Lotus Turbo Challenge 2 (amiga/mega drive)

Lotus Turbo Challenge 2 släpptes till Amiga 1991 och är en direkt uppföljare till Lotus Esprit Turbo Challange som kom året innan. Sega Mega Drive fick sin version 1992, men eftersom föregångaren aldrig släpptes för Mega Drive tog man bort den efterföljande tvåan. Gremlin Graphics ligger bakom spelet och det är även de som publicerat Amigaversionen, medan Segaversionen publicerats av Electronic Arts (EA). Gremlin Graphics har en lång rad framgångsrika spel i sin katalog som Super Cars, Bounder, Monty on the Run, West Bank, Footballer of the Year och en mängd andra både kända och mindre kända spel till Amiga och Commodore 64 samt flera andra system. 

Lotus Turbo Challenge 2 är ett klassiskt racingspel i arkadstil där du kör mot klockan genom time trials Det finns sju banor som du ska ta dig igenom och alla banor är uppdelade i sträckor som du måste klara av inom en viss tid. Varje bana har sin egen miljö, där den första körs genom en grönt lantligt landskap med träd, gräs och stenar på sidorna (och då menar jag inte proggbandet från 1970-talet). Bana två är mörkerkörning på genomfartsleder i stadsmiljö. När du klarat av en hel bana får du se ett lösenord till nästa så att du inte behöver spela igenom alla banor varje gång. Kom ihåg att skriva upp det bara!

I Lotus Turbo Challenge 2 kan man var en eller två spelare, men oavsett så kör man i första hand mot tiden och inte mot varandra. Om den ena klarar tidsgränsen men inte den andra så är det slut för den som misslyckats medan den som klarat det fortsätter så länge han eller hon inte missar den. Andra val är manuell växellåda eller automat samt hur man vill att kontrollen ska fungera. Till amigan kan man välja att accelerera genom att dra joysticken framåt eller trycka på knappen och till Sega vilka knappar man ska använda till gas, broms och eventuell växling etc.

När du kör gäller det som sagt att klara av delbanorna i tid vilket inte alltid är helt enkelt eftersom den inte är så väl tilltagen. Man ska ta sig förbi bilar och andra hinder på vägen som stockar, vatten och även stenblock. Men det gäller även att inte köra in i något vid sidan av vägen, som träd eller skyltar. Det händer inte så mycket om man krockar eller kör in i något; motorn börjar inte brinna som i Continental Circus, man voltar inte med bilen som i Out Run. Det smäller till och bilen saktar in, man förlorar fart och tid vilket kan vara nog så problematisk eftersom tiden är knapp och klockan okuvligt tickar mot noll. 

Jag har framför allt spelat Lotus Turbo Challenge på Sega MegaDrive men jag har det till Amiga också. Både versionerna är välgjorda med bra grafik och fin kontroll över bilen, men jag måste dock konstatera att originalversionen till Amiga är något bättre än till MegaDrive. Detta trots att jag spelat MegaDrive betydligt mycket mer. Grafiken är finare, styrningen känns mer realistisk, ljudet är bättre och upplevelsen av fart högre. Det känns också som att vägbanan är smalare vilket gör att det är svårare att köra om, något som också gör det mer verklighetstroget. Vägen sträcker sig genom ett kuperat landskap och slingrar sig upp och ner vilket även det är bättre på amigan. Detta betyder inte att Sega är en dålig version, verkligen inte. Båda är istället riktigt bra och följer en lång tradition i racingspelens historia och påminner om bland andra Out Run och Super Cycle, vilka jag tidigare skrivit om. Man spelar fullt ut i arkadstil mot tiden. Både i det föregående Lotus Esprit Turbo Challenge och det efterföljande Lotus III tävlar man i championship, även om man i det sistnämnda kan välja time trials ifall man föredrar det.

Båda utgåvorna fick mycket fina recensioner och betyg som låg runt nio av tio i de flesta magasin. På LemonAmiga (Amigas motsvarigheten till C64:ans lemon64) får det 8,65 poäng.

Gillar man racingspel i arkadstil kan jag verkligen rekommendera Lotus Turbo Challenge 2. Både Sega MegaDrive och Amiga 500 är bra även om det är något vassare på amigan. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Atari 2600

Jag har ingen nostalgi till Atari 2600. För mig är det en sen upptäckt även om jag så här i efterhand har insett att jag spelat på den som barn. Men det var ett bortglömt minne så i realiteten var det inte förrän jag köpte en Rasberry Pi 3 som jag stötte på den. Genom att installera RetroPie kunde jag emulera en mängd olika system som Atari, Nintendo, Sega och Playstation One med flera. Av alla jag testade blev jag mer eller mindre förälskad i Atari 2600. Det var något tilltalande med enkelheten, i den brutalt begränsade grafiken. De rudimentära ljudeffekterna. Ren och skär spelglädje, en spelidé och inget mer. 

RetroPie är ett fantastikt litet program, men det har en brist: man kan inte spela med originalkontrollerna. Jag var således tvungen att införskaffa mig en riktig konsol. Och på tradera hittade jag en till ett bra pris och som enda budgivare ropade in den.

Atari 2600 hette från början Atari VCS, Video Computer System. Den släpptes hösten 1977 i USA och lanserades i Europa under 1978. När mitt intresse för videospel uppstod var tiden för systemet redan förbi och hade ersatts av Commodore 64 och Nintendo Entertainment System (NES). Atari 2600 var heller inte lika utbredd i Sverige som i exempelvis USA. Spelhallarna med sina arkadspel var större och hemmamarknaden uppstod i mångt och mycket först med C64 och NES i mitten av 1980-talet. Att jag inte kom i kontakt med systemet är således inte förvånande.

Det första spelet som släpptes var Combat som följde med när man köpte konsolen. Det bygger på Ataris eget arkadspel Tanks från 1974. Det var också det som var tanken när Atari utvecklade systemet: att konvertera sina egna arkadspel. Atari som startade arkadspelsvågen med Pong 1972 och var marknadsledande under större delen av 70-talet, så de hade många att välja mellan. De flesta spel som kom i samband med lanseringen var varianter av arkadspel, som Air Sea Battle, Video Olympcis (med 50 varianter av Pong) och bilspelet Indy 500 för att nämna några.

Atari VCS sålde med tidens mått bra redan från början men det var först 1980 som den blev en riktig succé när konverteringen av Space Invaders släpptes. Försäljningen ökade ännu mer året därpå när man fick licens för att konvertera Pacman.  Trots att det kom nya modeller 1982 (Atari 5200) och 1985 (Atari 7800) så fortsatte Atari 2600 att tillverkas till och med 1991, ett livsspann på 14 år! 

Flera av de första spelen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet fortsatte att produceras och säljas så länge konsolen tillverkades. Allt som allt gavs det ut cirka 600 officiella spel och minst lika många inofficiella. Det kommer fortfarande ut nya spel som utvecklats av entusiaster för systemet, men förra året släppte Atari själva för första gången på över 30 år ett antal kassetter i samband med bolagets 50-årsjubileum. Tre tidigare outgivna spel fick se dagens ljus, Yar's Return som är en uppföljare till Yar's Revenge från 1982, Shooter-spelet Sabouteur från 1983 och Aquaventure där man dyker efter en skatt. Man gav dessutom ut tio klassiska spel i lyxigt utförande med spelets titel i ledljus på toppen av kassetten. De sistnämnda kan i skrivande stund endast köpas som ett färdigt paket för tusen dollar.

Nu har jag haft min Atari 2600 ett par år och jag kan bara säga att det är en underbar spelkonsol. Jag har flera olika system i min spelkammare men ett av dem jag värderar högst är min Atari (näst efter min C64). Känslan att koppla in den i TV:n med antennkabel, trycka i kassetten och sätta på konsolen. Bilden är kornig, oskarp och det flimrar. Allt är genuint, inga touchknappar utan spakar som låter när man drar i dem. Riktiga grejer helt enkelt. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor (artikel om atari 2600 om inget annat anges): sv.wikipedia.org, ataritimes.com, idg.se - klassikernas klassiker av anders engström (2002), youtube - atari archive episode 1, atari.com - 50th anneversery

The Activision Decathlon (C64)

The Activision Decathlon släpptes 1983 till Atari 2600 och året efter fick även Commodore sin version. Oftast kallas det bara Decathlon, så tillvida man inte vill särskilja det från Oceans Daley Thompson's Decathlon. Jag har spelet i två utgåvor, originalutgåvan från 1984 och Firebirds budgetutgåva från 1987. På den senare utgåvan (det mindre fodralet på bilden ovan) står det bara Decathlon. Söker man på internet benämns det oftast bara som Decathlon. 

Bakom spelet ligger David Crane, som har en en mängd klassiska spel på sitt CV: Pitfall, Ghostbusters och Little Computer People för att nämna några. Han började sin karriär på Atari men grundade Activision 1979 tillsammans med tre andra spelutvecklare från Atari. Activision blev det första tredjepartsföretaget att ge ut spel och Atari stämde dem för copyright-intrång, en process som de dock förlorade. Activisions seger öppnade vägen för nya bolag att ge ut spel till Atari 2600 och andra konsoler som Intellivision och ColecoVision. 

Decathlon är ett multieventspel med tio klassiska friidrottsgrenar: 100 meter löpning, längdhopp, kulstötning, höjdhopp, 400 meter häck, diskus, stavhopp, spjutkast och 1500 meter löpning. Alla grenar som ingår i tiokamp med andra ord.

Det är ett klassiskt sportspel av den gamla skolan där man skakar joysticken fram och tillbaka i sidled så fort man kan och använder knappen vid vissa moment. Vid 100 meter löpning är det bara att skaka tills du kommit i mål efter cirka 10 sekunder, springer du 110 meter häck skakar du i sidled och trycker på knappen när du ska hoppa över häckarna, vid längdhopp skakar du fram till språngbrädan där du trycker på knappen. Svårare än så är det inte. Skakspel brukade vi kalla den här typen av spel.

Decathlon har jag spelat mycket, speciellt med min kusin som jag brukade köra Fotboll Manager med. Ett spel som jag alltid tänkt tillbaka på med mycket glädje och därför var ett av de första jag laddade in när jag köpte min C64 mini (som jag redan tidigare skrivit var Pitstop II det allra första).

Och det håller fortfarande, det är ett spel jag återvänder till med jämna mellanrum. Grafiken är enkel, som de flesta spel från 1984, men atleterna är fint och realistiskt animerade. Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt men det går också att spela ensam, med datorn som motståndare i löpgrenarna. Om du väljer att tävla i alla tio grenar kör du dem i samma ordning som verklig tiokamp. Du får poäng för din prestation i varje gren och den som har mest poäng efter tio grenar vinner. Du kan även välja att tävla en gren taget. 

Det var faktiskt inte länge sedan vi körde en runda, jag och min kusin. Spelet är alltid roligt, men det är som bäst när man är två. Man blir dock ganska slak i armen efter en hel tiokamp. I de flesta grenar behöver man bara skaka några sekunder, men inte under 400 meter löpning. Där man ska skaka allt man har i cirka 40 sekunder (det är betydligt jobbigare än det låter). För att inte tala om 1500 meter som pågår i 3 minuter och 40 sekunder om man är snabb. Då behöver man dock inte köra järnet hela tiden, de första 1300 metrarna kan man ta det ganska lugnt. Men även det känns efter ett par minuter. De 200 sista meterna ska man dock spurta och då är man redan ganska spak, mjölksyran på väg. Men kul är det. 

Zzap!64 recenserade Decathlon när släpptes i en budgetutgåva av Firebird 1987 och trots att det då var tre år gammalt fick det 76 procent: "Although the action is repetitive, it's timeless nature brings you back for more". Jag kan bara hålla med och att spelet åldrats med värdighet ser man även på lemon64 där betyget blir 8,03 poäng.

Jag vet inte om poängsättningen i spelet bygger på verklig tiokamp. Men jag kan tänka mig att det i så stor utsträckning som möjligt gör det. Världsrekordet för herrar är i skrivande stund 9126 poäng och innehas sedan 2018 av Kevin Meyer från Frankrike. 1983 var det Jürgen Hingsen från Västtyskland som hade rekordet på 8825 poäng vilket han dock under året skulle tappa till ovan nämnde Daley Thompson, som fått ge namn åt Oceans tiokampsspel. Men högst av alla har jag med ett high score på 9977 poäng. En serie bestående av de gällande världsrekorden i samtliga tio grenar skulle dock ge ett ännu högre resultat: 12549 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nytt till samlingen 2 (C64)

De senaste månaderna har det inte hänt så mycket med min spelsamling, men några nya Commodore 64-spel har det blivit. Sju stycken för att vara exakt. Det har även blivit några PS2 och X-box original som jag hittat på loppis (c64 hittar man i stort sett aldrig på loppis) men de kan jag berätta om en annan gång. Eller inte alls då jag sällan spelar på system som överstiger 16 bitar. 

Waterloo är ett klassiskt strategispel som bygger på slaget vid Waterloo 1815. Jag vet faktiskt ingenting om det förutom att det är från 1983 eller 1984. De webbplatser jag brukar använda mig av för att hitta information uppger olika år. De här gamla strategispelen är egentligen mer brädspel i digital form än videospel. Spelplanen utgörs oftast av en karta som kan vara ganska svår tyda eftersom grafiken är så begränsad. Nästintill obefintlig. Men det är något som drar mig till dessa spel. Antagligen för att de tillhör de allra första strategispelen som inte bara är textbaserade. Jag tycker att de är svåra men någon gång ska jag på allvar sätta mig in i ett av dem spela igenom hela. Kanske inser jag att det inte är min grej, men då kan jag i alla fall sluta fundera.

The Forth Protocol bygger på en spionroman med samma namn av Fredrick Forsyth från 1984 och utspelar sig under kalla kriget. Det här är ett spel jag hört mycket gott om och det får höga betyg överallt. Man är chef för det brittiska kontraspionaget med uppdrag att samla in hemlig information från sovjetiska agenter i syfte att hindra Sovjetunionen från att störta den brittiska regeringen. Det är inget actionspel utan kan mer liknas vid ett point-and-click-spel. Det verkar intressant men jag tror att man måste ge det tid. Jag hoppas att det finns en save-funktion.

Football Manager World Edition: jag älskar ju Football Manager men det här utspelar sig under VM 1990 istället för den engelska ligan i mitten på 80-talet. Jag har aldrig testat det men det ska vara en helt annan spelmotor än både Football Manager 1 och 2. Skillnaden mellan första och andra är enorm så det ska bli intressant att se utvecklingen till denna utgåva. Det får dock inte så höga betyg och Kevin Toms, som ligger bakom det, var heller inte så nöjd. Men det är ju en fin Big Box-utgåva med en plansch av spelschemat för hela VM 1990. Och testa vill jag förstås oavsett vad andra sagt.

Hacker II - the doomsday papers är en uppföljare till Hacker som jag hört mycket gott om. Hacker II vet jag faktiskt inte mycket om, men jag kunde ropa in det till ett bra pris så varför inte testa. Hörde dock en recension nyligen (efter jag köpt det) på podden Zapped to the past och den var inte vidare bra. Jag ska förstås ladda in det men är inställd på det värsta.

Chicken Chase, Mr. Freeze och Flash Gordon köpte jag framför allt för att jag hade ropat in Football Manager World Edition. Några spel till skulle inte göra någon skillnad på frakten och de var dessutom billiga. Chicken Chase och Mr. Freeze är båda tidiga titlar från Firebird då de fortfarande bara gav ut budgetspel. En av deras grundläggande idéer var att inte lura köpare genom coola framsidor utan istället visa autentiska bilder från spelen. Jag har tidigare inte haft några av deras utgåvor som bygger på den idén och tyckte det skulle vara roligt att ha ett par i samlingen. Och Flash Gordon är ju ändå Flash Gordon. Ett sådant spel måste man ju bara ha. Sedan var det nog så att jag ville ha det för att kunna skriva om filmen med Max von Sydow som kejsar Ming och musik av Queen. Min enda regel här på bloggen är att jag måste ha spelet i en fysisk kopia om jag ska skriva om det. Och kan jag inte skriva om spelet kan jag heller inte skriva om filmen (om jag ska hålla mig till gammelgaming vill säga).

Final Whistle vet jag inget alls om förutom att det är ett managerspel med fotboll som tema. Tror att det är helt och hållet textbaserad utan animerade inslag. Jag har ännu så länge inte spelat det, men jag tycker mycket om den typen av spel och jag har faktiskt ganska många vid det här laget. Några är bra medan de andra är mindre bra eller till och med usla. Tanken är att spela igenom dem alla och skriva ett tematiskt inslag om football-manager-spel.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

E-motion (C64)

Välkommen till det första New Age-spelet...

Ta det lugnt. E-motion är här för att underhålla, inte förarga, utvidga sinnet, inte få det att explodera. E-motion (E står för Einstein) tar dig till en värld bortom 1990-talets stress och spänning, en ny tid. Här kan du  spela för att vinna eller bara njuta av det ständigt förändrade kalejdoskopets rika färger och oändliga mönster

Ett spel som syftar till att utvidga sinnet. Som uppmanar dig till att ta det lugnt! En värld bortom stress och spänning! Låter det inte fantastiskt. Det tyckte åtminstone jag när jag såg det i en annons på tradera. Jag var väldigt inne på new age i början av 90-talet vilket inte gjorde det mindre intressant, även om jag inte spelade det då eller hade hört talas om det innan jag såg annonsen. Men det verkade ju sannerligen som ett spel i min smak. Åtminstone om man skulle tro texten på baksidan. Inte kunde jag motstå frestelsen att köpa ett spel med Albert Einstein (1879-1955) på framsidan heller! 

E-motion är ett pusselspel och går ut på att sätta ihop bubblor som flyter omkring på skärmen. Du själv flyger omkring i en tyngdlös rymd i en farkost som också den omsluts av en bubbla. Med hjälp av din farkost, inte helt enkel att kontrollera i tyngdlösheten, ska du putta bubblor av samma färg i riktning mot varandra så att de flyter samman till en större bubbla. Du har en viss tid på dig att sätta ihop bubblorna, vilket visas genom att de pulserar. Ju längre tiden går desto mer pulserar de tills de slutligen exploderar. Klarar man uppgiften går man vidare till nästa nivå (det finns 50 nivåer). Det finns fler aspekter att ta hänsyn till, som energinivåer exempelvis, men jag avstår från att gå in på det eftersom det blir för rörigt. Jag tycker att det är ett spel som trots sin enkelhet är svårt att beskriva i ord, så jag låter en för mig okänd person på lemon64 avsluta beskrivningen: E-motion är som en kombination av biljard och Asteroids.

Spelet gavs ut 1990 av U.S. Gold och släpptes till en rad olika system som Amiga, ZX Spectrum och Atari ST. Även Game Boy fick en version. I USA lanserades spelet under namnet The Game Of Harmony! 

E-motion är allt annat än avslappnande eller harmoniskt. Jag blev otroligt stressad, speciellt då man inte har mycket tid på sig innan bubblorna exploderar. Men om man bortser från stressen, hjärtklappningen och frustrationen kan jag absolut se de kvalitativa aspekterna. Grafiken och ljudeffekterna är väldigt fina och det är bra musik mellan banorna (ingen musik under spelets gång). Det var svårt att kontrollera farkosten men det är ju en del av spelet mekanism och en konsekvens av att allt utspelar sig i en mer eller mindre tyngdlös rymd. Som sagt, jag ser att det finns kvalitet i spelet men det var inget för mig. Det levde inte upp till de förväntningar jag fick av att läsa beskrivningen på baksidan. Hade det inte varit för tidsaspekten så tror jag faktiskt att de hade lyckats med ambitionen att skapa ett meditativt och färgsprakande New Age-spel. Om man fått ta sig den tid man behövde för att lösa uppgiften. Nu blev det bara oerhört stressigt och så långt från avslappnade man kan komma. 

När spelet släpptes fick det genomgående höga betyg oavsett system. Zzap!64 gav det 89 procent men konstaterade precis som jag att det inte sänker stressnivån. Snarare snarare dubblerar den. På lemon64.com får spelet 7 poäng baserat på 31 röster. Själv är jag skeptisk. Jag ser absolut att det är ett bra spel med många kvaliteter. Men det passar helt enkelt inte mig.

Och en sista fundering, är det någon som pratar om New Age idag? Då var det ett begrepp som användes lite överallt. I skivbutikerna och bokhandlarna fanns det alltid en avdelning för New Age med instrumental meditativ musik eller nyandlig litteratur. Jag har inte hört det användas på många år. Men lika bra är väl det.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

loding screen

level 1

level 6

load screen USA

Commodore C-64 och C-128 (reklam)

Jag fick aldrig någon Commodore 64. Det var min stora dröm men jag fick nöja mig med att spela hos kompisar och fantisera. Jag kunde sitta länge och titta på den här typen av reklam, drömma om hur det hade varit om jag haft en. Men åren har gått och bilden har fått en helt ny innebörd än vad som en gång var syftet. Gammal reklam kan säga så mycket om tiden, vad man önskade eller drömde om. Vad som var det senaste, det rätta och coola. Drömmen om framtiden som nu är så avlägsen, framtiden som historia. Jag tycker om gammal reklam, tycker om att se vad den har att berätta om tiden som då var nu...

1987 har den nya modellen av Commodore 64 precis släppts, Commodore 64C. Egentligen är det precis samma dator, bara det yttre har ändrats. En modernare design än originalet från 1982. Här visas den nya modellen med bandstation och monitor. På skärmen World Games från Epyx, uppföljaren till Summer Games och Winter games. Nedanför en Commodore 128 med diskettstation och monitor av samma modell som ovan. Här har de laddat in Spy VS Spy, ett spel som bygger på en serie i tidningen MAD. Men det ligger även ett exemplar av World Games på bordet.

128:an var mer avancerad men slog aldrig riktigt igenom. Det fanns inte mycket mjukvara till den, åtminstone inte spel. De flesta körde vanliga C64-spel så varför köpa den dyrare modellen? Commodore 64 är fortfarande den mesta sålda datorn i historien med 17 miljoner exemplar mellan 1982 och 1994. Ett kommersiellt livsspann på 12 år, endast Atari 2600 har ett längre livsspann med en produktion i 14 år. Commodore 128 tillverkades bara mellan 1985 och 1989. 

Tusentals flickor och pojkar är redan idag nöjda med sina commodoredatorer skriver de i annonsen. Vi ser tydligt att datorerna riktar sig till barn, en avancerad leksak. Och det var ju så de framförallt användes, att spela på. Särskilt C64:an. Men hur många flickor var det egentligen som spelade? Det har alltid varit en utmaning för spelutvecklarna att få flickor att spela. Många försök hade gjorts för att locka dem. Epyx tog fram ett Barbiespel där Barbie kör runt till olika butiker i en cabriolet för att prova kläder och accessoarer. Ken är förstås också med. Även Pacman var ett försök att bryta könsuppdelningen, få fler tonårstjejer att gå till arkadhallarna för att spela.

Bilden andas så mycket 80-tal, den senare delen av decenniet. Typsnitt, layout, färgsättning. Jag hittade den i en av mina gamla serietidningar, Fantomen nummer 26 från 1987 som handlar om Carpatias förbannelse. Här återvänder Fantomen till det avlägsna landet där han några år tidigare bekämpat traktens vampyrer. Nu har Carpatia ännu en gång drabbats av dessa nattens barn och Fantomen bestämmer sig för att befria landet från denna förbannelse. Men precis som förra gången visar det sig att vampyrerna är falska. Första gången var det ett oljebolag som ville skrämma bort alla bybor för att kunna köpa marken billigt. Den här gången är det landets baron som vill undanröja sin brorson, den verklige tronarvingen. Tillsammans med arvingens trolovade avslöjar Fantomen de falska vampyrerna och hittar tronarvingen. Utan att säga adjö försvinner Fantomen tillbaka till Bengali. I den sista rutan vänder sig den nya monarken mot sin blivande hustru, undrande om de någonsin kommer att få se den maskerade mannen igen varpå hon svarar: om vi råkar i svårigheter och behöver honom... då tror jag att han kommer tillbaks igen. Och varför inte tänker jag, Fantomen har ju tusen ögon och tusen öron (gammalt djungelordspråk).

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Handicap Golf (C64)

För en tid sedan skrev jag om häskapplöpningsspelet Derby Day som jag stötte på första gången i en samlingsutgåva med fem andra spel, The Sports pack - 6 great games on one tape. I samband med det inlägget blev jag sugen på att gå tillbaka till de fem andra spelen och se vad det var för något. Jag mindes dem alla som väldigt dåliga och att Derby Day utgjorde ett undantag från detta. Därför bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om dessa fem dåliga spel, men när jag laddade in och testade var de inte så usla som jag mindes. Framför allt ett stack ut i positiv riktning och var riktigt bra. Jag blev kvar vid spelet i säkert en och en halv timme, hade svårt för att slita mig därifrån. Uppenbarligen hade jag varit för snabb med att döma.

Spelet heter Handicap Golf och precis som Derby Day är det Computer Rentals Limited (CRL) som ligger bakom. Det är även samma person som gjort båda spelen, Pete G. Curtis. Det släpptes 1983 till Dragon 32, en av de vanliga datorerna i Storbritannien vid denna tid. Till Commodore 64 kom det 1985. 

Inledningsvis ser det inte mycket ut för världen; en väg i nedre delen av bilden, en flådig byggnad i bakgrunden omgivet av grönt och blått för gräs, träd och himmel. Väldigt enkel och inte speciellt tilltalande grafik, helt i avsaknad av djup. Jag utgår från att spelet är programmerat i BASIC vilket inte var ovanligt vid denna tidpunkt. Kevin Toms, som jag nämnt många gånger på denna blogg, programmerade Football Manager i BASIC och av grafiken att döma skulle jag tro att även Derby Day är det. 

Du börjar med att välja vilken typ av golfrunda du ska gå: en eller två spelare, nio eller arton hål, hur mycket vinden ska påverka och hur svårt du vill att putten ska vara. Därefter får vi se golfbanan snett ovanifrån med en liten röd gubbe till vänster. Bredvid sig har han en färglös caddy. Bilden visar även vindens riktning och styrka samt avstånd till hålet. I det här spelet använder man inte joystick utan alla val görs med tangentbordet. Krångligt kan tyckas men det var inga problem överhuvudtaget eftersom du ser alla kommandon på skärmen. Varje runda ser likadan ut: du får se första delen av banan men kan om du vill se de resterande delarna genom att trycka på P. När du väljer klubba trycker du C och en vy med alla klubbor visas samt hur långt respektive klubba når. Det sista du behöver göra innan du ska slå är att ställa in den vertikala riktningen på slaget viket du gör genom att trycka D. Flytta markören till önskad nedslagsplats men glöm inte att ta hänsyn till vinden. När du är nöjd verkställer du slaget genom att trycka T. När du kommit till greenen förändras vyn så att det nu är rakt uppifrån med hålet i mitten. Du ser var bollen ligger samt om det är uppför eller nedför. Även här har du en markör, den du ska placera mittemot bollen på andra sidan hålet (använd F5 och F7 för detta) och till sist ställer du in styrkan på putten. Verkställ med F1. Svårare än så är det inte och nu är det bara att gå resten av rundan. Att spela nio hål med en spelare tar cirka 40 minuter.

Grafiskt är det som sagt inte mycket att hänga i granen men jag tycker att det fungerar väldigt bra och den lilla röda gubben (blå för player 2) är riktigt fint animerad när han svingar sin klubba. Designen på vyn är också väldigt välgjord och du har hela tiden tillgång till den information du behöver. Spelet har även plats för lite komik: när rundan är avslutad får du genom bildtexten veta att det är dags för en drink i klubbhuset. Du och din caddy kommer långsamt gående från vänster men när de når fram till gången som leder till klubbhuset sätter din spelare iväg med en väldig fart mot huset, armarna fladdrande i luften och in genom dörren. Caddyn vandrar trött vidare med golfklubborna på ryggen tills han är ute ur bild. 

När jag söker på internet hittar jag inte speciellt mycket om det här spelet. Den enda recensionen jag hittar är från Crach som recenserat Spectrumutgåvan och givit det 84 procent. På lemon64.com finns det inte ens en post om spelet, vilket är mycket ovanligt. Men det säger ju också en del. 

Jag hade som sagt inga förväntningar när jag laddade in detta, något som stärktes när den första vyn kom upp. Men när jag väl började spela hade jag faktiskt svårt för att sluta. Spelet är så när som på en ljudeffekt i slagögonblicket helt tyst, vilket nog också fick mig att stanna kvar extra länge eftersom jag tilltalas av detta. Hela spelsessionen blir som ett meditationspass. Fast roligare. Och för att avsluta kan jag bara konstatera att Handicap Golf är väldigt enkelt men väldigt kul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Introduktionsvy

Vyn över golfbanan

Dina klubbor