Commodore C-64 och C-128 (reklam)

Jag fick aldrig någon Commodore 64. Det var min stora dröm men jag fick nöja mig med att spela hos kompisar och fantisera. Jag kunde sitta länge och titta på den här typen av reklam, drömma om hur det hade varit om jag haft en. Men åren har gått och bilden har fått en helt ny innebörd än vad som en gång var syftet. Gammal reklam kan säga så mycket om tiden, vad man önskade eller drömde om. Vad som var det senaste, det rätta och coola. Drömmen om framtiden som nu är så avlägsen, framtiden som historia. Jag tycker om gammal reklam, tycker om att se vad den har att berätta om tiden som då var nu...

1987 har den nya modellen av Commodore 64 precis släppts, Commodore 64C. Egentligen är det precis samma dator, bara det yttre har ändrats. En modernare design än originalet från 1982. Här visas den nya modellen med bandstation och monitor. På skärmen World Games från Epyx, uppföljaren till Summer Games och Winter games. Nedanför en Commodore 128 med diskettstation och monitor av samma modell som ovan. Här har de laddat in Spy VS Spy, ett spel som bygger på en serie i tidningen MAD. Men det ligger även ett exemplar av World Games på bordet.

128:an var mer avancerad men slog aldrig riktigt igenom. Det fanns inte mycket mjukvara till den, åtminstone inte spel. De flesta körde vanliga C64-spel så varför köpa den dyrare modellen? Commodore 64 är fortfarande den mesta sålda datorn i historien med 17 miljoner exemplar mellan 1982 och 1994. Ett kommersiellt livsspann på 12 år, endast Atari 2600 har ett längre livsspann med en produktion i 14 år. Commodore 128 tillverkades bara mellan 1985 och 1989. 

Tusentals flickor och pojkar är redan idag nöjda med sina commodoredatorer skriver de i annonsen. Vi ser tydligt att datorerna riktar sig till barn, en avancerad leksak. Och det var ju så de framförallt användes, att spela på. Särskilt C64:an. Men hur många flickor var det egentligen som spelade? Det har alltid varit en utmaning för spelutvecklarna att få flickor att spela. Många försök hade gjorts för att locka dem. Epyx tog fram ett Barbiespel där Barbie kör runt till olika butiker i en cabriolet för att prova kläder och accessoarer. Ken är förstås också med. Även Pacman var ett försök att bryta könsuppdelningen, få fler tonårstjejer att gå till arkadhallarna för att spela.

Bilden andas så mycket 80-tal, den senare delen av decenniet. Typsnitt, layout, färgsättning. Jag hittade den i en av mina gamla serietidningar, Fantomen nummer 26 från 1987 som handlar om Carpatias förbannelse. Här återvänder Fantomen till det avlägsna landet där han några år tidigare bekämpat traktens vampyrer. Nu har Carpatia ännu en gång drabbats av dessa nattens barn och Fantomen bestämmer sig för att befria landet från denna förbannelse. Men precis som förra gången visar det sig att vampyrerna är falska. Första gången var det ett oljebolag som ville skrämma bort alla bybor för att kunna köpa marken billigt. Den här gången är det landets baron som vill undanröja sin brorson, den verklige tronarvingen. Tillsammans med arvingens trolovade avslöjar Fantomen de falska vampyrerna och hittar tronarvingen. Utan att säga adjö försvinner Fantomen tillbaka till Bengali. I den sista rutan vänder sig den nya monarken mot sin blivande hustru, undrande om de någonsin kommer att få se den maskerade mannen igen varpå hon svarar: om vi råkar i svårigheter och behöver honom... då tror jag att han kommer tillbaks igen. Och varför inte tänker jag, Fantomen har ju tusen ögon och tusen öron (gammalt djungelordspråk).

För fler inlägg, se innehållsförteckning