BMX Simulator (C64)

En BMX-cykel stod högt på min önskelista i mitten av 1980-talet. BMX var bland det coolaste man kunde ha då, innan det blev coolare med 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms. Någon BMX fick jag aldrig utan jag fick nöja mig med att provköra när tillfälle gavs. Vilket inte var så ofta. Någon 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms fick jag inte heller. Men väl en 3-växlad med bockstyre fast med fotbroms. Det var ju så bra med fotbroms tyckte mamma. Själv tyckte jag det var pinsamt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

Att BMX var så populärt gav förstås avtryck även på spelmarknaden. Det kom ut flera spel av blandad kvalitet: BMX Kids, BMX Racers, BMX Trials för att nämna några. Ett av de bättre var BMX Simulator från Codemasters. Codemasters grundades 1986 av syskonen David och Richard Darling och är ett av få spelföretag från denna period som fortfarande finns kvar (2021 blev de uppköpta av EA).

Codemasters var inledningsvis helt inriktade på budgetspel som såldes för 1.99 pund när normalpriset för ett dataspel på kassett var omkring 9.99 pund. Det släpptes 1986 till de flesta 8-bitarsdatorer och var företagets andra spel som de gav ut. Spelet var programmerat av Richard Darling, den äldre brodern av de båda grundarna, med musik av David Whittaker som gjort musik till flera commodore 64-spel.

BMX Simulator fick genomgående goda betyg av de olika spelmagasinen. Zzap 64 var det största av dessa, vilket nämnts i tidagre inlägg, och gav spelet ett betyg på 83 procent.  De var särskilt imponerade av vilket bra spel man fick till det låga priset. Nostalgispelarna på Lemon 64 ger BMX Simulator 7,4 poäng baserat på 109 röster.

Själv hade jag aldrig spelat det innan jag laddade in det härom kvällen, men måste säga att det var rätt kul. Det består av 7 banor med olika svårighetsgrad och för att gå vidare till nästa bana måste man köra tre varv på angiven tid. De två första banorna har man 50 sekunder på sig att köra i mål, sedan blir det kortare tid samtidigt som banorna blir svårare. Ju snabbare man kommer i mål, desto fler poäng får man. Grafiken var fin, man hade bra kontroll över cykeln och det var enkelt och intuitivt att styra. För att trampa var det bara att hålla inne knappen vilket var en bra lösning tycker jag, istället för att dra fram och tillbaka eller föra joysticken i cirklar. Kör man in sin motståndare ramlar man omkull och förlorar tid. 

Om jag ska vara ärlig kom jag faktiskt inte speciellt långt, bara till bana fyra. Eller om det var tre. Men det var som sagt kul. Lite enformigt kanske men ändå så pass roligt att man hela tiden ville köra en gång till för att slå rekordet. Tills man tröttnat efter 20 minuter till en halvtimme. Kör man med en vän kan man nog hålla på lite längre men det är inget spel man sitter med i timmar.

Om man ska ta upp några aspekter som är mindre bra så kan nämnas att banorna är väldigt trånga. Det är svårt att ta sig förbi sin motståndare om man hamnat efter, eftersom det inte finns några bra sträckor att köra om på. Detta är dock inget större problem utan en del av spelet att förhålla sig till.  Något som dock störde mig var att det bara var jag som körde omkull när jag körde mot datorn, även om det var han som körde på mig. Så är det inte när man har en mänsklig motståndare, då det alltid är den som kommer bakifrån som ramlar. En annan aspekt som är mindre bra är att man kan köra av banan och hamna bakom ett hinder som inte går att ta sig förbi. Man är helt enkelt fast och kan inte ta sig vidare. Då är det bara att vänta tills tiden gått ut.

Spelet tog drygt sex minuter att ladda in från originalkassett, vilket är lite längre än de flesta andra spel i min samling. Efter drygt en och en halv minut dyker en mycket effektfull pixel art load screen upp: en crossbana med tre tävlande, två i förgrunden och en som kraschar bakom dem. Cykeln flyger fortfarande i luften men man ser att bakhjulet blivit skevt av smällen som fått honom att ramla. Han har precis slagit i marken, hårt på ryggen av vad det verkar, högra benet i luften medan gruset yr.

I verkliga livet blev det som sagt inte mycket BMX-cross för min del. Men jag hann åtminstone krascha. Det var första gången jag testade. Starten var uppe på en kulle för att snabbt få upp farten. Och fort gick det, jag trampade på över första hindret, sedan kom en skarp högersväng utformad som en velodrom i grus. Jag ställde mig på bromsen eftersom farten var alltför hög för att klara kurvan men till min förfäran hände inget, jag trampade bara baklänges utan någon som helst effekt. Jag körde rakt fram. flög över grusvallen och in i stängslet bakom. Mamma kanske hade rätt ändå, att det inte var så dumt med fotbroms.

För fler inlägg, se innehållsförteckning