Folkdatorn VIC-20 (reklam)

 

Landa på Jupiter med folkdatorn VIC-20. En reklambild som återfinns i flera av mina serietidningar från 1982. Just den här är skannad ur Fantomen nummer 21 det året. VIC-20 marknadsfördes som en dator vilken riktar till hela befolkningen och inte bara de med mycket pengar. Precis som Folktandvården. Datorn som man kan spela spännande spel på och som hjälper i skolarbetet, som man kan lära sig programmera på och göra egna program. Och som om dessutom är enkel att använda och kan anslutas till en vanlig TV. En dator för folket helt enkelt. 

VIC står för Video Interface Chip men 20 har inte någon speciell betydelse förutom att man tyckte att det lät bra i marknadsföringssyfte. En vänlig siffra som passade med den slogan man formulerat: the friendly computer. Den lanserades i Japan hösten 1980 under namnet VIC-1001 och därefter i Commodores hemland USA vintern 1981 som VIC-20. I Sverige marknadsfördes den av Handic som hade importrättigheterna och därför kom den även att kallas för Handic-dator (se bild nedan, Lilla Fridolf). 

VIC-20 var en stor framgång överallt där den lanserades och blev den första modellen som såldes i mer än en miljon exemplar. Även om den var en stor försäljningssuccé ersattes den ganska snart av efterföljaren Commodore 64 som lanserades hösten 1982. VIC-20 slutade serietillverkas i början av 1985, ett betydligt  kortare kommersiellt livsspann än C64. Framgången med VIC-20 gjorde dock att 64:an inledningsvis marknadsfördes som VIC-64 i Sverige. 64:an är i alla avseenden en bättre dator och ett stort kliv frammåt. Inte ens för sin tid var VIC-20 särskilt kraftfull, fokus låg helt och hållet på priset.

Kostnaden för en VIC-20 var 2499 kronor vilket var en ansenlig summa även om det var lite i förhållande till andra modeller på marknaden. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 7500 kronor, men man måste också ha i beaktande att lönerna under samma tidsperiod ökat dubbelt så mycket som inflationen. 1982 var medellönen i Sverige cirka 7000 kronor och idag ligger den på omkring 35 000 kronor. Ett mer rättvisande pris i förhållande till dagens löner vore snarare runt 14 000 kronor. Dessutom gick en större del av lönen till boende och mat än vad det gör idag vilket innebar att man hade än mindre utrymme för denna typ av investeringar, som i första hand får betraktas som rent nöje. 

VIC-20 var ett av mina första möten med en dator och jag var inte alls imponerad. Eller snare: jag förstod inte poängen. Jag har skrivit om detta möte tidigare (se inledning) men ytterst kortfattat, så jag tar det igen men lite utförligare den här gången. Det var vårvintern 1986 och jag gick i tredje klass. Under en morgonsamlingen berättade Mathias för hela klassen att han hade fått en dator. Efter skolan - om det var samma dag eller senare låter jag vara osagt - var vi några kompisar som gick hem till honom för att titta på den. Han bodde ett par hus ifrån mitt i en likadan villa, ett och ett halv plan byggt någon gång i mitten av sjuttiotalet. De flesta husen på gatan så likadana om man bortser från färg och panelen som antingen var av trä eller mexitegel. 

Mathias hade sitt rum på övervåningen och där hade han datorn och en egen TV. Datorn var placerad på ett litet bord vid sängen och Mathias satte på TV:n som stod en bit därifrån och började spela. Det var röda streck i rutmönster och ibland kom det vita streck som man skulle akta sig för. Inte roligt alls. Jag provade men dog hela tiden och sedan var det någon annans tur. Det är egentligen allt jag minns. Nu när jag tänker tillbaka på det skulle jag tro att det var Gridrunner eller Attack of the Mutant Camels av Jeff Minter, även om min minnesbild inte helt stämmer överens med hur spelen faktiskt ser ut. Mitt första möte med en VIC-20 var inget som fick mig att fastna i datorspelsträsket. 

Precis som 64:an blev VIC 20 främst en speldator. Sex spel finns med i reklamen och jag har spelat de flesta av dem, men inte på en riktig VIC-20 eftersom jag inte har någon. Jag har fått nöja mig med min TheC64 från Retrogames Ltd som är en fullstor kopia av brödburksvarianten och emulerar både C64 och VIC-20. Det funkar riktigt bra, även om jag inte har någon riktig att jämföra med. Just nu står en VIC-20 högt på min önskelista.

Främst bland spelen har man placerat Draw Poker vilket precis som det låter är poker med samma regler som den riktiga varianten (vilken vet jag inte eftersom mina kunskaper om poker är mycket rudimentära). Super Slot är ett mycket minimalistiskt spel på enarmad bandit som faktiskt var lite småkul och ett tag blev jag nästan drabbad av speldjävulen och ville vinna mer. Reklambildens rubrik syftar förstås på Jupiter Lander där man utan att nudda något ska landa en rymdsond i svår terräng (på Jupiter får man anta). Det är klippor på sidorna och styr gör man med hjälp av motorer på sidorna och undertill. Avenger är en väldigt bra klon av Space Invaders och Midnight Driver är en portering av Ataris Night Driver. Grafiken är mycket enkel med svart bakgrund, en gul bilfront (det är första-person-perspektiv) och turkosa streck som markerar vägbanan. Arkadspelet kom redan 1976 och har även det mycket enkel grafik. Versionen till VIC-20 är riktigt kul trots att man inte kan använda joystick utan gasar, bromasar, styr och växlar med tangentbordet. Starar motorn gör man med I, styr med A och D, accelererar med Return och växlar med F1-F7. Super Alien har jag inte hittat utan bara sett på YouTube. Det är ett maze-spel där man ska fånga Aliens.

Och så till det kanske viktigaste av allt: vad handlar äventyret - den gåtfulla grottan - i Fantomen nummer 21 1982 om och vilka prövningar utsätts Fantomen för i detta äventyr? Det börjar i trädhuset en underbart vacker morgon med en toppless Diana i solskenet. Diana har bestämt sig för att ta en lat hemma och Fantomen tar Hero och Devil på en ridtur i djungeln. Allt är frid och fröjd tills han kommer till de ensliga vidderna vid fantomenklippan, då han hör ett mystiskt ljud som leder honom till en grotta på klippans baksida. Inne i grottan ser han en eld och vid den möter han en gammal medicinman som säger till Fantomen att han är väntad, att dagen är kommen när djungeln ska återta makten som Fantomen tagit från dem. I fortsättningen väntar bara olyckor och död.  Fantomen blir yr av röken från elden och tar sig snabbt ut ur grottan men där möts han av fientlighet:: alla djur - även hans engen varg Devil - attackerar honom. Djungelfolken som sedan 400 år varit Fantomens vänner vill döda honom, till och med hans närmaste vän Guran. Fantomen flyr och inser att han måste ta sig till trädhuset för att rädda Diana, tvillingarna - Kit och Heloise - Rex och Tom-Tom. Men han kommer försent. Huset är nedbränt och framför ruinerna finner han gravarna till sin familj. Han är nära att ge upp kampen mot det onda men känner att hans förfäder, 20 generationer, i så fall kämpat förgäves. Det kan han inte utan söker upp medicinmannen, som han hela tiden hör skratta, och slår ner honom. Fantomen vaknar i grottan, var det bara hallucinationer? I nummer 23, Ch'gaans förbannelse, får man en bakgrund till historien men inte en förklaring. Det handlar om den fjortonde Fantomen som i mitten av 1800-talet för en kamp mot slaveriet och förhindrar ett krig som medicinmannen Ch'gaans försöker starta mot det brittiska kolonialväldet i Bengali genom att sälja slavar av sitt eget folk för att förena djungelns folk mot britterna för att åter införa medcinmännens makt och styra. Den tyrrani och den vidskepelse som Fantomen störtat och forfarande motverkar. Fantomen lyckas hindra kriget och Ch'gaan störtar ner i en avgrund men hinner kasta en förbannelse över Fantomen. Är det den som drabbat Fantomen? Det är i alla fall Ch'gaan som möter honom i grottan.

I tidningarna finns det även reklam för lakrisaltuggummi, ungdomens favoritsmak och leksaksfiguren Big Jim från Mattel (som gjorde Intellivision) samt för sammetsaffischer i häftiga färger. Sådan älskade jag som barn. På klubbsidorna får vi veta hur man gör Fantomens chokladdrink (recept nedan) och att Stefan Andersson i Södertälje önskar byta en tre månader gammal stereogrammofon utan minsta fel av märket Philips mot en Zündapp KS 50 eller Puch årsmodell 1970-77. Vidare listar Member 318 195 sin tio-i-topp för läsk och tidningar. Coca-Cola på översta platsen följt av Fanta Apelsin och Pepsi. Längre ner på listan några sorter som gått mig förbi: Down Town på femte plats, Black Cola på sjätte och Rio på åttonde plats. Inte helt oväntat står Fantomen högst på tipplistan för tidningar följt av Goliat, Tomahawk, 91:an, Silverpilen, Acke, MAD, Kalle Anka, Okej och på tionde plats Super Fun. Vi får också veta att Member 309 568 stått på en uppumpad fotboll i femton minuter och tre sekunder samt att Member 319 815 har 113 klistermärken på sin ena garderobsdörr.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Rolf Gohs

Den gåtfulla grottan är skriven av 

Idi Kharelli och tecknad av Georges Bess

Robert önskade sig en Handic Hemdator och fick en 

Reklam för Lilla Fridolf i Fantomen nr 27 1983

Reklam för Lakrisal och Big Jim 

ur Fantomen nr 21 1982

Reklam för sammetsaffischer i häftiga färger

ur Fantomen nr 21 1982

Fantomens Chokladdrink

Ingredienser: 2 dl mjölk, 1 pkt glass, 6 tsk snabbchokladpulver för mjölk.

Häll mjölken i en skål. Dela glassen i småbitar med en sked och blanda hälften av glassen med mjölken. Vispa ihop med en visp. Lägg resten av glassen och snabbchokladpulvret i mjölk-glass-blandningen. Vispa igen, så att det blir riktigt skummigt. Häll upp i stora glas.

The Secret Diary of Adrian Mole (C64)

The Secret Diary of Adrian Mole, aged 13 ¾ från 1985 bygger på boken med samma namn som kom ut tre år tidigare. Den är skriven av Susan Townsend och handlar om den snart 14-åriga Adrian Moles dagliga liv. Historien berättas genom Adrians dagboksanteckningar där han skriver om sin familj, skolan, kompisar och flickan han är förälskad i, Pandora. Och tankar på vem han själv är. Helt enkelt om sådant som upptar en tonårings tankar.  

I England blev boken en stor succé och är där något av en moderna klassiker som också fick flera uppföljare. Den översattes till svenska med titeln Min hemliga dagbok - Adrian 13 ¾ år men här har den haft en mer undanskymd plats och idag är det väl inte många som kommer ihåg den. Samma år som spelet kom gjorde BBC en TV-serie som även visats på SVT vid ett par tillfällen, första gången 1987.

Jag har inte läst boken, men så vitt jag förstår följer spelet boken väldigt troget. Det är ett textbaserat spel med grafiska inslag som kompletterar texten, men framför allt handlar det om att läsa. Utan att ha undersökt saken närmare utgår jag ifrån att det i mångt och mycket är taget direkt ur boken. Dagboksantecknarna är ibland kortare kommentarer, som att han fått en finne på haken, att radio 4 sänder en radioteater om poeter i vallgravarna under första världskriget och korta tankar om sig själv, exempelvis att han är på väg att bli intellektuell: "I think I am turning into an intellectual. It must be all the worry"

Det första vi får läsa är hans nyårslöften där han lovar att hjälpa blinda människor över gatan, att han ska hänga upp sina byxor, inte börja röka, sluta klämma sina finnar och försöka få alla att tycka om honom. Och det är det sista löftet som blir målet för spelet, att få Adrian att bli omtyckt och uppskattad av så många som möjligt. Adrian ställs inför olika val som man ska ta ställning till och beroende på vad man gör för val av de erbjudna alternativen ökar eller minskar hans popularitet. Varje vecka får man veta hur det går mätt i procent av människorna i hans omgivning som gillar honom. Han börjar på fyrtio.

Spelet i uppdelat i fyra delar där varje kvartal utgör en del. Det tar cirka 45 minuter att spela ett kvartal. Vill man ta en paus går det att spara när man är klar med ett kvartal och innan man börjar på det nya. 

På det stora hela tycker jag att The Secret Diary of Adrian Mole är ett bra spel. Berättelsen är väldigt underhållande och engagerar, man vill hjälpa honom att nå sitt må. I mångt och mycket är det som att läsa boken fast man får vara med och bestämma hur han ska göra i olika situationer. Det är således ett lugnt och kontemplativt spel eftersom man mest läser. Och det är helt utan ljudeffekter vilket än mer skapar en bokupplevelse. Och Som jag nämnt i flera andra inlägg tycker jag om tysta spel som man tar i sin egen takt. Jag är dock inte helt säker på hur mycket de val man gör verkligen påverkar på sikt. Jag har kört spelet några gånger vid det här laget och även om man väljer olika svarsalternativ hamnar man efter ett tag på samma plats, oavsett vad man svarat. Spelet fick en uppföljare i The Growing Pain of Adrian Mole som jag har men ännu inte testat.

Jag tror inte att detta är ett spel man laddar in speciellt ofta, troligare kör man det några gånger och sedan är man nöjd. Som när man läser en bok eller ser en film. Jag kan absolut läsa om en bok och se en film fler gånger, men du brukar gå några år mellan tillfällena. Kanske är det så enkelt som att det är berättelsen som är den största behållningen. Men man kan ju också köra det med en annan målsättning, vilket de föreslår i manualen: att få Adrian så impopulär som möjligt.

Jag har som sagt inte läst boken och heller inte sett serien, förutom ett par avsnitt när den gick på TV. Men där är det några scener som verkligen fastnat och jag minns att jag skrattade otroligt mycket av igenkänning. Och när jag spelat blir jag sugen på att läsa boken och se TV-serien (som i skrivande stund finns att se på Youtube).

The Secret Diary of Adrian Mole fick fina recensioner när det kom. Commodore User gav det 4 av 5 möjliga och Zzap!64 gav det 75 procent och skrev att det var ett väldesignat spel. På Lemon64 får det 6,5 poäng, vilket stämmer ganska bra med min egen uppfattning när man tar spelets varaktighet i beaktande. Första gången jag spelade tyckte jag att det var väldigt bra men det var inte lika kul andra och tredje gången.

Susan Townsend avled 2014 vid en ålder av 68 år. Hon hade då skrivit åtta böcker om Adrian Moles där han i de senare böckerna vuxen. Den sista utkom 2009. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning