Inför de olympiska sommarspelen i Los Angeles 1984 släppte Epyx Summer Games, ett multieventspel med åtta grenar att tävla i. Året därpå kom två uppföljare till succén, Summer Games II och Winter Games. Det är om det sistnämnda detta inlägg handlar, ett spel som står mig mycket nära och som jag ständigt återvänder till. Det finns bara en handfull titlar jag spelat lika mycket och samtliga har jag skrivit om tidigare: Football Manager, Stunt Car Racer, MicroProse Soccer, Pitstop II och Activisions Decathlon.
Till skillnad från de båda Summer Games som har åtta grenar att tävla i är det bara sju i Winter Games: Hot Dog (föregångaren till freestyle skiing), skidskytte, hastighetsåkning på skridskor, backhoppning, bob samt konståkning i två olika discipliner, klassiskt och fritt program. Man kan vara upp till åtta deltagare som tävlar mot varandra.
För mig är det framför allt två grenar som sticker ut: skidskytte och backhoppning. Skidskytte går till på samma sätt som ett långdistanslopp med fyra skjutningar och fem varv i skidspåret. Man åker i ett vackert vinterlandskap med snötyngda granar och snöklädda berg, grafiken är mycket imponerande och ljudeffekterna realistiska. Skidar gör man genom att röra joysticken i sidled i samma takt som det hjärta man ser i nedre delen av TV-bilden. Det handlar således inte om att "skaka" kontrollen så snabbt man kan vilket var den vanligaste metoden för dåtidens sportspel. För att kunna skjuta måste man först ladda geväret genom att först dra upp joysticken och sedan ner och trycka på knappen för att avlossa skotten. Missar man tavlan får man fem sekunders strafftid. Här är det synd att de inte i större utsträckning följt de riktiga reglerna som ger en minuts påslag för varje bom eftersom man i många fall tjänar på att skjuta fort men bomma ett antal skott istället för att skjuta en säker serie. Men å andra sidan handlar det om att skjuta fort även i verkligheten.
Backhoppningen är den andra tävlingsgrenen som sticker ut och precis som på riktigt får man poäng för både längd och stil. För att hoppa så långt som möjligt behöver man ha rätt position i luften med både kroppen och skidorna. Under hoppet ser man en närbild på hopparen i sidled och kan utifrån det parera med joysticken för att få rätt position, höger och vänster för överkroppen, uppåt och nedåt för skidorna. Det handlar inte om att hitta rätt position för att sedan slappna av, man måste parera åt olika håll hela tiden innan man landar. Rätt position i luften ger både längre hopp och högre stilpoäng.
Vad gäller de övriga grenarna skulle jag placera Hot Dog på tredje plats som går ut på att hoppa med skidor och tricksa i luften. Man har sex tricks att välja mellan och man kan även kombinera dem vilket genererar högre poäng. I bobsleigh gäller det att ta sig ner för banan på bästa tid genom att hålla rätt linje i kurvorna och ligga i mitten på banan på rakorna. Speedskating är den enda grenen där man kan tävla mot varandra om man är flera deltagare och här gäller det att föra kontrollen rytmiskt i sidled utifrån skridskornas rörelse. Dessa tre är också bra grenar, men kommer inte upp i samma nivå som de två föregående.
Det finns även två grenar som sticker ut i den andra riktningen och som faktiskt är rätt trista, nämligen konståkning som man dessutom måste ta sig igenom två gånger. I inledningen av spelet kan man välja att tävla i alla eller i några grenar och faktum är att jag för det mesta väljer bort konståkningen. Det går hur som helst ut på att göra sju obligatoriska trick under en minut i det klassiska programmet och i det fria ska man göra dem tre gånger under två minuter. Man får minuspoäng om man trillar eller påbörjar konstakten vid fel tillfälle och skridskorna inte är i rätt position.
Winter Games är, precis som Epyx övriga titlar i denna serie, ett multiloadspel vilket innebär att spelet laddas efter varje gren. Hur lång tid det tar beror på vilket medium man använder. Jag kör framförallt från kassett, där varje gren tar cirka en och en halv minut att ladda in förutom skidskyttet som tar två och en halv. Efter varje avslutat event får man se resultatet och lyssna på vinnarens nationalsång (varje spelare väljer land inledningsvis). Tyvärr är inte Sverige med, vilket egentligen är lite konstigt eftersom Sverige vid den här tiden var framgångsrika på vinterspelen med åtta medaljer varav fyra guld i Sarajevo 1984. Man har helt enkelt bara återanvänt länderna från Summer Games utan att bry sig om att det inte är samma länder som är framgångsrika i de olympiska spelen på vintern som på sommaren.
Ett land som inte längre existerar finns dock fullt levande kvar i Winter Games, Sovjetunionen. Tyvärr har de fått fel nationalsång. Istället för Hymn till Sovjetunionen - en av de vackraste och mäktigaste nationalsånger som skrivits - spelas Internationalen som på på inget sätt kan mäta sig med den riktiga. Visserligen har även Internationalen varit nationalsång men byttes ut redan 1944. När Sovjetunionen kollapsade 1991 fick Ryssland en ny nationalhymn, Den patriotiska sången, samtidigt som den gamla förbjöds. Den nya gick aldrig riktigt hem hos det ryska folket och den förblev impopulär, så när Putin valdes till president år 2000 lät han återinföra den sovjetiska med ny text och ny titel: Hymn till Ryska Federationen. Istället för att hylla Lenin och socialismen fick ryssarna rikta sina hyllningar till moderlandet med textrader som "vårt heliga rike, vårt heliga land, din mäktiga vilja och ryktbarhet kommer alltid att höra dig till". En föraning om den ryska nationalismens under åren med Putin vid makten.
Winter Games finns till de flesta system som var aktuella vid tidpunkten men det är främst på Commodore 64 och Amiga som jag spelat det. Till Amiga kom det 1987 och är troget originalet, men de har verkligen putsat på grafiken som är betydligt bättre. Annars är det mesta sig likt förutom skidskyttet som blivit sidoscrollande istället för flip screen samt att man kör banan på betydligt kortare tid, en och en halv minut istället för två. Grafiskt är Winter Games betydligt bättre på amiga men jag föredrar det ändå på Commodore 64. Men det beror antagligen på att det är där jag spelat det allra mest.
Samma år som det släpptes till Amiga kom det även till den då mycket föråldrade Atari 2600. Även om det i stort sett är samma grenar så är det ändå ett i många stycken ett helt annat spel. Grafiken är förstås mycket enkel, men även spelmekaniken och vyn är många gånger helt olika från originalet. De har även bytt ut konståkningen mot slalom och rodel, ett tacksamt byte som de borde gjort redan till Amigan.
Zzap64! gav Winter Games 94 procent i november 1985 (issue 7) och DatorMagazin gav amigaversionen 3,5 poäng av 5 möjliga i nummer 7 1987. Tomas Hybner skriver att det egentligen bara är två grenar som är roliga, hot dog och backhoppning. Konståkning, fortsätter han, är dötrist. På Lemon64 får spelet 8,65 av 10 möjliga.
Jag minns inte första gången jag spelade det, men däremot minns jag hur mina klasskamrater, de med dator, pratade om det på rasterna i skolan. Hur de exalterade berättade vilken fantastiskt grafik det var. Särskilt minns jag Henriks entusiasms och jag antar att det var hemma hos honom jag spelade det första gången. Har ett svagt minne av att jag kör skidskytte och att det är väldigt svårt att träffa måltavlan i skyttet. Henrik hade en Wico-joystick, av många ansedd som den bästa man kunde ha. Själv har jag alltid föredragit Tac-2. Det har passat min förkärlek till skakspel som Decathlon. Och för den delen mitt spelhumör på den tiden. Faktum är att jag brutit sönder två stycken Tac-2 i förtvivlan och ilska över att jag förlorat eller att något annat blivit fel. Men det är längesedan nu och den delen av mitt spelande har sedan länge vuxit bort. Nästan i alla fall.
För fler inlägg, se innehållsförteckning
.JPG)
,%20red%202.jpg)
