Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av theC64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka en sekund eller två senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning