Bakgrundshistorien till Aztec Challenge hämtar sitt stoff ur en en avlägsen och mytomspunnen verklighet: aztekerna som styrde ett imperium i dagens Mexico från 1300-talet fram tills de störtades av spanjorerna 1519. I manualen får vi veta att aztekernas religion är något av det brutalaste världen skådat och att prästerna varje år offrar människor till sina många gudar. Den här gången är dock du en av de olyckliga offren som blivit utvald och du har bara en möjlighet att överleva: att ta dig förbi både utmanande och farliga hinder!
Första gången jag spelade Aztec Challenge var när jag köpte theC64mini. Jag hade aldrig sett eller hört talas om det tidigare men jag blev som förtrollad. Enkelt i sin spelidé men tillsammans med den suggestiva musiken var det oemotståndligt.
Spelet, som släpptes 1983, består av sju banor men det är framför allt den första som lyser och gör spelet till vad det är. I denna utmaningen ser du dig själv bakifrån, springande mot en pyramid som blir större i takt med att du kommer närmare. Längs sidorna står Azteker och kastar spjut mot dig som du måste ducka för eller hoppa över. Hela tiden ackompanjeras du av suggestiv musik som förändras och blir mer intensiv ju närmare pyramiden du kommer. I den andra banan springer du upp för pyramidens trappa där du sick-sackar mellan stenblock som kommer rullande mot dig. Bana tre, fyra och fem utspelar sig inne i templet som du ska ta dig igenom utan att träffas av spjut och stenar som faller från taket, luckor som öppnas i golvet och undvika att bli biten eller huggen av djur och insikter ur "den vänliga mexikanska faunan" som de utrycker det i manualen, genom att hoppa över dem. Till sist gäller det att trampa på rätt stenar för att inte utlösa fällor som skickar iväg spjut från väggarna. Det är oundvikligt att inte tänka på Indiana Jones och Jakten på den Försvunna Skatten (1981). I den allra sista banan ska du ta dig över en flod fylld med pirayor utan att bli uppäten av "den människoätande fisken", också det ett uttryck taget från manualen.
Spelet gjordes ursprungligen för Atari 2600 och VIC 20 av Robert Tegel Bonifaciomen men det är den idag mer eller mindre kultförklarade Paul Norman som ligger bakom denna version av Aztek Challenge och som också gjort den för spelet så viktiga musiken. På det stora hela är detta ett helt annat spel och delar framförallt idé och namn med originalet. Paul Norman är i C64-kretsar lite av en legend men är kanske framför allt känd för sina spel The Forbidden Forest (1983) och Beyond the Forbidden Forest (1985), även de med suggestiv musik han själv komponerat. Musiken till The Forbidden Forest är förövrigt med i the 8-bit Symphony, ett projekt där man transkriberade musik som komponerats och programmerats på Commodore 64 till en riktig symfoniorkester som framförde musiken live inför en publik. Tror inte de spelar den längre, men konserten finns inspelad på skiva och bitvis är det riktigt häftigt att lyssna på.
Aztec Challenge fick genomgående ett gott mottagande hos recensenter. Den äldsta jag hittar är från april 1984 i tidningen Personal Computer Games som gav det 8 av 10. Zzap64! skrev en recension i oktober 1987 i samband med en budgetutgåva där de gav det 72 procent trots att de anser att grafiken och animationerna är skrattretande dåligt (det håller jag inte med om). De anser dock att det är väldigt underhållande och beroendeframkallande. Att det fortfarande håller är tydligt på lemon64 där det får 7.83 poäng av tio möjliga. Själv ger jag det en nia.
Fem år har gått sedan jag spelade det första gången och jag återkommer fortfarande till det med jämna mellanrum. Det är inget spel man sitter med länge, men man vill ända köra det några gånger för att se hur långt man kommer. Och lyssna på den fantastiska musiken.
Och så vad det det här med Pirayor. När jag var barn var det något vi pratade om, hur farliga de var och att de kunde äta upp en människa på några sekunder. Åtminstone är det så jag minns det, att det var ett utbrett samtalsämne bland barn i allmänhet precis som Titanic eller universum. När jag kom till Uppsala i mitten av 1990-talet var det utekväll på Östgöta nation varje onsdag som gick under namnet Piraya. Och så detta spel, där ett av utmaningarna är att simma över en flod med Pirayor. Titanic och universum pratar barnen fortfarande om, men inte pirayor. Jag har dock en teori: i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967 är det en scen där nummer 1 - han med den vita katten i famnen som vi senare får veta heter Blofeld - som straff låter en av sina underlydande bli levande uppäten av Pirayor då hon misslyckats med att döda James Bond. Trots om filmen var gammal redan då fanns minnet kvar, även om ingen längre visste varifrån det kom. Men det är som sagt bara en teori. Eller en gissning snarare, jag kan ju ha helt fel.
För fler inlägg, se innehållsförteckning
.JPG)
,%20red%202.jpg)
