Test Drive (C64/amiga)

Jag kan inte komma på något annat spel som speglar åttiotalets vurm för lyxiga sportbilar och framgångsrika människor med pengar lika mycket Test Drive. Stämningen slås fast direkt i manualen (fritt översatt): I hela ditt liv har du strävat efter att köra världens mest exotiska sportbil. Nu har du chansen. Du har just tjänat din första miljon på ditt nystartade mjukvaruföretag och ivrigt kör du ner till den lokala bilaffären. Säljaren känner lukten av pengar och erbjuder dig att ta vilken som helst av deras bilar på en provtur. Du ser dig omkring; plötsligt får du syn på fem bilar och blir stående med öppen mun. Ditt hjärta hoppar över ett slag, du lossar en knapp i kragen och kippar efter andan: vilken av dem ska du ta?

Spelet går ut på att köra de fem exotiska bilarna, Ferrari Testarossa, Porche 911 Turbo, Lotus Turbo Esprit, Lamborghini och Corvette från bilhandeln på en slingrig bergsväg upp till toppen. Spelet sätter dig, för att använda manualens formulering, bakom ratten på dessa bilar vilket också är rent bokstavligt eftersom man har ett första-person-perspektiv när man kör. Spelet är uppdelat på fem delsträckor och det gäller att ta sig igenom varje sträcka utan att krocka med mötande bilar, bilar framför dig, bergväggen eller något annat. Helst ska man man också undvika att bli stoppad av trafikpolisen och deras ständiga hastighetskontroller. Men ju snabbare man kommer i mål desto fler poäng får man, så det kan vara värt att ta en fortkörningsbot emellanåt. Man kan även försöka köra ifrån polisen, men misslyckas man är det kört och Game Over. Detsamma det gäller om man kör för långsamt eller krockar fler än fem gånger. Man måste helt enkelt att hitta en bra balans mellan att köra fort och undvika tråkigheter.

Spelet släpptes av Accolade 1987 till Commodore 64 och året efter till Amiga. Grafiken är inledningsvis väldigt fin och genomarbetad när bilarna presenteras med diverse teknisk data om motorstyrka och grafer som visar hur fort den accelererar från 0 till 100. Det är även välgjort när man "sätter" sig bakom ratten, interiör och instrumentpanel är verklighetstroget och ger en bra känsla av att sitta i en av dessa bilar. 

Presentation av Ferrari Testarossa (C64)

Men det håller inte hela vägen, när man väl börjar köra är är det en hel del brister och grafiken är inte alls lika välgjord och detaljerad som det man hittills fått se. Den yttre miljön är enkel och avskalad med en brun bergvägg på ena sidan, ett stup på andra och blå himmel. Övriga bilar på vägen - de man möter och de man kör om - påminner mycket om klossar ur Minecraft. Dessutom är bildfrekvensen mycket långsam och upplevelsen av fart vill aldrig riktigt infinna sig. Även om det står på hastighetsmätaren att du kör i 110 mph (nästan 180 km/h) känns det nästa som i slowmotion. Det betyder dock inte att det är lätt att hinna veja vid behov eftersom styrningen är lika långsam. 

Test Drive är ett spel jag inte har goda minnen till. Av någon anledning hade jag köpt det trots att jag inte hade en egen dator och jag tog med det hem till min klasskompis Joakim som hade en Commodore 128. Vi laddade in det men när vi försökte köra iväg hände inget förutom att motorn varvade och rutan sprack. Det var ju ingen av oss som kunde läsa manualen och vi förstod inte att man måste lägga i ettans växel för att få bilen att köra. Vi listade till sist ut hur man gjorde men att styra var inte heller det lättaste. Vi kom ingen vart och som jag minns det klarade vi inte ens av första delsträckan. Jag var grymt besviken och minns inte ens vad som hände med kassetten. Jag laddade aldrig in det igen, så mycket vet jag. 

Krock med bergväggen (C64)

Det här minnet hade jag med mig och det tog ett bra tag för mig att ladda in spelet sedan jag ropat in det på tradera. Minnena satt djupt och jag var inte sugen på att testa det igen. Jag är förundrad över att jag köpte det överhuvudtaget men antar att jag ville ge det en chans trots allt. Det är ju en klassiker som fått mer än 20 uppföljare om man även räknar med spin-off-spel, det senaste 2024.

Egentligen hade jag tänkt vika tvätt och i det perspektivet framstod tanken på att ladda in Test Drive som mer lockande. Det tog en bra stund, över tio minuter innan det var dags att välja bil. Därefter fick jag vända och spola tillbaka kassetten för att ladda den första delsträckan. Man laddar in varje för sig, men det tar bara 30 sekunder så den största väntan gör man inledningsvis. 

Sedan var det dags att köra och det gick fort att lista ut. Min engelska ju blivit lite bättre så den här gången kunde jag läsa manualen. Och det var faktiskt riktig kul, jag kom i mål redan på första försöket. Visserligen körde jag långsamt och fick spydiga kommentarer vid tankstoppen på vägen som "What's the matter, couldn't find the second?" eller "You drive like my grandma!" Men jag kom i alla fall fram! Jag är förvånad över hur lätt det gick och hur roligt det var. Grafiken är som sagt inte den bästa när man väl börjar köra, bildfrekvensen är otroligt seg och styrningen svårmanövrerad. Men detta till trots tycker jag att Test Drive är ett bra spel. En mycket positiv överraskning. 

Om man gör en jämförelse mellan C64 och Amiga så är de väldigt likvärdiga. Grafiken är förstås bättre på Amiga men i övrigt är spelmekaniken den samma, även bildfrekvensen är långsam på amiga men inte lika ryckig. Den bättre grafiken gör dock att det är lite lättare att köra.

Grafiken på Commodore 64 (vänster) och Amiga (höger)

Idag betraktas Test Drive som en riktig klassiker. Men recensionerna var inte översvallande när det kom. Zzap64! gav det endast 46 procent med den övergripande kommentaren att det är ett ovanligt bilspel som tyngs av medelmåttig grafik, dåligt ljud och enformighet. I Datormagazin recenserades både C64-versionen som fick ett medelvärde på 2,5 poäng och Amiga-versionen som fick 3.3 poäng. Recensenten, Lennart Nilsson, skriver: "Test Drive är i sanningens namn ett ganska tunt spel. Att köra 64:a-versionen är inte roligt. Bilarna vill gå betydligt fortare än vad burkens grafik orkar med. Så alla rörelser känns ryckiga och styrningen känns allt annat än tillförlitlig". Efter denna sågning konstaterar han att "Amigaversionen är något bättre". 

Trots detta halvdåliga mottagandet både vad gäller grafik och körmekanik så betraktas det idag som ett bra spel av retrogamers. C64-versionen får 7,64 poäng på Lemon 64 medan amigaversionen som enligt samtida kritiker var bättre bara får 6,74 på Lemon Amiga. Jag gissar att det sämre betyget hänger ihop med att det med tiden kom andra liknande spel till amigan som var så mycket bättre än Test Drive, vilket det inte gjorde till Commodore 64.

Test Drive är som redan konstaterats ett väletablerat namn inom TV-spelsbranschen med över 20 titlar i serien. Det senaste från 2024, Test Drive Solar Crown, är nummer 21 i ordningen. Commodore 64 och amiga fick dock bara en uppföljare som kom 1989, The Duel - Test Drive II. Recensionerna blev den här gången något bättre om än inte översvallande. I retrospelsvärlden uppskattas C64-versionen i nästan i lika hög grad som originalet (7,4 på Lemon 64)  medan amiga-versionen får högre betyg (7,47 på Lemon Amiga) än det första. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Don's bensinstation, första stoppet (amiga)

Stoppad av trafikpolisen (C64)

Stoppad av trafikpolisen (amiga)

Anteckning med körinstruktioner som låg i mitt exemplar när jag köpte det

Djävulens treudd (reklam)

Reklam för Svenska MAD anno 1983 hämtat ur serietidningen Helgonet från samma år. Jag har aldrig läst Helgonet förut. Jag har några nummer som jag köpt framför allt för framsidorna, alltid actionfyllda med hårdkokta män och vackra kvinnor. Framsidor som jag minns så tydligt från min barndom innan jag lärde mig att läsa. 

Den här tidningen köpte jag enkom för bilden ovan, den optiska illusionen. Min pappas bror hade massor av Mad-tidningar och även om jag inte kunde läsa tyckte jag om att bläddra i dem. Starkaste minnet är bilden av Alfred E. Neuman, deras maskot som ofta prydde omslagen. Det var något med hans utseende som gjorde att jag inte kunde slita blicken från honom. Leendet, gluggen mellan tänderna och de utstående öronen. Hans utseende var så verklig samtidigt som det inte var det. Jag kan inte sätta fingret på vad som var så tilltalande och fascinerande men honom. 

Den här bilden, där Alfred E. Neuman balanserar treudden på ett finger, minns jag väldigt tydlig. Många gånger tittade jag på den och försökte förstå hur det var möjligt, försökte lösa ett mysterium som inte gick att lösa. Jag förstod att det inte gick men jag kunde ändå inte låta bli att försöka.

Den publicerades första gången på framsidan av amerikanska Mad 1965, men enligt wikipedia och andra källor hade en bild av treudden publicerats redan året innan, bland annat i tidningen Analog Science Fiction and Fact. Men det var genom MAD som den spreds och blev allmänt känd. Den har efter det framställts i många olika former, som exempelvis en galleltruck.

Figuren har många namn, på svenska kallas den förutom djävulens treudd för djävulens stämgaffel och blivet. På engelska säger man också blivet, men även poiuyt, impossible trident (som är rubriken på engelska wikipedia) och devils tuning fork. Enligt en (inte särskilt seriös) artikel från 1971 upptäcktes figuren i Pfulingen, Tyskland år 1892 av en vindögd dvärg vid namn Erasmus Wolfgang Blivet.

Bilden är som sagt hämtad ur Helgonet och det var en serie som jag vare sig såg på TV eller läste. Men det var en figur jag var väl medveten om. Min äldre bror och hans kompis pratade ofta om Helgonet som sändes sent på helgdagskvällen, för sent för att jag skulle få titta på det. Vi hade även en vit leksaksbil som föreställde Helgonets med den välkända streckgubben på motorhuven. Längre än så sträcker sig inte min relation med honom. Således vet jag inte hur väl detta äventyr, Mördande konkurrens, stämmer överens med TV-serien eftersom jag aldrig sett den. Faktum är att jag aldrig läst tidningen heller, det här är första gången. 

Simon Templar, alias Helgonet, har tackat ja till att vara domare i miss Universum som ska genomföras på den italienska rivieran. När han anländer till hotellet har en av de tävlande flickorna, den engelska finalisten Brenda, smugit sig in på hans rum för att charma Helgonet till att rösta på henne. Han låter sig dock inte mutas utan hotar istället med att ge henne smisk. 

Brenda försöker charma Helgonet utan önskad effekt

Förutom att Helgonet får Brenda på halsen hamnar de båda mitt upp i en mutaffär som är nära att kosta dem båda livet. Men i slutänden räddas de av Brendas kille från Manchester, sjöman som av en slump hamnat på rivieran och svartsjukt övervakat Brenda och hennes ansträngningar för att ta hem titeln. Hon blir dock bara glad över att se honom men frågar varför han inte sagt att han varit där. "Inte ville väl du ha mig i hälarna" svarar han, "det var ju så viktigt för dig att vinna den här tävlingen". Hon lägger sin hand på hans axel och möter hans blick: "Men du räddade ju mitt liv... Du är fantastisk Joe." Hon ler mot honom och han svarar: "I så fall kanske du kan glömma det här med att bli skönhetsdrottning och bli min fru istället". De omfamnar varandra, hon lutar sitt huvud mot hans bröst och säger: "om du vill drar jag mig ur tävlingen genast". 

Jag har som sagt aldrig läst Helgonet förut så jag vet inte om detta är en för tidningen typisk skildring av män och kvinnor, men jag skulle tro det. Helgonets sätt att bemöta Brenda skulle antagligen inte porträtteras på samma sätt idag, inte om man vill att läsaren ska gilla honom i alla fall. Och kanske hade Brenda inte gett upp sin dröm så lättvindigt för att gifta sig. Uppfattningen om kvinnor som deltar i skönhetstävlingar har nog inte förändrats nämnvärt sedan dess, de skildras fortfarande som tämligen korkade.

Sättet som Helgonet behandlar Brenda påminner mycket om James Bonds behandling den unga konståkerskan Bibi i filmen Ur dödlig synvinkel från 1981. När Bibi blir förtjust i Bond tar hon sig, precis som Brenda, in på hans hotellrum och kryper ner i sängen för att invänta hans ankomst. Det är dock en överraskning som Bond inte uppskattar eftersom han tycker att hon är för ung. Ta på dig kläderna, säger han, så köper jag en glass.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Brendas kille från Manchester

Mördande konkurrens och tjuvnyp från de tävlande flickorna

Samma typ av optisk illusion men i form av träd

Framsidan av Mad nr 93 i mars 1965

Tennis (nes/game boy)

Tennis är ett spel jag tycker mycket om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ett av de bästa tennisspelen som någonsin gjorts, vilket till fullo baseras på min inte helt opartiska uppfattning.  Det är garanterat många som inte håller med, men för mig har det alltid varit det bästa. Det är dessutom väldigt charmigt, vilket gör sitt för spelupplevelsen. Som domare får vi se Mario, hans tredje framträdande i nes-världen. I arkadvärlden har han redan debuterat som huvudperson i Mario Bros. men här kommer det dröja ytterligare ett tag innan han får ta sig an huvudrollen med ett spel i eget namn.

Tennis släpptes i januari 1984 till den japanska spelkonsolen Famicom (Family Computer) sex månader efter att den lanserats. När konsolen släpptes i USA 1985 hade den fått en helt ny design och det nya namnet Nintendo Entertainmaint System. Till Sverige kom den hösten 1986. När Famicom började säljas i Japan sommaren 1983 fanns det bara tre spel, Donkey Kong, Donkey Kong Junior och Popeye. Det släpptes ytterligare några under hösten, framför allt konverteringar av japanska brädspel som aldrig getts ut någon annanstans och Tennis tillhör således den absolut första skaran av nintendospel som idag betraktas som riktiga nes-klassiker.

Regelmässigt är Tennis mycket verklighetstroget med samma regler som i den riktiga varianten, om man bortser från att man inte byter planhalva (och säkert en del andra regler som jag inte känner till). I övrigt krävs samma poäng för att vinna en match: sex games för att vinna ett set, tie break vid behov. Alla matcher spelas bäst av tre set. I riktig tennis kan matchlängden variera väldigt mycket, vilket även gäller i detta spel. Man kan ta en snabb vinst eller förlust på 15 minuter men med en jämn motståndare kan det ta upp till en timme. 

Det finns två spelvarianter, singel och dubbel. I singel spelar man mot datorn medan man i dubbel spelar tillsammans med en vän mot två datorgenererade spelare. Till båda finns fem svårighetsgrader där första nivån är mycket enkel (bollen går långsamt och motståndaren missar mycket) och den femte är ännu så länge helt omöjlig för mig (bollen går fort men framför allt missar datorn nästan inget). Jag brukar oftast spela på nivå tre, då blir det jämna matcher med långa och spännande bollar. Vinner man matchen får man möte ytterligare en spelare med högre svårighetsgrad och vinner man den också får man en pokal och lite prispengar. Sedan börjar spelet om från början.

Tennis på NES (1984)

Tennis kan vara både nervöst och frustrerande, speciellt när det blir långa och bra bollar. Nervositeten och anspänningen ökar för varje slag och tankarna sätter igång: tänk om bollen går ut, tänk om returen blir för svår, tänk om jag gör ett enkelt misstag. Spänningen stiger precis som nervositeten ju längre bollen blir och slutar förstås alltid på ett av följande sätt: i euforisk glädje eller grym besvikelse! Det gäller att inte slappna av, att inte börja tänka på annat. Då förlorar man direkt om man har en jämbördig motspelare.

Spelet har släppts till en rad både kända och okända system samt som arkadspel. Arkadspelet var först ut och gick under namnet VS. Tennis. Därefter släpptes det till några för mig helt okända system, Sharp MZ-80K och PC-8000 för att ge ett par exempel. 1989 fick Game Boy sin version, vilken jag kommer att skriva mer om nedan. Efter det har de flesta nintendo-generationer fått en version, senast 2018 till Nintendo Switch. 

Till Game Boy är det precis samma spel men med några olikheter. Dels byter man sida, även om det egentligen inte gör någon skillnad i spelvyn eftersom man fortsätter att spela på den nedre planhalvan. Det är bara domare Mario som byter plats från vänster till höger sida istället. Bilden är heller inte helt fixerad som i nes-versionen utan rör sig både uppåt och nedåt. Jag upplever att Game Boy-versionen inte är lika förlåtande som originalet när det handlar om att träffa bollen, träffytan är så att säga mindre och det är helt enkelt lättare att man missar bollen. Men det kan hända att det bara är som jag upplever det på grund av skärmens storlek och kontrast samt att jag inte tillnärmelsevis spelat Game Boy lika mycket som nes. Den största skillnaden mellan versionerna skulle jag dock säga är att man har större möjlighet att styra bollen. I originalet kan man bara göra detta utifrån spelarens läge i förhållande till bollen, här gör man det även genom att trycka ner D-paden i den riktning man vill att bollen ska hamna. En aspekt som faktiskt tillför en hel del till spelmekaniken. 

Tennis på Game Boy (1989)

Game Boy är nytt för mig, jag hade aldrig spelat eller ens hållit i en innan jag köpte min för drygt ett halvår sedan. Precis som originalet är Tennis till Game Boy ett bra spel, lite mer avancerat vilket lyfter spelet ett snäpp samtidigt som jag tycker att det är lite svårare. Det saknar dock en del av charmen som genomsyrar nes-versionen vilket gör att det inte når upp till samma nivå. 

Läste föresten en modern recension av Tennis till nes, skriven av någon bloggare som menar att spelet inte åldrats med värdighet. Det är samma hela tiden menar han och avslutar sin recension med att det egentligen bara är en avancerad variant av Pong. Hur tänkte han där, har han inte sett på tennis? Det är ju samma hela tiden. Och sedan är det ju Pong som är en förenklad variant av Tennis, inte tvärtom. Ska jag var snäll kanske jag missförstod hans mening. Men mot någon som har en så negativ inställning till detta fantastiska spel tänker jag inte vara snäll.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Family Computer, famicom (Japan 1983)

Nintendo Entertainment Systen, NES (USA 1985)

VS. Tennis - arkadspelet (1984)

Res in i framtiden! (reklam)

Reklam för Statoil i en fantomentidning 1988. Nummer 13 närmare bestämt. Statoil har funnits i Sverige i snart två år och nu är det dags att locka framtidens kunder genom att utlysa en tävling: Res in i framtiden! 2000 fantastiska priser att vinna! Det är inte annonsen som är intressant, den är tämligen blek. Mycket text och trista bilder, inga att sugas in i, inga som triggar drömmar och fantasi. Det som intresserar mig är priserna, de är så på pricken rätt i tiden utifrån vad många faktiskt drömde och fantiserade om. Disney World i USA, Legoland och en Commodore 64 med diskettstation och monitor. Jag har tidigare skrivit om min stora önskan om en egen dator, men trots det tror jag ändå att jag hade rangordnat priserna likadant. Åtminstone om jag tänker tillbaka på mitt tolvåriga jag.

Disney World och Disneyland var verkligen platser som vi drömde om att åka till, som vi pratade om. Med oss menar jag i första hand mig själv, min äldre bror och vår kusin. Men jag är tämligen övertygad om att vi inte var ensamma om detta. Första gången jag som femåring var på bio såg jag Aristocats och jag älskade Disney. Inga andra tecknade filmer var bättre animerade än de. Varje söndag bänkade vi oss framför Disneytajm med Lasse Åberg, där han visade de gamla pärlorna från 1930- och 1940-talet. Han berättade också om filmernas tillkomst och anekdoter runtom dem. En scen visade han om och om igen, hur Kalle blir lurad av sin häst som klätt ut sig till en tjur. Programmen avslutades alltid med Zorro, en svartvit TV-serie från 1950-talet och efter det fick man se Lasse Åberg göra honnör med orden Saludos Amigos! och kasta sig genom väggen för att lämna ett hål format efter honom själv.

Lasse Åberg i Disneytajm 1987

Legoland var också en plats som jag drömde om att åka till, framför mig såg jag en hel stad av lego som mina egna byggen bleknade inför. Hela mitt liv hade jag byggt med lego, det var en av mina absoluta sysselsättningar. Det och leksaksbilar samt cowboys och indianer i små plastfigurer. Julen 1981 eller 1982 fick jag och min bror en gemensam julkapp, den gula legoborgen. Det var den allra första som lego lanserade i sin riddarserie. 

Den första borgen i gult såldes mellan 1978-1983

Inför julen 1984 blev jag lovad den nya gråa om jag sparade ihop 100 kronor själv. Den kostade 400 kronor om jag minns rätt och jag lyckades, vilket var ganska imponerande med tanke på att jag hade 10 kronor i veckopeng. På julaftonsmorgonen vaknade jag tidigt och som traditionen bjöd låg ett paket i änden av sängen. Ivrigt rev jag upp det och som jag redan räknat ut låg den där. Den gråa borgen i sin stora box. Jag var åtta år och kunde inte läsa ritningen själv och fick vänta på att min bror skulle vakna. Det blev en lång väntan, han bara sov och verkade inte alls brydd över att det var julafton. Till sist vaknade han i alla fall och fick syn på sitt paket. Med förväntan i blicken öppnade han det försiktigt men besvikelsen var stor när han såg vad det var, han liksom sjönk ihop när han med sänkt stämma kommenterade innehållet: ett par byxor. Orättvist kan tyckas, men det var en väl uttänkt plan av mamma som ville vara säker på att vi skulle bygga borgen tillsammans. Hela dagen byggde vi och inte ens när kvällen närmade sig och det var dags för julklappsutdelning var vi klara. Spänningen och den ibland olidliga väntan försvann i byggandet som främst min bror stod för, det var ju han som kunde läsa ritningen. Men det var lika roligt att sitta bredvid. 

Den gråa borgen från 1984

Och så var det tredjepriset, en Commodore 64. Jag har redan sagt hur mycket jag ville ha en. Jag drömde om det och var avundsjuk på mina kompisar som hade en. Som när som helst kunde ladda in ett något från sina piratkopierade kassetter. Men jag fick aldrig någon utan fick nöja mig med att spela hos kompisarna. Det skulle dröja över 30 år innan jag fick en egen. 

Men avslutningsvis tillbaka till annonsens avsändare, Statoil som etablerade sig i Sverige genom att ta över Esso. Esso var min favoritmack, varför jag nu hade en sådan. Antagligen var det deras häftiga logga. Min pappa brukade tanka där och ibland köpte han deras kassettband med musik, reklam och roliga sketcher. Som den om damen som kom in till stationen för att byta oljesticka och fick frågan av expediten om det gamla var trasig. Nej då, svarar hon, men det når inte ner till oljan längre! Jag har inte sett kassetterna sedan dess och för en tid sedan köpte jag en på loppis av ren och skär nostalgi. Minns dem så tydligt, lättklädda tjejer på omslaget och den häftiga loggan på vit botten, röd text med det karaktäristiska E:et och en blå ellips runtom. Det var precis så den såg ut, kassetten jag hittade i en loppisbutik. Den var inte vidare bra med låtar som La De Swinge, Bra Vibrationer och Piccadilly Circus utan originalartisterna. Dåliga kopior av de senaste hitsen som var så vanligt på den tiden. Så den måste jag förstås behålla!

Och en sista fråga: vem vann tävlingen och hur såg framtidens bensinstation ut?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Esso Music Party 43 - helt utan originalartister!

Guy Williams som Zorro i Disney's serie (1957-59)

Out of the night, when the full moon i bright

Comes a horseman known as Zorro

This bold renegade, carves a "Z" with his blade

A "Z" that stand for Zorro

Zorro, the fox so cunning and free

Zorro, who makes the sign of the Z

He is polite, but the wicked take flight

When they catch the sight of Zorro

He's friend of the weak, and the poor and the meek

This very unique Senior Zorro

Zorro, the fox so cunning and free

Zorro, who makes the sign of the Z