Shadowfax (c64/vic-20/cover art)

Du är Gandalf - den vita trollkarlen - som rider mot mörkrets furste Saurons fruktade ryttare. Du rider Shadowfax, den snabbaste häst som någonsin galopperat över Midgårds grässlätter. På din väg måste du undvika fiendens ryttare, vars beröring är döden, men samtidigt bekämpa så många som möjligt med dina åskblixtar.

En dramatisk inledning i manualen till Shadowfax. Och ett lika dramatiskt omslag. Gandalf  i hög fart med trollstaven riktad mot de svarta ryttarna, lika skugglika som Nazgulerna beskrivs i Sagan om Ringen. Stegrande hästar, tillbakatryckta av Gandalfs anfall. Ödesmättade färger, mörk himmel och olycksbådande moln färgande av solen som sjunkit bakom de mörka bergen i fjärran. Men ännu skymtar den där bakom, inger en smula hopp tillsammans med Gandalfs beslutsamhet. Mörkrets ryttare som ryggar bakåt, på väg att slukas av flodvågen som tornar upp sig bakom dem. Elronds flodvåg? Eller är det eldflammor?

Bilden tillsammans med manualens inledande rader fångar på ett kraftfullt sätt kampen mellan ont och gott, spänningen, känslan. Det är ett bra omslag. Inget mästerverk och fungerar bäst i mindre format. Men det är effektivt, triggar fantasin och viljan att testa spelet. 

All denna dramatik är dock som bortblåst när man laddar in spelet. Där rider Gandalf sin vita häst - Skuggfaxe som den heter i svensk översättning - i en bred gräsbevuxen allé med grönskande lövträd på båda sidor (C64-versionen). I motsatt riktning kommer en strid ström av svarta ryttare som han ska tillintetgöra med sina åskblixtar. Åskblixten måste man avfyra i precis rätt ögonblick då räckvidden är begränsad, avfyrar man för tidigt exploderar den innan den svarta ryttaren nått fram. Man måste också rida rakt emot dem, gör man inte det flyger blixten förbi utan att skada och man hinner sällan att veja undan. Och som beskrivits i inledningen är beröring lika med döden. 

Gandalf på sin vita häst Shadowfax uppe i högra hörnet, C64

Egentligen är detta inget annat än ett sidoskrollande shooter-spel, enda skillnaden är att man inte flyger ett rymdskepp eller ett stridsflyg. Uppskattar man de tidiga spelens enkelhet är det ganska kul. Inget man spelar någon längre stund, men som en kuriositet. På Lemon 64 får det betyget 3,72 vilket jag tycker är väl hårt, i alla fall om man tar hänsyn till att det är från 1982. Ett par kommentarer på Lemon 64 säger en del om spelets karaktär: "Must be one of the first endless runner games", "Consider this more of a demo for the animation than the actual game".

Det släpptes till båda vic-20 och C64 och spelmässigt är det ingen större skillnad förutom att man rider från vänster på vic-20 och från höger på 64:n. Grafiskt skiljer det sig mer, det är inga träd på sidorna av vic-20-versionen och både hästar och ryttare är större. Jag tycker även att animationen är bättre på vic-20, man kan verkligen se hur kläder och hår fladdrar i vinden. Vic-versionen får 4 av 5 i betyg på universal game list, en sida där användare kan sätta betyg på spelen precis som på Lemon 64.

Commodore User skriver i juli 1984 att spelets plussida är animationen av den galloperande hästen och ljudet som är mycket bra, även på VIC-versionen. Men det är, forsätter man, fantasilöst och erbjuder inte mycket för att bibehålla intresset någon längre stund. De ger spelet 2 av 5 i betyg. 

Gandalf i gallopp från vänster på vic-20

Shadowfax är ett av de första spelen av Mike Singleton, som några år senare kommer att göra de mycket uppskattade och idag klassiska äventyrsspelen Lords of Midnight (1985) och War in Middle Earth (1989). Båda får mycket höga betyg på Lemon 64: 8,29 respektive 7,93. 

Avslutningsvis: Omslaget och inledningen av manualen sätter en mycket dramatisk och spännande stämning som spelet inte lever upp till. Tycker man om att testa den har generationen av gamla spel är det ganska kul en stund men kan ändå mest betraktas som en kuriositet. Det enda jag har att invända mot av betydelse är porträtteringen av Gandalf på omslaget, varför har han rakat av sig skägget?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Gandalf ur den tecknade versionen av Ralph Bakshi från 1978

Ian McKellen som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering från 2001

God Jul!

1978 gifte sig så äntligen Kit Walker med sin Diana Palmer som han träffade redan i det första äventyret från 1936. En lång väntan med andra ord, men jag antar att de båda varit mycket upptagna med sina respektive karriärer. Kit har tagit sin roll som Fantomen på mycket stort allvar och Diana har haft en karriär som simhopperska i vilket hon också tagit ett olympiskt guld, sjuksköterska och numer arbetar hon inom FN med mänskliga rättigheter. 

Vigseln får vi följa i sin helhet i nummer 6 1978 och denna deras bröllopsbild publicerades tillsammans med tre andra stämningsfulla (på fantomens eget lilla vis) julkort i nummer 25 samma år. Så vad passar väl bättre än att dagen till ära skicka en liten julhälsning med det lyckliga brudparet. God Jul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Mest frukt bland läskedrycker (reklam)

Jag har aldrig varit en stor konsument av Mer. Knappt konsument överhuvud taget. Men jag uppskattar deras reklam, det är flera kampanjer som stannat i mitt minne. Inte just den här, jag är inte tillräckligt gammal för att minnas den. Men jag fastnade för bilden så fort jag såg den, så inbjudande och lockande. Det vackert röda äpplet, tillsynes helt nyplockat från trädet. Morgondaggen ännu kvar, bladet grönt och friskt. Och de två ungdomarna mitt i en skön stund tillsammans, med varandra och med drickan. Så små i förhållande till frukten. För det är ju mycket frukt i Mer, mest bland läskedrycker. Det känns på smaken.

Bilden är hämtad ur en Fantomentidning från 1978 och det verkligen lyser sent 70-tal om den. Ett 70-tal som är på väg in i 80-talet. Det är så här jag minns att människorna i min närhet såg ut när jag var riktigt liten, innan jag började skolan. Det är så här de ser ut när jag bläddrar i gamla fotoalbum från den här tiden.

I den lilla bilden i nedre hörnet står det fem flaskor med fem olika smaker. Om det finns en reklambild för varje smak vet jag inte, i mina tidningar har jag bara hittat äpple och apelsin. Apelsinbilden är minst lika tilltalande som äpplet, om inte mer. Men sidan är inte lika välbevarad, därför fick äpplet komma först. Och för att äppelmer är godare.

De är båda från 1978 men publicerade i olika tidningar: Äpplet publicerades i Fantomen nr 13 där en man med skumma planer utnyttjar Fantomens klippa i "Spök-klippan" och apelsinen i nr 13 av Seriemagasinet. Där får vi möta Steve Roper & Mike Nomad i "Gisslan" samt Harry Chase i ett nytt hårdkokt äventyr, "Mister Big"

Könsrollerna är oftast väldigt stereotypa i den här typen av tidningar, åtminstone om man läser Seriemagasinet. I Fantomen såg det annorlunda ut redan då med flera tuffa kvinnor som inte hade några problem med att ta för sig eller att klara sig på egen hand, kanske främst representerad av Diana Palmer. 

Med tanke på seriernas karaktär var det intressant att läsa en insändare på Seriemagasinets Klotterplank - Fritt Forum För Fräscha Farliga Fräna Funderingar. Där skriver signaturen Hellas om hur tjejer och killar behandlas inom idrotten: Skulle det gå bra för en tjej i utförsåkning står det inte ett dugg om det i tidningen. Men om Ingemar Stenmark vinner, då står det minsann! Om "det oslagbara fenomenet från Tärnaby" mm mm! Eller låt oss ta ett annat exempel: fotbollen! Tjejerna får de sämsta träningstiderna, får ofta lämna över planen till killarna och kommer överhuvudtaget i andra hand. Det är precis som om bara killarna existerade i dagens idrottsvärld. Och även om tjejerna i många fall presterar bättre resultat än killarna, så är det för det mesta killarna som får all uppmärksamhet. Skriv vad ni tycker om det här orättvisa förhållandet att vi tjejer faktiskt diskrimineras inom idrotten. Jag får återkomma till dessa tankar om jag ser någon respons på hennes text i kommande nummer av tidningen.

Till sist, vad har detta med retrogaming att göra? Ingenting, men med mer!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Sport of Kings (C64)

I Sport of Kings från 1986 spelar man på hästar. Jag har flera liknande spel och har tidigare skrivit om Derby Day (1983). Sport of Kings är det mest avancerade av dem då det finns många olika sätt att satsa sina pengar på samt att det är flera variabler som påverkar utgången av varje lopp.

De andra spelen är enkla i den bemärkelsen att man tittar på oddset och satsar på den häst man tror har störst chans att vinna. I Sport of Kings finns det sex olika spelvarianter, alla hämtade från riktig hästkapplöpning: win där man lägger pengarna på den man tippar ska vinna, place använder man om man inte är lika säker och man vinner både vid första och andra plats, show är samma som place fast här vinner man även om hästen kommer på tredje plats, each way är betyder att man spelar på både win och place samtidigt. Utöver dessa finns det ytterligare två alternativ där man tippar på två hästar istället, straight forcast  och reverted forcast. Det första alternativet innebär att man bettar på ettan och tvåan i bestämd ordning, i den andra alternativet spelar det ingen roll i vilken ordning de kommer i mål. 

För mig som inte kan något om hästkapplöpning var det här inga begrepp jag hade koll på och de förklaras heller inte i manualen. Således har jag fått hitta information på annat håll, vilket ju inte är några problem idag. Men 1986 såg det annorlunda ut. Var detta allmänt kända begrepp som inte behövde förklaras eller förväntade man sig att endast de redan invigda skulle spela? Gissningsvis skulle jag svara nej på båda frågor och istället konstatera att manualen helt enkelt är bristfällig.  

Bettingfönstret

Även om manualen inte förklarar allt man hade önskat så är den tydlig på en punkt: resultaten i detta spel avgörs inte av slumpen. Såväl vikt som distans, jockey och underlag påverkar det slutliga resultatet. Här har man dock som spelare ganska mycket att säga till om själv, både vad gäller variabler som ska påverka och antal hästar som tävlar under säsongen. Ju fler variabler och hästar desto större utmaning att tippa rätt. 

Precis som i de andra spelen får man inför varje lopp se vilka hästar som deltar och vilka odds de har. Men här skiljer sig Sport of Kings från de andra eftersom det också spelar roll hur långt loppet är, underlagets karaktär eller ryttarens vikt. Därför kan man gå in och titta på det som kallas för formkort, där man kan se alla lopp hästen deltagit i under säsongen. Man ser vilken placering de fått, vilka de tävlade mot, hur långt loppet var och vilket underlag de sprungit på. Utifrån detta kan man senan bedöma hästens möjligheter att göra ett bra resultat i kommande lopp med de förutsättningar som gäller där. Vill man kan man grotta ner sig hur mycket som helst i detta, man kan till och med skriva ut alla formkort om man nu råkar ha en skrivare till datorn. 

Vilka hästar som är bra ser olika ut varje gång man laddar in spelet, så när man startar finns det ingen statistik att utgå ifrån och alla hästar har samma odds. Därför kan man välja att köra ett antal lopp innan själva spelet börjar så man har lite statistik och odds att gå efter och inte behöver tippar helt i blindo. 

Sammantaget måste jag säga att detta är ett väldigt bra spel, speciellt om man är några stycken. Det kan vara otroligt spännande att titta på loppen och det händer ofta en hel del innan målgång, oftast kan man inte vara säker på placering förrän alla har gått i mål. Men det är ett trivsamt spel även när man är själv. Man kan i lugn och ro studera statistiken för att göra en så bra bedömning som möjligt, välja häst och hur man vill spela på den för att slutligen bara luta sig tillbaka och hoppas på att rätt häst vinner. Har man en kopp kaffe ökar mysfaktorn ytterligare. Grafiken är välgjord, alla fall när det gäller de animerade delarna, men något ljud finns det knappt alls. Men det är inget som sänker spelet i min värld. Hur väl allt stämmer överens med riktig hästkapplöpning kan jag inte bedöma eftersom jag inte är insatt i sporten överhuvud taget. Men inte heller det spelar någon roll för mig, jag tycker att det är ett både underhållande och spännande. Och vad mer kan man begära av ett spel?

I Zzap!64 fick Sport of Kings 61 procent och Commodore User gav det 6 av 10. Inga dunderbetyg med andra ord. Tonen är generellt mer positiv i Commodore User där det främst verkar vara ljudet som drar ner betyget. I Zzap! 64 däremot är inställningen lite svalare och man lyfter, förutom ljudet, att grafiken inte riktigt håller måttet samt att spelvärdet inte är så högt när man spelar själv. På Lemon 64 har det 7,3 poäng vilket visar att det är ett spel som hållit för tidens tand. Ett spel man kanske ser på med andra ögon idag än för 38 år sedan.

Du kan läsa inlägget om Derby Day här.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra hästkapplöpningsspel i min samling: Horse Racing (1980) till Intellivision, Go Racing with Peter O'Sullivan (1984) som även givits ut som The Races, Derby Day (1983) och First Past the Post (1989), samtliga till Commodore 64. De tre första är bra spel, det sista - som också är det nyaste av dem - är riktigt uselt.

Temple of Apshai (cover art)

Jag har inte skrivit så mycket kring omslagen så här långt, men då det finns många otroligt fina tänkte jag lyfta den aspekten lite mer framöver. De här inslagen kommer således att i första hand fokusera på omslagsbilderna istället för spelen. Detta innebär också att jag kan lyfta titlar som jag annars inte hade skrivit om. Först ut är Temple of Apshi från 1983.

På omslaget avbildas en drake som sprutar sin eld på en riddare som sitter framför en skattkista. Riddaren håller upp sin sköld för att skydda sig mot elden samtidigt som han höjer sitt svärd mot draken. Allt illustrerat i lysande neon i grönt, blått och guld. 

Temple of Apshai är ett Dungeon Crawler-spel där man utforskar ett grottsystem, letar efter skatter och slåss mot drakar och demoner på sin väg. I takt med att man samlar på sig skatterna kan man uppgradera sin utrustning och göra sin karaktär starkare. Spelet är ett av de första (om inte det första) grafiska RPG-spelen. Tidigare hade de varit textbaserade men här styr man med joystick och man ser hur grottsystemet breder ut sig i takt med att man utforskar det.

Epyx gjorde från början textbaserade äventyrsspel, men i och med att de i större utsträckning börjar göra mer actionbaserade spel tar de fram en design på omslagen som går igen i alla spel under åren 1983-1985. De är actionfyllda med starka neonfärger som skuggar och sätter ett djup i bilden, precis som framsidan till Temple of Apshai. Det här omslaget öppnar verkligen för magin och äventyret man snart ska få ta del av.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Test Drive (C64/amiga)

Jag kan inte komma på något annat spel som speglar åttiotalets vurm för lyxiga sportbilar och framgångsrika människor med pengar lika mycket Test Drive. Stämningen slås fast direkt i manualen (fritt översatt): I hela ditt liv har du strävat efter att köra världens mest exotiska sportbil. Nu har du chansen. Du har just tjänat din första miljon på ditt nystartade mjukvaruföretag och ivrigt kör du ner till den lokala bilaffären. Säljaren känner lukten av pengar och erbjuder dig att ta vilken som helst av deras bilar på en provtur. Du ser dig omkring; plötsligt får du syn på fem bilar och blir stående med öppen mun. Ditt hjärta hoppar över ett slag, du lossar en knapp i kragen och kippar efter andan: vilken av dem ska du ta?

Spelet går ut på att köra de fem exotiska bilarna, Ferrari Testarossa, Porche 911 Turbo, Lotus Turbo Esprit, Lamborghini och Corvette från bilhandeln på en slingrig bergsväg upp till toppen. Spelet sätter dig, för att använda manualens formulering, bakom ratten på dessa bilar vilket också är rent bokstavligt eftersom man har ett första-person-perspektiv när man kör. Spelet är uppdelat på fem delsträckor och det gäller att ta sig igenom varje sträcka utan att krocka med mötande bilar, bilar framför dig, bergväggen eller något annat. Helst ska man man också undvika att bli stoppad av trafikpolisen och deras ständiga hastighetskontroller. Men ju snabbare man kommer i mål desto fler poäng får man, så det kan vara värt att ta en fortkörningsbot emellanåt. Man kan även försöka köra ifrån polisen, men misslyckas man är det kört och Game Over. Detsamma det gäller om man kör för långsamt eller krockar fler än fem gånger. Man måste helt enkelt att hitta en bra balans mellan att köra fort och undvika tråkigheter.

Spelet släpptes av Accolade 1987 till Commodore 64 och året efter till Amiga. Grafiken är inledningsvis väldigt fin och genomarbetad när bilarna presenteras med diverse teknisk data om motorstyrka och grafer som visar hur fort den accelererar från 0 till 100. Det är även välgjort när man "sätter" sig bakom ratten, interiör och instrumentpanel är verklighetstroget och ger en bra känsla av att sitta i en av dessa bilar. 

Presentation av Ferrari Testarossa (C64)

Men det håller inte hela vägen, när man väl börjar köra är är det en hel del brister och grafiken är inte alls lika välgjord och detaljerad som det man hittills fått se. Den yttre miljön är enkel och avskalad med en brun bergvägg på ena sidan, ett stup på andra och blå himmel. Övriga bilar på vägen - de man möter och de man kör om - påminner mycket om klossar ur Minecraft. Dessutom är bildfrekvensen mycket långsam och upplevelsen av fart vill aldrig riktigt infinna sig. Även om det står på hastighetsmätaren att du kör i 110 mph (nästan 180 km/h) känns det nästa som i slowmotion. Det betyder dock inte att det är lätt att hinna veja vid behov eftersom styrningen är lika långsam. 

Test Drive är ett spel jag inte har goda minnen till. Av någon anledning hade jag köpt det trots att jag inte hade en egen dator och jag tog med det hem till min klasskompis Joakim som hade en Commodore 128. Vi laddade in det men när vi försökte köra iväg hände inget förutom att motorn varvade och rutan sprack. Det var ju ingen av oss som kunde läsa manualen och vi förstod inte att man måste lägga i ettans växel för att få bilen att köra. Vi listade till sist ut hur man gjorde men att styra var inte heller det lättaste. Vi kom ingen vart och som jag minns det klarade vi inte ens av första delsträckan. Jag var grymt besviken och minns inte ens vad som hände med kassetten. Jag laddade aldrig in det igen, så mycket vet jag. 

Krock med bergväggen (C64)

Det här minnet hade jag med mig och det tog ett bra tag för mig att ladda in spelet sedan jag ropat in det på tradera. Minnena satt djupt och jag var inte sugen på att testa det igen. Jag är förundrad över att jag köpte det överhuvudtaget men antar att jag ville ge det en chans trots allt. Det är ju en klassiker som fått mer än 20 uppföljare om man även räknar med spin-off-spel, det senaste 2024.

Egentligen hade jag tänkt vika tvätt och i det perspektivet framstod tanken på att ladda in Test Drive som mer lockande. Det tog en bra stund, över tio minuter innan det var dags att välja bil. Därefter fick jag vända och spola tillbaka kassetten för att ladda den första delsträckan. Man laddar in varje för sig, men det tar bara 30 sekunder så den största väntan gör man inledningsvis. 

Sedan var det dags att köra och det gick fort att lista ut. Min engelska ju blivit lite bättre så den här gången kunde jag läsa manualen. Och det var faktiskt riktig kul, jag kom i mål redan på första försöket. Visserligen körde jag långsamt och fick spydiga kommentarer vid tankstoppen på vägen som "What's the matter, couldn't find the second?" eller "You drive like my grandma!" Men jag kom i alla fall fram! Jag är förvånad över hur lätt det gick och hur roligt det var. Grafiken är som sagt inte den bästa när man väl börjar köra, bildfrekvensen är otroligt seg och styrningen svårmanövrerad. Men detta till trots tycker jag att Test Drive är ett bra spel. En mycket positiv överraskning. 

Om man gör en jämförelse mellan C64 och Amiga så är de väldigt likvärdiga. Grafiken är förstås bättre på Amiga men i övrigt är spelmekaniken den samma, även bildfrekvensen är långsam på amiga men inte lika ryckig. Den bättre grafiken gör dock att det är lite lättare att köra.

Grafiken på Commodore 64 (vänster) och Amiga (höger)

Idag betraktas Test Drive som en riktig klassiker. Men recensionerna var inte översvallande när det kom. Zzap64! gav det endast 46 procent med den övergripande kommentaren att det är ett ovanligt bilspel som tyngs av medelmåttig grafik, dåligt ljud och enformighet. I Datormagazin recenserades både C64-versionen som fick ett medelvärde på 2,5 poäng och Amiga-versionen som fick 3.3 poäng. Recensenten, Lennart Nilsson, skriver: "Test Drive är i sanningens namn ett ganska tunt spel. Att köra 64:a-versionen är inte roligt. Bilarna vill gå betydligt fortare än vad burkens grafik orkar med. Så alla rörelser känns ryckiga och styrningen känns allt annat än tillförlitlig". Efter denna sågning konstaterar han att "Amigaversionen är något bättre". 

Trots detta halvdåliga mottagandet både vad gäller grafik och körmekanik så betraktas det idag som ett bra spel av retrogamers. C64-versionen får 7,64 poäng på Lemon 64 medan amigaversionen som enligt samtida kritiker var bättre bara får 6,74 på Lemon Amiga. Jag gissar att det sämre betyget hänger ihop med att det med tiden kom andra liknande spel till amigan som var så mycket bättre än Test Drive, vilket det inte gjorde till Commodore 64.

Test Drive är som redan konstaterats ett väletablerat namn inom TV-spelsbranschen med över 20 titlar i serien. Det senaste från 2024, Test Drive Solar Crown, är nummer 21 i ordningen. Commodore 64 och amiga fick dock bara en uppföljare som kom 1989, The Duel - Test Drive II. Recensionerna blev den här gången något bättre om än inte översvallande. I retrospelsvärlden uppskattas C64-versionen i nästan i lika hög grad som originalet (7,4 på Lemon 64)  medan amiga-versionen får högre betyg (7,47 på Lemon Amiga) än det första. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Don's bensinstation, första stoppet (amiga)

Stoppad av trafikpolisen (C64)

Stoppad av trafikpolisen (amiga)

Anteckning med körinstruktioner som låg i mitt exemplar när jag köpte det

Djävulens treudd (reklam)

Reklam för Svenska MAD anno 1983 hämtat ur serietidningen Helgonet från samma år. Jag har aldrig läst Helgonet förut. Jag har några nummer som jag köpt framför allt för framsidorna, alltid actionfyllda med hårdkokta män och vackra kvinnor. Framsidor som jag minns så tydligt från min barndom innan jag lärde mig att läsa. 

Den här tidningen köpte jag enkom för bilden ovan, den optiska illusionen. Min pappas bror hade massor av Mad-tidningar och även om jag inte kunde läsa tyckte jag om att bläddra i dem. Starkaste minnet är bilden av Alfred E. Neuman, deras maskot som ofta prydde omslagen. Det var något med hans utseende som gjorde att jag inte kunde slita blicken från honom. Leendet, gluggen mellan tänderna och de utstående öronen. Hans utseende var så verklig samtidigt som det inte var det. Jag kan inte sätta fingret på vad som var så tilltalande och fascinerande men honom. 

Den här bilden, där Alfred E. Neuman balanserar treudden på ett finger, minns jag väldigt tydlig. Många gånger tittade jag på den och försökte förstå hur det var möjligt, försökte lösa ett mysterium som inte gick att lösa. Jag förstod att det inte gick men jag kunde ändå inte låta bli att försöka.

Den publicerades första gången på framsidan av amerikanska Mad 1965, men enligt wikipedia och andra källor hade en bild av treudden publicerats redan året innan, bland annat i tidningen Analog Science Fiction and Fact. Men det var genom MAD som den spreds och blev allmänt känd. Den har efter det framställts i många olika former, som exempelvis en galleltruck.

Figuren har många namn, på svenska kallas den förutom djävulens treudd för djävulens stämgaffel och blivet. På engelska säger man också blivet, men även poiuyt, impossible trident (som är rubriken på engelska wikipedia) och devils tuning fork. Enligt en (inte särskilt seriös) artikel från 1971 upptäcktes figuren i Pfulingen, Tyskland år 1892 av en vindögd dvärg vid namn Erasmus Wolfgang Blivet.

Bilden är som sagt hämtad ur Helgonet och det var en serie som jag vare sig såg på TV eller läste. Men det var en figur jag var väl medveten om. Min äldre bror och hans kompis pratade ofta om Helgonet som sändes sent på helgdagskvällen, för sent för att jag skulle få titta på det. Vi hade även en vit leksaksbil som föreställde Helgonets med den välkända streckgubben på motorhuven. Längre än så sträcker sig inte min relation med honom. Således vet jag inte hur väl detta äventyr, Mördande konkurrens, stämmer överens med TV-serien eftersom jag aldrig sett den. Faktum är att jag aldrig läst tidningen heller, det här är första gången. 

Simon Templar, alias Helgonet, har tackat ja till att vara domare i miss Universum som ska genomföras på den italienska rivieran. När han anländer till hotellet har en av de tävlande flickorna, den engelska finalisten Brenda, smugit sig in på hans rum för att charma Helgonet till att rösta på henne. Han låter sig dock inte mutas utan hotar istället med att ge henne smisk. 

Brenda försöker charma Helgonet utan önskad effekt

Förutom att Helgonet får Brenda på halsen hamnar de båda mitt upp i en mutaffär som är nära att kosta dem båda livet. Men i slutänden räddas de av Brendas kille från Manchester, sjöman som av en slump hamnat på rivieran och svartsjukt övervakat Brenda och hennes ansträngningar för att ta hem titeln. Hon blir dock bara glad över att se honom men frågar varför han inte sagt att han varit där. "Inte ville väl du ha mig i hälarna" svarar han, "det var ju så viktigt för dig att vinna den här tävlingen". Hon lägger sin hand på hans axel och möter hans blick: "Men du räddade ju mitt liv... Du är fantastisk Joe." Hon ler mot honom och han svarar: "I så fall kanske du kan glömma det här med att bli skönhetsdrottning och bli min fru istället". De omfamnar varandra, hon lutar sitt huvud mot hans bröst och säger: "om du vill drar jag mig ur tävlingen genast". 

Jag har som sagt aldrig läst Helgonet förut så jag vet inte om detta är en för tidningen typisk skildring av män och kvinnor, men jag skulle tro det. Helgonets sätt att bemöta Brenda skulle antagligen inte porträtteras på samma sätt idag, inte om man vill att läsaren ska gilla honom i alla fall. Och kanske hade Brenda inte gett upp sin dröm så lättvindigt för att gifta sig. Uppfattningen om kvinnor som deltar i skönhetstävlingar har nog inte förändrats nämnvärt sedan dess, de skildras fortfarande som tämligen korkade.

Sättet som Helgonet behandlar Brenda påminner mycket om James Bonds behandling den unga konståkerskan Bibi i filmen Ur dödlig synvinkel från 1981. När Bibi blir förtjust i Bond tar hon sig, precis som Brenda, in på hans hotellrum och kryper ner i sängen för att invänta hans ankomst. Det är dock en överraskning som Bond inte uppskattar eftersom han tycker att hon är för ung. Ta på dig kläderna, säger han, så köper jag en glass.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Brendas kille från Manchester

Mördande konkurrens och tjuvnyp från de tävlande flickorna

Samma typ av optisk illusion men i form av träd

Framsidan av Mad nr 93 i mars 1965

Tennis (nes/game boy)

Tennis är ett spel jag tycker mycket om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ett av de bästa tennisspelen som någonsin gjorts, vilket till fullo baseras på min inte helt opartiska uppfattning.  Det är garanterat många som inte håller med, men för mig har det alltid varit det bästa. Det är dessutom väldigt charmigt, vilket gör sitt för spelupplevelsen. Som domare får vi se Mario, hans tredje framträdande i nes-världen. I arkadvärlden har han redan debuterat som huvudperson i Mario Bros. men här kommer det dröja ytterligare ett tag innan han får ta sig an huvudrollen med ett spel i eget namn.

Tennis släpptes i januari 1984 till den japanska spelkonsolen Famicom (Family Computer) sex månader efter att den lanserats. När konsolen släpptes i USA 1985 hade den fått en helt ny design och det nya namnet Nintendo Entertainmaint System. Till Sverige kom den hösten 1986. När Famicom började säljas i Japan sommaren 1983 fanns det bara tre spel, Donkey Kong, Donkey Kong Junior och Popeye. Det släpptes ytterligare några under hösten, framför allt konverteringar av japanska brädspel som aldrig getts ut någon annanstans och Tennis tillhör således den absolut första skaran av nintendospel som idag betraktas som riktiga nes-klassiker.

Regelmässigt är Tennis mycket verklighetstroget med samma regler som i den riktiga varianten, om man bortser från att man inte byter planhalva (och säkert en del andra regler som jag inte känner till). I övrigt krävs samma poäng för att vinna en match: sex games för att vinna ett set, tie break vid behov. Alla matcher spelas bäst av tre set. I riktig tennis kan matchlängden variera väldigt mycket, vilket även gäller i detta spel. Man kan ta en snabb vinst eller förlust på 15 minuter men med en jämn motståndare kan det ta upp till en timme. 

Det finns två spelvarianter, singel och dubbel. I singel spelar man mot datorn medan man i dubbel spelar tillsammans med en vän mot två datorgenererade spelare. Till båda finns fem svårighetsgrader där första nivån är mycket enkel (bollen går långsamt och motståndaren missar mycket) och den femte är ännu så länge helt omöjlig för mig (bollen går fort men framför allt missar datorn nästan inget). Jag brukar oftast spela på nivå tre, då blir det jämna matcher med långa och spännande bollar. Vinner man matchen får man möte ytterligare en spelare med högre svårighetsgrad och vinner man den också får man en pokal och lite prispengar. Sedan börjar spelet om från början.

Tennis på NES (1984)

Tennis kan vara både nervöst och frustrerande, speciellt när det blir långa och bra bollar. Nervositeten och anspänningen ökar för varje slag och tankarna sätter igång: tänk om bollen går ut, tänk om returen blir för svår, tänk om jag gör ett enkelt misstag. Spänningen stiger precis som nervositeten ju längre bollen blir och slutar förstås alltid på ett av följande sätt: i euforisk glädje eller grym besvikelse! Det gäller att inte slappna av, att inte börja tänka på annat. Då förlorar man direkt om man har en jämbördig motspelare.

Spelet har släppts till en rad både kända och okända system samt som arkadspel. Arkadspelet var först ut och gick under namnet VS. Tennis. Därefter släpptes det till några för mig helt okända system, Sharp MZ-80K och PC-8000 för att ge ett par exempel. 1989 fick Game Boy sin version, vilken jag kommer att skriva mer om nedan. Efter det har de flesta nintendo-generationer fått en version, senast 2018 till Nintendo Switch. 

Till Game Boy är det precis samma spel men med några olikheter. Dels byter man sida, även om det egentligen inte gör någon skillnad i spelvyn eftersom man fortsätter att spela på den nedre planhalvan. Det är bara domare Mario som byter plats från vänster till höger sida istället. Bilden är heller inte helt fixerad som i nes-versionen utan rör sig både uppåt och nedåt. Jag upplever att Game Boy-versionen inte är lika förlåtande som originalet när det handlar om att träffa bollen, träffytan är så att säga mindre och det är helt enkelt lättare att man missar bollen. Men det kan hända att det bara är som jag upplever det på grund av skärmens storlek och kontrast samt att jag inte tillnärmelsevis spelat Game Boy lika mycket som nes. Den största skillnaden mellan versionerna skulle jag dock säga är att man har större möjlighet att styra bollen. I originalet kan man bara göra detta utifrån spelarens läge i förhållande till bollen, här gör man det även genom att trycka ner D-paden i den riktning man vill att bollen ska hamna. En aspekt som faktiskt tillför en hel del till spelmekaniken. 

Tennis på Game Boy (1989)

Game Boy är nytt för mig, jag hade aldrig spelat eller ens hållit i en innan jag köpte min för drygt ett halvår sedan. Precis som originalet är Tennis till Game Boy ett bra spel, lite mer avancerat vilket lyfter spelet ett snäpp samtidigt som jag tycker att det är lite svårare. Det saknar dock en del av charmen som genomsyrar nes-versionen vilket gör att det inte når upp till samma nivå. 

Läste föresten en modern recension av Tennis till nes, skriven av någon bloggare som menar att spelet inte åldrats med värdighet. Det är samma hela tiden menar han och avslutar sin recension med att det egentligen bara är en avancerad variant av Pong. Hur tänkte han där, har han inte sett på tennis? Det är ju samma hela tiden. Och sedan är det ju Pong som är en förenklad variant av Tennis, inte tvärtom. Ska jag var snäll kanske jag missförstod hans mening. Men mot någon som har en så negativ inställning till detta fantastiska spel tänker jag inte vara snäll.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Family Computer, famicom (Japan 1983)

Nintendo Entertainment Systen, NES (USA 1985)

VS. Tennis - arkadspelet (1984)

Res in i framtiden! (reklam)

Reklam för Statoil i en fantomentidning 1988. Nummer 13 närmare bestämt. Statoil har funnits i Sverige i snart två år och nu är det dags att locka framtidens kunder genom att utlysa en tävling: Res in i framtiden! 2000 fantastiska priser att vinna! Det är inte annonsen som är intressant, den är tämligen blek. Mycket text och trista bilder, inga att sugas in i, inga som triggar drömmar och fantasi. Det som intresserar mig är priserna, de är så på pricken rätt i tiden utifrån vad många faktiskt drömde och fantiserade om. Disney World i USA, Legoland och en Commodore 64 med diskettstation och monitor. Jag har tidigare skrivit om min stora önskan om en egen dator, men trots det tror jag ändå att jag hade rangordnat priserna likadant. Åtminstone om jag tänker tillbaka på mitt tolvåriga jag.

Disney World och Disneyland var verkligen platser som vi drömde om att åka till, som vi pratade om. Med oss menar jag i första hand mig själv, min äldre bror och vår kusin. Men jag är tämligen övertygad om att vi inte var ensamma om detta. Första gången jag som femåring var på bio såg jag Aristocats och jag älskade Disney. Inga andra tecknade filmer var bättre animerade än de. Varje söndag bänkade vi oss framför Disneytajm med Lasse Åberg, där han visade de gamla pärlorna från 1930- och 1940-talet. Han berättade också om filmernas tillkomst och anekdoter runtom dem. En scen visade han om och om igen, hur Kalle blir lurad av sin häst som klätt ut sig till en tjur. Programmen avslutades alltid med Zorro, en svartvit TV-serie från 1950-talet och efter det fick man se Lasse Åberg göra honnör med orden Saludos Amigos! och kasta sig genom väggen för att lämna ett hål format efter honom själv.

Lasse Åberg i Disneytajm 1987

Legoland var också en plats som jag drömde om att åka till, framför mig såg jag en hel stad av lego som mina egna byggen bleknade inför. Hela mitt liv hade jag byggt med lego, det var en av mina absoluta sysselsättningar. Det och leksaksbilar samt cowboys och indianer i små plastfigurer. Julen 1981 eller 1982 fick jag och min bror en gemensam julkapp, den gula legoborgen. Det var den allra första som lego lanserade i sin riddarserie. 

Den första borgen i gult såldes mellan 1978-1983

Inför julen 1984 blev jag lovad den nya gråa om jag sparade ihop 100 kronor själv. Den kostade 400 kronor om jag minns rätt och jag lyckades, vilket var ganska imponerande med tanke på att jag hade 10 kronor i veckopeng. På julaftonsmorgonen vaknade jag tidigt och som traditionen bjöd låg ett paket i änden av sängen. Ivrigt rev jag upp det och som jag redan räknat ut låg den där. Den gråa borgen i sin stora box. Jag var åtta år och kunde inte läsa ritningen själv och fick vänta på att min bror skulle vakna. Det blev en lång väntan, han bara sov och verkade inte alls brydd över att det var julafton. Till sist vaknade han i alla fall och fick syn på sitt paket. Med förväntan i blicken öppnade han det försiktigt men besvikelsen var stor när han såg vad det var, han liksom sjönk ihop när han med sänkt stämma kommenterade innehållet: ett par byxor. Orättvist kan tyckas, men det var en väl uttänkt plan av mamma som ville vara säker på att vi skulle bygga borgen tillsammans. Hela dagen byggde vi och inte ens när kvällen närmade sig och det var dags för julklappsutdelning var vi klara. Spänningen och den ibland olidliga väntan försvann i byggandet som främst min bror stod för, det var ju han som kunde läsa ritningen. Men det var lika roligt att sitta bredvid. 

Den gråa borgen från 1984

Och så var det tredjepriset, en Commodore 64. Jag har redan sagt hur mycket jag ville ha en. Jag drömde om det och var avundsjuk på mina kompisar som hade en. Som när som helst kunde ladda in ett något från sina piratkopierade kassetter. Men jag fick aldrig någon utan fick nöja mig med att spela hos kompisarna. Det skulle dröja över 30 år innan jag fick en egen. 

Men avslutningsvis tillbaka till annonsens avsändare, Statoil som etablerade sig i Sverige genom att ta över Esso. Esso var min favoritmack, varför jag nu hade en sådan. Antagligen var det deras häftiga logga. Min pappa brukade tanka där och ibland köpte han deras kassettband med musik, reklam och roliga sketcher. Som den om damen som kom in till stationen för att byta oljesticka och fick frågan av expediten om det gamla var trasig. Nej då, svarar hon, men det når inte ner till oljan längre! Jag har inte sett kassetterna sedan dess och för en tid sedan köpte jag en på loppis av ren och skär nostalgi. Minns dem så tydligt, lättklädda tjejer på omslaget och den häftiga loggan på vit botten, röd text med det karaktäristiska E:et och en blå ellips runtom. Det var precis så den såg ut, kassetten jag hittade i en loppisbutik. Den var inte vidare bra med låtar som La De Swinge, Bra Vibrationer och Piccadilly Circus utan originalartisterna. Dåliga kopior av de senaste hitsen som var så vanligt på den tiden. Så den måste jag förstås behålla!

Och en sista fråga: vem vann tävlingen och hur såg framtidens bensinstation ut?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Esso Music Party 43 - helt utan originalartister!

Guy Williams som Zorro i Disney's serie (1957-59)

Out of the night, when the full moon i bright

Comes a horseman known as Zorro

This bold renegade, carves a "Z" with his blade

A "Z" that stand for Zorro

Zorro, the fox so cunning and free

Zorro, who makes the sign of the Z

He is polite, but the wicked take flight

When they catch the sight of Zorro

He's friend of the weak, and the poor and the meek

This very unique Senior Zorro

Zorro, the fox so cunning and free

Zorro, who makes the sign of the Z

Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning