Football Manager (C64)

Det finns nog inget annat spel jag ägnat så mycket tid åt som Kevin Toms Football Manager från Addictive Games. Alla timmar jag och min kusin satt vid hans dator och kämpade för att ta vårt lag till högsta divisionen, vinna FA-kuppen, köpa och sälja spelare. Frustrationen när vi förlorade, när en spelare missade öppet mål. Glädjen och euforin när vi vann. Oj vad vi skrek, både av besvikelse och glädje. Vi kunde spela många timmar för att ta vårt lag till toppen. 

I Football Manager är du, som namnet antyder, manager för ett fotbollslag. Din uppgift är att leda laget från division 4 till division 1 i den engelska ligan. Som manager tar du ut laget inför varje match, köper och säljer spelare och ser till att ekonomin går runt. Du kan vid behov ta lån. Du väljer själv vilket lag du vill leda och har 64 att välja mellan, alla riktiga lag ur engelska ligan. Du kan även ändra namn om så önskas, både för lagen och spelarna. Du har sju svårighetsnivåer att välja mellan vilken du kan ändra när du vill.

Det är 16 lag i varje division och du möter alla en gång, vilket innebär 15 matcher per säsong plus FA-kuppen. För att ta sig upp en divisionen behöver man komma bland de tre första i sluttabellen. Det samma gäller för att flyttas ner ett snäpp, men bland de tre sista då förstås. Inkomster får man genom biljettintäkter och när man säljer spelare. Utgifter är spelarlöner, hyra och köp av spelare. Spelarna är uppdelade i nivåer (skills) från 1 till 5 där 5 är det bästa. Detta avspeglas också i priset när man köper eller säljer. När du tar ut laget behöver du också ta hänsyn till spelarnas energinivå som visas i skala 1-20. Det är viktigt att spelare med låg energi får vila en match för att undvika skador. En lagtrupp kan som mest vara 16 spelare, men då har man inte möjlighet att köpa nya talanger. Jag har alltid 15 spelare, fem försvarare, fem mittfältare och fem anfallare. 

När man gjort sin laguppställningen kan man jämföra med motståndarlaget för att se om man behöver justera något innan man sätter igång matchen. Du får se matchens höjdpunkter i form av anfall från respektive lag. Du ser en planhalva i taget och det är alltid tre utespelare för vardera laget i bild samt målvakt. Grafiken är mycket enkel men det spelar igen roll, det är ruskigt spännande att se och man fångas som av en riktig match som engagerar en. Det blir extra spännande och ovisst eftersom man inte vet hur många anfall man får se. Det kan vara ett men det kan också vara tjugo. Plötsligt är det slut och du får se slutresultatet. Därefter listas resultaten i de andra matcherna och den nya tabellen. Efter det visas den ekonomiska balansen och du blir erbjuden att köpa en spelare. Ungefär så ser en spelrunda ut med highlights av veckans match som omgångens höjdpunkt. 

Varje säsong tar ungefär en timme att spela men det kan ta både kortare eller längre tid beroende på hur effektiv du är mellan matcherna, hur mycket av matcherna vi får se samt hur långt du avancerar i FA-kuppen. Det finns ju inget egentligt slut utan du kan fortsätta hur många säsonger du vill. Därför är det bra att du kan spara genom att spela in på en kassett och ladda in nästa gång du vill köra igen för att fortsätta där du slutade. En självklarhet idag, men inte då. 

Som framgått med tydlighet tycker jag att detta är ett helt fantastiskt spel, utan tvekan högsta betyg. Något jag dock kan störa mig på är att spelarnivåerna slumpvis ändras efter varje säsong. Du kan ha ett fantastiskt lag med bara fyror och femmor i slutet av säsongen men när den nya början har alla spelare fått nya skills och du kommer att ha ett sämre lag. Kanske till och med uselt. Det verkar heller inte vara något större skillnad på lagen i olika divisioner när man möts i FA-kuppen. Jag har vunnit hela kuppen som ett lag i divison fyra och åkt ut mot lag i den lägsta divisionen när jag spelat i den högsta. Men med tanke på spelets ålder och det begränsade minnet i programmering är det inte så konstigt och det är inget som egentligen förändrar spelupplevelsen, det är fortfarande ett fantastiskt spel. 

Managerspel finns det många, men det här är faktiskt det första. Och då menar jag det första managerspelet som startade hela genren. Den första versionen av Football Manager programmerade Kevin Toms 1982 till TRS-80 från Tandy (amerikansk datortillverkare) och den brittiska budgetdatorn ZX81, men då var det ett renodlat textspel utan animationer. Den första versionen med animerade high lights var till ZX81:s efterföljare ZX Spectrum. Till Commodore 64 släpptes det 1984. 

Kevin Toms Football Manager finns till de flesta format som då fanns på marknaden, Moby Games listar 17 olika. Det kom även några uppföljare i Football Manager 2 från 1987 och Football Manager World Edition från 1990. Det kom även en trea, men den var Kevin Toms inte involverad i. 2016 gav han dock ut en mobilversion av originalspelet, Kevin Toms Football Star Manager. Andra spel han ligger bakom är bland andra Software Star som jag skrivit om tidigare och President som även det är ett managerspel. Men här är det inte ett fotbollslag eller mjukvaruföretag man sköter, utan ett helt land.

Jag har det här spelet i två utgåvor, en från 1984 som tar 16 minuter att ladda in och en från 1987 som man laddar in på drygt tre minuter, en skillnad på 13 minuter. Det säger en hel del om utvecklingen av mjukvara till C64:n. Det är överhuvudtaget spännande att se hur mjukvaran till datorn utvecklas, bade grafiskt och ljudmässigt. Båda har ju även att göra med hur bra man är på att komprimera och lagra datan. Och det är väl även det vi ser ett resultat av i den kraftigt minskade laddtiden. Jag har tidigare nämn skillnaden mellan Pitstop 1 och Pitstop 2 som bara skiljer ett år mellan utgivningarna men där den grafiska skillnaden är som natt och dag.

Football Manager fick mycket fint mottagande oavsett plattform med flera magasin som gav det högsta poäng. Även retrospelarna på lemon64.com ger det ett fint betyg på 7,9 poäng. 

Under en period brukade jag och min son köra tillsammans vilket var otroligt kul. Nu har han dock gått vidare till senare utgåvor, Football Manager 2023 från Sega för att vara petig. Här om dagen stannade jag upp där han satt vid sin dator och tittade på en av matcherna. Visst har jag hängt med grafikutvecklingen genom åren men jag kunde ändå inte låta bli att förundras: det gick ju knappt att se skillnad mellan spelet och en riktig match på TV. Och plötsligt jag mindes jag hur vi, min kusin och jag, satt där framför hans lilla TV och såg våra små kantiga gubbar röra sig ryckigt över skärmen och fantisera om hur häftigt det hade varit om det såg ut som på riktigt. Som en riktig match på TV.   

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av theC64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka en sekund eller två senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Derby Day (C64)

Hästsport har aldrig intresserat mig, oavsett vilken typ det handlat om: trav, hopp, dressyr, galopp eller något annat. Men det är en helt annan historia när det handlar om videospel. Då kan det vara fantastiskt roligt och jag har flera spel på temat hästar där man antingen rider eller spelar på dem. Derby Day tillhör den senare kategorin: spel på hästar. Det gavs ut av Computer Rentals Limited (CRL) 1983 till Commodore 64 och ZX Spectrum. CRL ligger bakom ett 50-tal spel under åttiotalet men precis som detta är de ganska okända eller bortglömda. 

Derby Day handlar som redan nämnts om att spela på hästar. Man kan vara upp till fyra spelare och målet är att ha så mycket pengar som möjligt efter sju lopp, den som har mest vinner.

Det tog cirka tio minuter att ladda in med originalutgåvan från 1983 men jag har även en senare utgåva som laddar in på två och en halv minut. Spelet inleds med en introduktion om vad det går ut på och hur man gör. I nästa steg anger man antal spelare och skriver in namnen på dessa samt om man vill spela med pund eller pence. Till sist väljer man svårighetsgrad: Fun, Serious eller Super Serious. Jag har ännu så länge bara kört fun-läget, men skillnaden verkar endast handla om oddsets utformning.

Inledningsvis har varje spelare 100 pund som man nu ska satsa på någon av de fyra hästarna i loppet. En lista på vilka hästar som deltar och vad de har för odds visas på skärmen samt vilken färg hästarna och ryttarna har. Varje spelare skriver i tur och ordning in vilken häst de ska spela på och hur mycket de vill satsa.  När alla gjort sina val byts vyn till en hästkapplöpningsbana. Hittills har spelet varit helt tyst, men när hästarna ställt upp sig på startlinjen spelas en liten melodi eller jingle innan de galopperar iväg. Om man nu kan kalla det galoppera, för fort går det inte. Varje lopp tar ungefär 60 sekunder och när alla fyra hästar är i mål får man se ett målfoto och en resultatlista. Vyn efteråt visar hur mycket varje spelare vunnit eller förlorat. Sedan är vi tillbaka där vi startade och proceduren börjar om med att spelarna satsar utifrån den pott de har, som nu är olika mellan spelarna (om inte alla spelat samma summa på samma häst vill säga). En omgång består av sju lopp och tar 20-30 minuter att fullfölja beroende på hur många som deltar. Därefter börjar spelet om från början och alla spelare har återigen 100 pund i potten.

Grafiskt är det mycket enkelt, men för tiden skulle jag nog vilja hävda att den är bättre än genomsnittet. Det är inte mycket ljud att tala om, vare sig musik eller effekter. Ljudeffekter är det bara under själva loppet när hästarna galopperar iväg (även om det kanske mer låter som att de trippar) och när de närmar sig målgången då man hör ett bakgrundsbrus som jag antar ska föreställa publiken. Men det är inga problem att effekterna är så enkla eller att spelet är ganska tyst. Jag tycker om det, tycker om tysta spel vilket jag nämnt i andra inlägg. 

Derby Day är ett roligt och mycket underhållande spel som jag är glad att jag upptäckt. Som så många andra spel var det inget jag kände till när det var aktuellt och första gången jag såg det var när jag köpte The Sports Pack - 6 great games on one tape på tradera. Det var ett annat spel jag var ute efter som också fanns på kassetten, ett cricketspel vid namn Test Match som jag ännu inte begripit mig på. Jag laddade in spelen, det ena sämre än det andra. Jag hade således inga förväntningar när jag skulle testa Derby Day men det blev en mycket positiv överraskning när det visade sig ha så många kvaliteter. När jag sedan såg det på en egen kassett köpte jag det också. Det kostade inte många kronor och var helt klart värt det. Det är roligare att ha spelet på en egen kassett, med egen framsida. Vet inte varför, känns bara bättre.

Som sagt, enkel grafik och enkla ljudeffekter men fullt tillräckliga. Laddtiden är i och för sig väldigt lång från originalkassetten, men jag upplever inte det som ett problem. Nästan tvärtom, tycker denna väntan är meditativ; surret från bandspelaren när kassetten rullar och den tickande väggklockan i bakgrunden. I övrigt tystnad. Som barn minns jag att det ibland kändes som en evighet, nästintill olidlig väntan och jag var oerhört avundsjuk på de som hade diskettstation, som var så mycket snabbare än kassett. Jag blev därför förvånad när jag i vuxen ålder köpte min Commodore 64 och märkte att tiderna för det mesta inte var speciellt långa, oftast inte mer än 3-4 minuter. I mitt minne tog det alltid  omkring tio minuter. Originalspelen tar för det mesta lite längre tid, men det var ju piratkopior vi hade tillgång till och de tar sällan mer än tre minuter att ladda, ibland ännu kortare. Tio minuter som det här spelet är dock länge även för en originalkassett. Versionen som fanns på The Sports Pack - 6 great games on one tape gick som sagt betydligt fortare. Antar att man med tiden lärde sig att komprimera spelen bättre.

Derby Day kan inte ha varit speciellt spritt när det gavs ut eller senare heller för den delen. Det verkar helt enkelt vara ett tämligen okänt och bortglömt spel som jag inledningsvis nämnde. Faktum är att jag inte hittat någon recension eller något spelaromdöme överhuvudtaget. Jag tycker dock att spelet är mycket bra. Jag skulle sätta en stark fyra på en femgradig skala, helt klar spelvärt. Väldigt enkelt men spännande. Man sitter på helspänn under den minut loppet pågår, hur går det för min häst, vem kommer att vinna? Hur kul som helst!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Super Cycle (C64)

Super Cycle är ett klassiskt motorcykelspel i arkadstil som släpptes av Epyx 1986. Det är en originaltitel men påminner mycket om Segas arkadspel Hang-On från 1985. Rip-off är nog en bättre beskrivning. Man kan fråga sig om Epyx hade kommit undan med detta idag, med ett allt starkare copyrightskydd. Men Super Cycle är inte ensamt, det finns många liknande spel från samma period som skulle kunna anklags för samma sak, exempelvis Speed King från Mastertronic. Commodore 64 fick även en officiell version av Hang-On. Det har jag dock aldrig testet, men det sägs att det är ruskigt dåligt.

Det här är däremot riktigt bra. Jag har kört det ganska mycket de senaste åren och det är alltid lika kul. Enkelt, snabbt och underhållande utan några som helst konstigheter. Och jag har faktist klarat hela spelet, vilket inte hör till vanligheterna för min del. Jag har en föreställning om att jag tycker om strategispel, men det blir ändå att jag ofta fastnar för racingspel som detta. Bilspel och sportspel var ju alltid det jag spelade mest i mellan- och högstadiet och det är också där min nostalgi är starkast. 

Super Cycle är ett multiloadspel, vilket innebär att varje bana laddas in för sig. Först laddas bana ett, kassetten stannar och du kör. När du tagit dig i mål startar kassetten igen för att ladda in bana två och så vidare. Men först ska du välja en av tre svårighetsnivåer, färg på cykeln samt färg och stil på kläderna. Knappt tre minuter ska bandet ladda innan du får göra dessa val. När du är klar med detta laddas kassetten i ytterliga ca 2 minuter och man uppmanas att vända på den och spola tillbaka till början av sida två. Det tar således 6-7 minuter innan man kan börja spela på riktigt. Varje bana tar ungefär 40 sekunder att ladda. 

På skärmen ser man motorcykeln bakifrån med banans två filer och det klassiska röd/vita som utgör kantlinjen framför dig. Längst ner i bilden visas en analog hastighetsmätare till vänster och en varvräknare till höger samt tre lampor i mitten som visar vilken växel du kör på. Du har tre växlar och den du använder lyser gult, de andra är lila. Landskapen skiftar mellan banorna och du får bland annat köra i amerikansk västernmiljö med gul sand på sidorna och röda klippor i horisonten som för tankarna till Clint Eastwood och Lucky Luke, ett vinterlandskap med snöklädda berg och snötyngda granar i bakgrunden, ett sommartorrt medelhavsland inspirerat av vita grekiska hus och tempel. Tidsgränsen minskar för varje bana och de andra motorcyklarna kör allt fortare. Att de kör fortare har egentligen inte någon betydelse, förutom att de kan köra på dig bakifrån om du åker för sakta. Du behöver således köra snabbare för varje bana du kommer till. Om du klarar alla är spelet slut. Du ombeds att spola tillbaka kassetten, välja svårighetsgrad och börja om från början. 

Grafiskt påminner Super Cycle mycket om Pitstop II, även det från Epyx, fast det går inte att köra två personer så är skärmen inte delad. Ljudeffekterna påminner också en hel del om Pitstop, men där försvinner likheterna då detta är ett renodlat arkadspel. Här kör man mot klockan för att ta sig vidare till nästa bana och inte för att komma föra sin mottävlare. Ju fortare du kommer i mål, desto fler poäng får du. 

Super Cycle fick på det stora hela goda recensioner och Zzap 64 var översvallande i sin. Man skrev att Epyx hade överträffat sig själva och kommit med det mest beroendeframkallande racingspelet hittills, att till och med Pitstop II upplevdes som långsamt i jämförelse. Sammantaget gav de spelet 95 procent och utsåg det till månadens Sizzler, tidningens utmärkelse för bästa spel. På Lemon 64 får spelet 7,9 baserat på 136 röster. Ett bra betyg, särskilt om man jämför med ovan nämnda konvertering av Hang-On som endast lyckas nå upp till 3,9 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

BMX Simulator (C64)

En BMX-cykel stod högt på min önskelista i mitten av 1980-talet. BMX var bland det coolaste man kunde ha då, innan det blev coolare med 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms. Någon BMX fick jag aldrig utan jag fick nöja mig med att provköra när tillfälle gavs. Vilket inte var så ofta. Någon 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms fick jag inte heller. Men väl en 3-växlad med bockstyre fast med fotbroms. Det var ju så bra med fotbroms tyckte mamma. Själv tyckte jag det var pinsamt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

Att BMX var så populärt gav förstås avtryck även på spelmarknaden. Det kom ut flera spel av blandad kvalitet: BMX Kids, BMX Racers, BMX Trials för att nämna några. Ett av de bättre var BMX Simulator från Codemasters. Codemasters grundades 1986 av syskonen David och Richard Darling och är ett av få spelföretag från denna period som fortfarande finns kvar (2021 blev de uppköpta av EA).

Codemasters var inledningsvis helt inriktade på budgetspel som såldes för 1.99 pund när normalpriset för ett dataspel på kassett var omkring 9.99 pund. Det släpptes 1986 till de flesta 8-bitarsdatorer och var företagets andra spel som de gav ut. Spelet var programmerat av Richard Darling, den äldre brodern av de båda grundarna, med musik av David Whittaker som gjort musik till flera commodore 64-spel.

BMX Simulator fick genomgående goda betyg av de olika spelmagasinen. Zzap 64 var det största av dessa, vilket nämnts i tidagre inlägg, och gav spelet ett betyg på 83 procent.  De var särskilt imponerade av vilket bra spel man fick till det låga priset. Nostalgispelarna på Lemon 64 ger BMX Simulator 7,4 poäng baserat på 109 röster.

Själv hade jag aldrig spelat det innan jag laddade in det härom kvällen, men måste säga att det var rätt kul. Det består av 7 banor med olika svårighetsgrad och för att gå vidare till nästa bana måste man köra tre varv på angiven tid. De två första banorna har man 50 sekunder på sig att köra i mål, sedan blir det kortare tid samtidigt som banorna blir svårare. Ju snabbare man kommer i mål, desto fler poäng får man. Grafiken var fin, man hade bra kontroll över cykeln och det var enkelt och intuitivt att styra. För att trampa var det bara att hålla inne knappen vilket var en bra lösning tycker jag, istället för att dra fram och tillbaka eller föra joysticken i cirklar. Kör man in sin motståndare ramlar man omkull och förlorar tid. 

Om jag ska vara ärlig kom jag faktiskt inte speciellt långt, bara till bana fyra. Eller om det var tre. Men det var som sagt kul. Lite enformigt kanske men ändå så pass roligt att man hela tiden ville köra en gång till för att slå rekordet. Tills man tröttnat efter 20 minuter till en halvtimme. Kör man med en vän kan man nog hålla på lite längre men det är inget spel man sitter med i timmar.

Om man ska ta upp några aspekter som är mindre bra så kan nämnas att banorna är väldigt trånga. Det är svårt att ta sig förbi sin motståndare om man hamnat efter, eftersom det inte finns några bra sträckor att köra om på. Detta är dock inget större problem utan en del av spelet att förhålla sig till.  Något som dock störde mig var att det bara var jag som körde omkull när jag körde mot datorn, även om det var han som körde på mig. Så är det inte när man har en mänsklig motståndare, då det alltid är den som kommer bakifrån som ramlar. En annan aspekt som är mindre bra är att man kan köra av banan och hamna bakom ett hinder som inte går att ta sig förbi. Man är helt enkelt fast och kan inte ta sig vidare. Då är det bara att vänta tills tiden gått ut.

Spelet tog drygt sex minuter att ladda in från originalkassett, vilket är lite längre än de flesta andra spel i min samling. Efter drygt en och en halv minut dyker en mycket effektfull pixel art load screen upp: en crossbana med tre tävlande, två i förgrunden och en som kraschar bakom dem. Cykeln flyger fortfarande i luften men man ser att bakhjulet blivit skevt av smällen som fått honom att ramla. Han har precis slagit i marken, hårt på ryggen av vad det verkar, högra benet i luften medan gruset yr.

I verkliga livet blev det som sagt inte mycket BMX-cross för min del. Men jag hann åtminstone krascha. Det var första gången jag testade. Starten var uppe på en kulle för att snabbt få upp farten. Och fort gick det, jag trampade på över första hindret, sedan kom en skarp högersväng utformad som en velodrom i grus. Jag ställde mig på bromsen eftersom farten var alltför hög för att klara kurvan men till min förfäran hände inget, jag trampade bara baklänges utan någon som helst effekt. Jag körde rakt fram. flög över grusvallen och in i stängslet bakom. Mamma kanske hade rätt ändå, att det inte var så dumt med fotbroms.

För fler inlägg, se innehållsförteckning