Combat (atari 2600/cover art)

Combat bygger på två av Ataris egna arkadspel - Tanks från 1974 och Jet Fighter från 1975. Det var ett av de nio spel som släpptes samtidigt med lanseringen av Atari VCS hösten 1977 och ända fram till 1982 - när den föga framgångsrika uppföljaren 5200 kom och VCS bytte namn till 2600 -  fick man Combat på köpet till konsolen. Detta är ett av de allra mest förekommande spelen ute på marknaden idag och de flesta som äger en Atari 2600 har Combat i sin spelsamling. 

Att köparen skulle få en cartridge på köpet var inte självklart för Atari, ett förinstallerat spel på konsolen hade varit billigare. Men ett av de starkaste försäljningsargumenten var just de utbytbara kassetterna: möjligheten att köpa nya spel. Atari VCS var något annat än de konsoler som endast kunde erbjuda olika varianter av Pong. 

Combat är liksom flera av de tidiga spelen gjorda för två spelare och vill man få ut något av det måste man ha en medspelare. Någon AI fanns det inte plats för eftersom man av kostnadsskäl inte hade större microchip än 2 kb. I takt med att priserna blev lägre var det mot slutet av 1970-talet möjligt att göra spel på 4 kb och ytterligare några år senare kunde de vid behov vara upp till 8 kb eller mer. 

Principen i Combat är enkel och vare sig du väljer att köra pansarvagn, flyga jet- eller biplan är målet detsamma: samla poäng genom att skjuta din motspelare, flest träffar efter 2 minuter och 16 sekunder vinner. Combat har 27 olika spelvarianter och de 14 första bygger på Tanks där du manövrerar din pansarvagn i en labyrintliknande bana sedd rakt uppifrån, försöker träffa din motspelare och ta skydd bakom hindren. Det finns flera banor som erbjuder olika mycket skydd men även pongvarianter där skotten studsar mot väggarna och osynligt läge där man bara ser motståndaren (och sin egen tank) när man avlossar skott. Resten av spelvarianterna bygger följaktligen på Jetfighter och det helt nya momentet med biplan (eller dubbeldäckare som vi brukade kalla denna typ av flyg). 

Har man någon att spela med är Combat ett riktigt bra spel som åldrats med värdighet. Det är på samma gång stressigt, frustrerande, nervpirrande och otroligt kul! Inte bara intressant i en kulturhistorisk mening, som ju faktiskt är fallet för många gamla spel som har förlorat sin forna glans. Combat är roligt på precis samma sätt som jag föreställer mig att det var 1977. 

Och när jag skriver om Combat måste jag även nämna omslaget. Atari är kända för sina effektfulla omslagsbilder och det är med Combat som denna ton sätts. Cliff Spohn heter illustratören och han kom att göra omslagen till sammanlagt 20 spel innan han avslutade sitt samarbete med Atari. Det typiska med hans bilder och som kom att bli Ataris speciella ton är mycket rörelse och fart i motivet som ofta utgörs av ett collage med flera element. I det här fallet pansarvagnar, jetflyg och biplan i full aktion med dammoln som rivs upp av larvfötter, missiler som avfyras och biplan mitt under luftstrid. Men det är inte bara kompositionerna som sätter prägeln utan även tekniken som använts, blyertssketcher som ritats med lätt hand och därefter färglagts så att den bakomliggande teckningen fortfarande är tydlig. I boken Art of Atari berättar en av Spohns kollegor, Steve Hendrick, att Spohn var en ikon bland de andra illustratörerna på Atari: "han skapade stilen, vår uppgift var att efterlikna det Cliff gjorde". Förutom Combat illustrerade Cliff Sphon även Air-Sea Battle, Breakout, Indy 500, Surround och Video Olympics för att nämna några. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket man kunde skapa med endast 2kb. Dagens spel till Playstation och Xbox uppgår inte sällan till 100 GB, vilket alltså skulle motsvara 50 000 spel i samma storlek som Combat. 

Här kan du läsa mer om Atari 2600: Golf från 1979, Skiing från 1980 samt ett inlägg om själva konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nytt till samlingen 3 (C64)

Rubriken löd: 66 kassetter - blandad kompott och i beskrivningen framgick att alla kassetter tillsammans hade en vikt på 2,8 kilo. Och nästan tre kilo spel vill man förstås ha, om inte annat för att kunna säga att man köpt spel till kilopris. Fem bud senare hade jag vunnit auktionen och paketet skickades med posten för att dyka upp hos mitt ombud ett par dagar senare. Det var packat med omsorg, många lager papper att ta bort innan jag kunde gå igenom innehållet. Blandat skick stod i annonsen, vet inte om jag tycker det är en korrekt beskrivning. Jämndåligt hade nog legat närmare sanningen. Dessutom var det bara 65 kassetter, inte 66 som det stod i rubriken. Jag räknade flera gånger med samma resultat. Inte för att det egentligen spelade någon roll, det var ju ett grisen-i-säcken-köp och en kassett mer eller mindre kunde väl kvitta. Men det var ändå lite förargligt, vilka spel hade jag gått miste om? Inget visade det sig när jag räknade banden på bilden istället som visade lika många som skickats i paketet. 

Det var framför allt blandbanden som fångat mitt intresse i annonsen, man får så många spel och det är roligt att se vad de innehåller. 23 stycken var det samt 42 original. Vad gäller originalen var det inga fantastiska titlar som tillkom och 15 av dem hade jag sedan tidigare. Men några var ändå välkomna tillskott i samlingen, bland annat Battleship som jag och min dotter spelade för några dagar sedan (från Kung-Fu Flash eftersom jag inte hade det på kassett) och den amerikanske versionen av Aliens som bygger på filmen från 1986. Den europeiska versionen har jag sedan tidigare men den amerikanska är ett helt annat spel. Det är kul att se hur olika man kan ta sig an samma historia och se vilka delar av filmen man ansett utgöra en bra spelidé. Fån Addictive Games fanns det en titel jag aldrig hört talas om: Space Battle. Vet inte alls vad det är och vill heller inte veta innan jag testar det. Det förstör överraskningen, som att öppna lucka 24 på julkalendern fast det inte är julafton. Att det spelet sticker ut gentemot andra jag inte känner till hänger helt och hållet ihop med att det är Kevin Toms bolag som han grundade i och med Fotboll Manager, som ju har en särskild plats i mitt hjärta. Avslutningsvis kan nämnas att den ökända samlingen Cassette 50 också fanns med bland originalen, vilket som namnet antyder innehåller samlingen 50 spel. Och ryktet var inte felaktigt: jag började gå igenom titlarna men gav upp efter en handfull spel, samtliga var riktigt usla. Och då menar jag verkligen usla.

Blandbanden var något av en besvikelse. Av 23 stycken var det bara tre som var 60 minuter eller längre, alla andra var mellan 12 och 20 minuter långa. Många hade inte mer än tre spel på varje sida (att jämföra med blandbandet jag gjorde ett inägg om tidigare som hade nästan 30 spel på varje sida). Det var således betydligt färre spel än jag hade räknat med. Det ska hur som helst bli roligt att gå igenom dem. Av vad jag kan läsa på kassetterna är det framförallt spel från de tidiga åren, 1982-1984. Många för mig okända men även en del välbekanta men som jag inte haft på kassett sedan tidigare. 

Ett av dem är Pitstop 1 från 1984, vilket jag skrivit om flera gånger. Det är ett på de flesta plan mycket sämre spel än uppföljaren, men jag gillar det väldigt mycket och blev därför glad när jag såg det. Ett annat är Buck Rogers som bygger på en serietidning som sedan blev en  TV-serie. Också det ett enkelt spel jag alltid uppskattat. Något jag inte kände till var Tarzan som enligt det med sirlig handstil skrivna spelnamnen på fodralet skulle finnas mellan Popeye och Starfighter på nummer 105-120. Tarzan har ju alltid funnits i min värld både som film och serietidning och förstås något man kunde leka när jag var riktigt liten. Jag visste inte att det fanns ett Tarrzanspel till 64:an och såg framemot att se vad det skulle tänkas vara för ett spel. Antagligen uselt tänkte jag när jag laddade in det, men utan framgång. Det fanns inte där det stod att det skulle finnas, direkt efter Popeye. Istället för found Tarzan på 105 eller att bandet bara fortsatte rulla dök det istället upp found Starfigher på platsen där Tarzan skulle vara. Lite snopet måste jag säga och helt ärligt blev jag faktiskt ganska besviken, hade gärna sett vad det var för något.

Ett annat spel jag aldrig hört talas om och som jag ännu inte testat att ladda in är Attack on Russia. Som många av oss som växte upp under 1970- och 1980-talet är jag präglad av kalla kriget. Det är intressant att se hur den ideologiska världspolitiken satt sina avtryck på populärkulturen, inte minst datorspelen. Som Raid Over Moscow, vilket skapade debatt när det släpptes 1984 i både USA och annorstädes som exempelvis i Finland. Man ansåg att titeln var krigshetsande och fortsättningsvis fick det säljas under det nya namnet Raid. Men att det handlar om Moskva och Sovjetunionen går inte att ta miste på oavsett namn. Och som världen ser ut idag kanske det kommer en uppföljare: Raid Over Moscow II - 40 years later.

För fler inlägg, se innehållsförteckning