade en son som hette Torgny och var några år äldre en mig. Han hade en stor samling med rymdlego, till och med moderskeppet. Ibland när Torgny var i skolan brukade jag och hans bror Tord smyga in i Torgnys rum bara för att titta på legot. Det var prydligt uppställt på en hylla och det vilade något andäktigt över det. Det var inte till för att leka med utan endast för att beskåda. Nu så här i efterhand vet jag att det inte var "riktigt" stjärnornas-krig-lego som tillverkades på licens, utan helt enkelt lego som hoppade på rymdhajpen som så många andra. Men i våra ögon var det Stjärnornas Krig och morderskeppet och Luke Skywalker som satt där i de mindre rymdskeppen med uppfällbara glastak och laserkanoner.

Om Joakim Thåström var ett fan av Stjärnornas Krig vet jag inte, men han valde i alla fall att kalla sitt nya band som uppstod i askan av Ebba Grön till Rymdimperiet, efter den andra filmen, Rymdimperiet slår tillbaka. Det var dock inget som uppskattades av filmbolaget och de fick se sig tvingade att ändrade namnet till Imperiet. Fast det var nog till det bättre. 

Till och med självaste James Bond lät sig luras in i denna rymdepok med en av de sämsta Bondfilmerna som gjorts, Moonraker (1979) som skrevs och filmades i rask takt efter succén med Star Wars. Egentligen var det tänkt att James Bond skulle återvända i Ur dödlig synvinkel, vilket framgår av eftertexten till Älskade Spion (1977) men den filmen fick vänta till 1981. Den som väntar på något gott som man brukar säga, Ur dödlig synvinkel betraktas ofta som en av Roger Moores bästa Bond-filmer.

Själv fick jag aldrig se filmerna eftersom jag var för liten och jag var oerhört avundsjuk på min äldre bror som fick se Jedins Återkomst medan jag fick nöja mig med Se upp, farsan är lös! Vem kommer ihåg den idag? Det var först i mitten av 1990-talet som jag såg dem. Jag kan väl inte påstå att jag tyckte de var fantastiska men ändå sevärda. Jag såg de även på bio när de visades igen inför de nya filmerna, episod 1-3. Tyvärr hade George Lucas lagt på digitala effekter vilket förvandlade dem till tramsiga Disneyfilmer. När man ser effekterna idag är de dessutom otroligt dåliga i jämförelse med dagens digitala teknik. Jag blev därför väldig glad när jag för en tid sedan hittade originalversionerna på VHS för fem kronor styck. Har sett den första och det var ett lyft att slippa de dåliga digitala effekterna.

Filmerna i all ära, men det finns även en radioteater som bygger på de tre första (episod 4-6). De producerades i samarbete med George Lucas och flera av filmskådespelarna medverkar även här, bland annat Mark Hamill som Luke Skywalker och Anthony Daniels som C-3PO. Den första serien (Star Wars) sändes i 13 avsnitt 1981, den andra (The Empire Strikes Back) sändes i 10 avsnitt 1983 och den sista (The Rerurn of the Jedi) i 6 avsnitt 1996. Eftersom den sammanlagda speltiden för radioteatern är betydligt längre än de tre filmernas får man mycket mer bakgrundsperspektiv. Den är välproducerad och väl värd att lyssna på.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med mindre lyckade porträtt

Ventilen i sikte

arkadspelet i både stående och sittande kabinett

Reklam för rymdlego i Fantomen 1982

Falklands 82 (C64)

Den andra april 1982 inleddes Falklandskriget då Argentinska styrkor invaderade och ockuperade ögruppen som ligger ungefär 60 mil utanför Argentinas kust. Det hade länge varit en konflikt mellan Argentina och Storbritannien om vem som skulle ha kontroll över ön och förhandlingar hade pågått sedan 1964 på uppmaning av FN. Argentina menade att ögruppen tillhörde dem sedan självständigheten från Spanien 1819 medan Storbritannien ansåg att det var deras eftersom de hade kontrollerat området sedan 1833. Kriget pågick i 74 dagar och slutade med Argentinas kapitulation den 14 juni, 907 döda och fortsatt överhöghet för Storbritannien. Argentinas förlust ledde även till militärjuntans avgång 1983 och införandet av demokrati i landet. 

Falklands 82 är ett strategispel från 1985 som bygger på denna händelse. Det är designat av John Bethell och utgivet av Personal Software Service (PSS) som publicerat många liknande spel, bland annat Theatre Europe, Battle for Midway, Okinawa och Iwo Jima. Du spelar de brittiska styrkorna medan datorn är de argentinska. 

Inledningsvis väljer du svårighetsgrad (1-5) och hur du vill disponera de 15 fartyg du har till ditt förfogande. Du kan få kanonunderstöd för landtrupperna eller flygunderstöd från hangarfartygen. Därefter ska du ta ställning till var du ska landsätta dina trupper. Det finns fyra platser att välja mellan och alla har sina för- respektive nackdelar vad gäller geografi och försvar. Argentinas försvar ser dock olika ut för varje spelsession vilket innebär att man inte vet var de har sina styrkor och vilket hamn som har det starkaste försvaret. När du fört dina styrkor i land ska du sedan avancera över ön till andra sidan. Bilden på skärmen visar under hela spelet en karta över de delar av Falklandsöarna där striderna pågick. 

En spelsession består av 25-30 drag beroende på svårighetsgrad och tar cirka två timmar. Ett drag utgörs av att förflytta dina trupper enligt din strategi samt utkämpa eldstrid. Inledningsvis kontrollerar du tio trupper som alla har olika förmågor. Vid det tionde draget får du förstärkning av ytterligare fem trupper om vädret tillåter. Du flyttar en trupp i taget och när du hanterar truppen får du information om vilken trupp det är, (alla var där under det riktiga kriget tre år tidigare), vad de har för attack- och försvarsstyrka, hur långt de kan ta sig under ett drag samt anfallsräckhåll, dvs hur nära du måste vara fienden för att kunna strida mot den. I de flesta fall behöver man vara precis intill men artilleritrupperna kan nå fienden från längre avstånd. Hur långt truppen kan förflyttas varierar beroende på terräng och utmattning.

Du har fyra order att välja mellan: anfall (om fienden är inom räckhåll), förflytta truppen, rekognoscera området eller inte göra något alls (pass). Det är endast två av trupperna som kan rekognosera, Special Boat Squadron (SBC) och Special Air Service (SAS). Det är en viktig del av krigföringen för att avslöja var fienden finns, Argentinas trupper alltid är osynliga tills du befinner dig alldeles intill dem eller då de går till anfall. SBC och SAS kan upptäcka dem på längre håll vilket innebär att du får mer tid till att planera striden och mobilisera de styrkor du behöver. 

Det är viktigt att vara strategisk när man förflyttar sina trupper så att man inte blockerar varandra. Man ger order till sina trupper i strikt turordning vilket innebär att man kan fastna bakom en annan trupp som inte ska förflyttas förrän efteråt. Varje drag kan ta en stund, det är mycket man ska göra och mycket att ta hänsyn till. När du anfaller kan du också få understöd av flyg och/eller fartygseld beroende på väder. Vid klart väder kan du få understöd av båda, vid dimma endast av fartygen och vid storm endast av flygen. 

Falkland 82 är ett spel jag velat sätta mig in i länge - ända sedan jag återupptäckte 64:an genom theC64 mini hösten 2019 - men jag har inte haft det tålamod som krävts. Det var mycket att läsa innan men det var det väl värt då det var ett riktigt bra strategispel. Ett spel som tilltalar mig: stillsamt, tyst och man kan ta det i sin egen takt. Att det är "turned-based" passar mig väldigt bra, jag är inte så förtjust i "real-time-strategy" eftersom jag upplever det som väldigt stressande. Tycker om att det är samma bild hela spelet, att ljudeffekterna är sparsamma (skottsalvor vid eldgivning, ett susande ljud följt av en explosion när stridflygen kommer) och att det inte är någon musik.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min egen regel: att bara skriva om spel jag har en fysisk kopia av. Men i mitt första inlägg skrev jag också att jag antagligen kommer att bryta regeln någon gång. Det här är ett sådant tillfälle. Falkland 82 var ett spel jag laddade hem alldeles i början. Minns inte hur eller var jag stötte på det första gången men jag tyckte att det verkade väldigt intressant. Jag har letat efter det på tradera och e-bay men har inte hittat det i originalutgåva. Vad jag vet har jag det inte på någon av mina piratkassetter eller disketter. Jag har dock inte gått igenom allt ännu så kanske dyker det upp så småningom. Men ännu så länge får jag spela det från min Kung-Fu Flash-cartridge.

Zzap!64 recenserade Falkland 82 i januarinumret 1986 och gav det endast 34 procent. Visserligen var det inte den katastrof de hade förväntat sig (kan det ha väckt debatt att man skulle göra ett spel på händelsen? Det hade trots allt bara gått tre år) men de tyckte att det var väldigt ytligt. På lemon64 får det inte heller särskilt bra betyg av de tretton personer som bedömt det, endast 5,15. Med den fjortonde rösten, dvs min, ökade det till 5,39. Enda recensionen som ger det godkänt är i Your Commodore som gav det 7 av 10. Själv tycker jag som sagt att det är ett riktigt bra strategispel. Som jag skrev så har jag länge velat spela det och jag blev inte besviken. 

En som blev mycket upprörd när den brittiska regeringen med Margreth Thatcher i spetsen bestämde sig för att med vapen ta tillbaka Falklandöarna var Roger Waters i Pink Floyd. Han förlorade sin pappa i andra världskriget innan han fyllt 1 år och det meningslösa lidandet i krig var ett tema som ständigt återkommit i hans låtar. Aldrig mera krig hade man sagt efter andra världskriget, vad hade hänt med den drömmen undrade han. Resultatet blev The Final Cut - a requiem for the postwar dream, den sista skivan han gjorde med Pink Floyd som släpptes 1983. Den inledande låten avslutas med följande rader: 

Should we shout, should we scream, 

what happened to the postwar dream? 

Oh Maggie, Maggie what did we do?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

spelplanen under hela spelet

karta över falklandöarna, markerat där striderna pågick

omslaget till pink floyds skiva the final cut

Pole Position (C64)

Som barn gillade jag inte Pole Position. Det var fruktansvärt frustrerande att spela och bilen exploderade hela tiden. Bara man nuddade vid något försvann den i ett eldhav. Och grafiken ska vi inte tala om, den var hemsk. Pole Position till Commodore 64 var inget för mig, jag föredrog Pitstop 2 alla dagar i veckan.

Pole Position är ett klassiskt arkadspel där du kör formel-1 för high score mot klockan. Och det var till arkadhallarna det kom först genom Namco 1982 innan det konverterades för hemmamarknaden. I stort sett alla system som var aktuella vid tidpunkten fick en version, Commodore 64 fick sin 1984 genom Datasoft. 

Alla lopp körs på samma bana, Fuji Speedway (med en längd på 2,7 miles får vi veta). Förutom träning kan du välja mellan tre tävlingar: Malibu Grand Prix, Namco Speedway och Atari Grand Prix som representerar olika svårighetsgrader. Innan tävlingsloppet måste du köra ett kvalificeringsheat som även avgör vilken startposition du får. Sen är det bara plattan i botten som gäller och så länge du klarar tidsgränsen för varvet får du fortsätta ytterligare ett. När du kört alla varv (1-8 beroende på vad du valt) vinkas du i mål av schackspelsrutiga flaggor och loppet är slutfört. Game Over och börja om från början. 

Spelidén är mycket enkel och vad kan egentligen gå fel. Ganska mycket visar det sig. Grafiken är inte den bästa ens för 1984, bilen är uppbyggd av stora block och skyltarna vid vägkanten likaså. Det påminner mer om ett spel till Atari 2600 än Commodore 64 (om man bortser från bakgrunden). Grafiskt är det bara bakgrunden som får godkänt med berg, blå himmel och trevliga stackmoln. Ljudet är helt okej och sticker inte ut på något sätt, utom möjligtvis det som ska föreställa däckens tjut mot asfalt som är riktigt dåligt och dessutom kan vara ganska enerverande. 

Men det största problemet är varken grafik eller ljud utan kontrollen: allt är fördröjt. När du ska svänga svarar inte bilen omedelbart utan du måste hela tiden vara ett steg före. Efter ett tag vänjer man sig men det är ändå frustande och förtar spelupplevelsen. Jämför man med Continental Circus, som visserligen kom fem år senare, är det som natt och dag där man har full kontroll och bilen reagerar direkt. Men det är ju inte en helt rättvis jämförelse, fem år är en evighet i C64:ans liv. Jag har tidigare tagit upp den snabba utvecklingen i både exemplet med Pitstop och Football Manager. Man kan se liknande utveckling för både Atari 2600 och Amiga 500. 

Pole Position var inget för mitt 12-åriga jag, det fanns bättre och jag föredrog som sagt Pitstop 2 om jag ville köra formel-1. Och jag förstår precis hur jag kände då, även om jag idag betraktar spelet med helt andra ögon. Jag kan inte påstå att det är världens roligaste bilspel men det har sin plats i historien. För mig är retrogaming så mycket mer än att bara spela och ha kul en stund, det är kulturhistoria. Jag tycker fortfarande att det är ett frustrerande spel, men även det är en del av historien. De första spelen gjordes för spelhallarna där syftet var att tjäna pengar på varje spelomgång och då kunde det inte vara för enkelt. Det var en mekanism som följde med hemkonsolerna även om det egentligen inte hade behövts. Kanske kan man göra en liknelse med konserter av legendariska band och artister som har sin storhetstid bakom sig: konserten kanske inte var den bästa men det var kul att ha sett dem. På samma sätt är det med Pole Position, spelet kanske inte var jättebra men det var kul att ha spelat det.

Zzap!64 gav det 70 procent i maj 1985 och skrev att det var något åldrat men att det fortfarande var det bästa racingspelet. Hur är det möjligt tänker jag, har de inte spelat Pitstop 2? Kanske inte, för Pitstop recenserar de månaden efter och ger det 89 procent. På lemon64 får Pole Position 6,44 poäng. Både Zzap! och lemon64 ligger högre än min egen bedömning som hamnar runt fem av tio möjliga.

*  *  *

Och nu till något helt annat. Åtminstone delvis. I början av 90-talet såg jag en film som min far spelat in på video. Jag bodde med min mor och vi hade varken video eller dator. Ingen micro heller för den delen. Hos min far kunde jag både se på film och spela dator (och micra förstås). Filmen hette D.A.R.Y.L. (1985) och handlar om en pojke i tioårsåldern som ett äldre par stöter på ensam i skogen. De tar honom med sig till den lilla staden de bor i och han placeras i ett fosterhem och blir god vän med grannpojken. I en scen spelar de Pole Position och Daryl kör otroligt bra, bilen går bara fortare och fortare medan Daryl sick-sackar mellan motståndarna utan problem. Det verkar inte finnas någon topphastighet (här använder de sig av den kanske inte helt coola effekten "spela-filmen-snabbare" som i Herbie om någon minns de filmerna). Och det visar sig att Daryl är fantastisk på precis allt han företar sig. Hans fosterpappa tränar ett basebollag som aldrig vinner några matcher, men med Daryl i laget börjar de vinna trots att han aldrig spelat baseboll tidigare. Snart lyckas dock socialtjänsten spåra Daryls föräldrar och han återvänder till dem. 

Nu får vi veta att Daryl inte är en vanlig pojke utan ett robot, ett experiment i artificiell intelligens. D.A.R.Y.L. står för Data-Analyzing Robot Youth Lifeform. Daryls hjärna är en ytterst sofistikerad dator vilket förklarar hans förmåga att vara fantastik i allt. Bakom experimentet står det amerikanska försvaret som försökt skapa en supersoldat. Man har dock beslutat att avveckla projektet och stänga ner D.A.R.Y.L. men när är en av forskarna inser att Daryl har både social förmåga, empati och känslor bestämmer sig denne för att försöka rädda honom. 

Filmen är regisserad av Simon Wincer som även regisserat Rädda Willy (1993) och Fantomen (1996). Det är inte direkt några skådespelare jag känner igen förutom Daryl som spelas av Oliver Barret (Bastian i Den Oändliga Historien från 1984) och hans fosterpappa som spelas av Michael McKean. Jag kände igen honom från ett avsnitt av Vänner (S2E8) där han anställer Monica för att ta fram recept för den 100 procent kemiska chokladen Moccolate. Han är helt fantastisk i det avsnittet men i övrigt har har jag inte sett honom i något annat.

Som jag minns det tyckte jag D.A.R.Y.L. var helt okej men det var inget som gjorde något större intryck. När jag skrev den här texten kom jag dock att tänka på den och scenen där de spelar Pole Position så jag letade upp filmen för att se den igen. Jag hittade den på en antagligen inte helt laglig sida och jag måste säga att den var betydligt bättre än jag förväntat mig. Faktiskt riktigt fin.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Skiing (atari 2600)

Activisions Skiing släpptes 1980 till Atari 2600 och är ett slalomspel där du ska ta ner för backen på så kort tid som möjligt. Svårare än så är det inte. Fast inte riktigt så enkelt heller. Det finns tio spelvariationer där de fem första är slalom av olika längd och hastighet och de fem sista olika varianter av störtlopp. I båda fallen måste du dock se upp för granar!

I den första slalomvarianten ska man ta sig förbi 20 portar i relativt makligt tempo även om man kan komma upp i farter som gör det svårt att klara efterföljande port. Ju rakare man kör desto fortare går det, saktar in gör man genom att svänga. Kör du på en port ramlar du omkull och tappar både fart och tid men om du missar en får du fem sekunders tillägg. Bana två går snabbare och har 40 portar medan bana tre är expertbanan med 30 portar och betydligt högre hastighet. I den fjärde backen, det olympiska åket, ska du ta dig förbi 50 portar. I de fyra första varianterna handlar det om att memorera hur banan är snitslad så att man på förhand vet hur fort man kan köra och när man ska svänga för att ta sig ner på bästa tid. Den femte banan är identisk med bana tre gällande hastighet och antal portar som dock genereras slumpvis inför varje lopp. Störtloppet är uppbyggt på samma princip men backarna är olika långa och du ska ta dig ner genom att undvika att köra på granarna som växer i backen. 

Sedan lanseringen av Atari VCS hösten 1977 hade spelkatalogen vuxit kontinuerligt i takt med att Atari gett ut nya spel, i snitt tio per år under åren 1977-1979. Det fanns dock ett missnöje hos spelutvecklarna eftersom de inte ackrediterades med namn i spelen eller på omslagen. Detta ledde till uppkomsten av ett av de tidigaste "påskäggen" i spelvärlden när Warren Robinett i ett hemligt rum i spelet Adventure informerade alla som hittade dit att det var han som skapat det. Flera utvecklare ville förändra detta och när fyra av Ataris mest framgångsrika spelutvecklare - David Crane, Alan Miller, Bob Whitehead och Jim Levy - insåg att deras spel svarade för 60 procent av Ataris intäkter från försäljningen (atari hade 25 anställda spelutvecklare) ville de ha bättre utdelning för sitt arbete. I ett möte med Ataris VD tog David Crane upp att hans spel hade dragit in 20 miljoner dollar till företaget samtidigt som han hade en årslön på 22 000 dollar. Svaret han fick var dock inte det han önskade: Du är inte viktigare än killen som paketerar spelen.

Utifrån detta insåg Crane, Miller, Whitehead och Levy att de inte skulle komma någonstans med sina önskemål och bestämde sig istället för att starta eget. De grundade Activision hösten 1979 och de första spelen släpptes under våren och sommaren 1980. Som jag skrivit i inlägget om The Activision Decathlon blev Activision också det första tredjepartsföretaget att producera spel. Tidigare hade det alltid varit företagen som ägde konsolerna som också utvecklade spelen. Nu uppstod i stället en licensmarknad där konsolägarna gav ut licenser till företag som utvecklade spel i utbyte mot en del av intäkterna vid försäljningen.

Skiing gjordes av Bob Whitehead och var hans andra spel för Activision efter Boxing som givits ut tidigare samma år. Under sin tid på Atari gjorde han bland annat Home Run (det första baseballspelet på en konsol), Football (det första spelet med amerikansk fotboll) och Video Chess (som för tiden hade en mycket avancerad AI). 1984 lämnade han dock Activision tillsammans med Alan Miller och grundade Accolade Software som istället för Atari 2600 främst fokuserade på Commodore 64. Till C64 gjorde han dock bara två spel, men av många betraktas de som riktiga klassiker idag: HardBall! (1985) och 4th & Inches (1987). Det blev inga fler spel efter det och i början av 1990-talet lämnade han branschen helt och hållet. Men han avslutade sin spelutvcklingskarriär med flaggan i topp på samma sätt som han en gång började den: med baseball och amerikansk fotboll. 

Så hur funkar spelet idag, 43 år efter utgivningen? Som jag skrivit tidigare är enkelheten något jag uppskattar hos de tidiga konsolerna och trots att jag inte har någon nostalgi för Atari 2600 och dess spel (jag spelade dem inte som barn), så uppskattar jag dem mycket idag. Det är spel- och kulturhistoria. Dessutom är Skiing det första riktiga slalomspelet som på allvar försöker efterlikna den verkliga sporten. Men förutom att det är det första så är det även roligt. På ett plan kanske det inte är så mycket för världen men faktum är att det ändå är bland de bästa slalomspel jag kört, även om man jämför med spel på Commodore 64, Amiga, NES eller PS2. Det är helt enkelt ett riktig bra och tidlöst slalomspel!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nostalgia Nerd´s Retro Tech (böcker)

Nostalgia Nerd, eller Peter Leigh som han egentligen heter, är mest känd för sin YouTube-kanal som främst fokuserar på datorrelaterade prylar från 70-, 80-, och 90-talet. Mer än 500 000 personer följer hans inslag om gamla datorer och konsoler, mjukvara och spel. Han beskriver sig själv på följande sätt: I´m Nostalgia Nerd... I have an addiction to Nostaliga and things often categorised as "nerdy".

The Nostalgia Nerd´s Retro Tech - computers, consoles & games är en genomgång av gamla datorer och konsoler från 1970-talet fram till början av 2000-talet utifrån ett videospelsperspektiv. Den tar sitt avstamp i den första hemkonsolen Magnavox Oddesy från 1972 och avslutas med X-box från 2001. Förutom dessa två kan man läsa om Fairchild (den första konsolen med utbytbara kassetter), Atari 2600 (den första maskinen som verkligen blev en försäljningssuccé), Commodore 64 (min favorit), Dragon 32 (kanske det coolaste namnet), Intellivision, Sega, Nintendo, Playstation och många fler. 

Varje dator och konsol får två uppslag med en kort redogörelse kring historiken och hur maskinen påverkat spelutveckling, en faktaruta med teknisk information, lanseringsdatum och pris vid lanseringen. Boken presenterar även tre spel till varje konsol: ett som utnyttjat maskinens kapacitet till fullo, ett som man bör spela och ett man bör undvika. Texten är relativt kort och bilderna tar upp en stor del av utrymmet. Avslutningsvis finns även ett avsnitt om handhållna spelkonsoler som Nintendos Game & Watch och Game Boy.

Tycker man att det är kul att följa den tekniska utveckling av konsoler och datorer utifrån ett TV- och datorspelsperspektiv är detta en underbar liten bok. Det är inget man läser från pärm till pärm utan något man bläddrar i, läser lite här och där beroende på vad man finner intressant för dagen. Helt klart läsvärd!

För fler inlägg, se innehållsförteckning