Tennis är ett spel jag tycker mycket om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ett av de bästa tennisspelen som någonsin gjorts, vilket till fullo baseras på min inte helt opartiska uppfattning. Det är garanterat många som inte håller med, men för mig har det alltid varit det bästa. Det är dessutom väldigt charmigt, vilket gör sitt för spelupplevelsen. Som domare får vi se Mario, hans tredje framträdande i nes-världen. I arkadvärlden har han redan debuterat som huvudperson i Mario Bros. men här kommer det dröja ytterligare ett tag innan han får ta sig an huvudrollen med ett spel i eget namn.
Tennis släpptes i januari 1984 till den japanska spelkonsolen Famicom (Family Computer) sex månader efter att den lanserats. När konsolen släpptes i USA 1985 hade den fått en helt ny design och det nya namnet Nintendo Entertainmaint System. Till Sverige kom den hösten 1986. När Famicom började säljas i Japan sommaren 1983 fanns det bara tre spel, Donkey Kong, Donkey Kong Junior och Popeye. Det släpptes ytterligare några under hösten, framför allt konverteringar av japanska brädspel som aldrig getts ut någon annanstans och Tennis tillhör således den absolut första skaran av nintendospel som idag betraktas som riktiga nes-klassiker.
Regelmässigt är Tennis mycket verklighetstroget med samma regler som i den riktiga varianten, om man bortser från att man inte byter planhalva (och säkert en del andra regler som jag inte känner till). I övrigt krävs samma poäng för att vinna en match: sex games för att vinna ett set, tie break vid behov. Alla matcher spelas bäst av tre set. I riktig tennis kan matchlängden variera väldigt mycket, vilket även gäller i detta spel. Man kan ta en snabb vinst eller förlust på 15 minuter men med en jämn motståndare kan det ta upp till en timme.
Det finns två spelvarianter, singel och dubbel. I singel spelar man mot datorn medan man i dubbel spelar tillsammans med en vän mot två datorgenererade spelare. Till båda finns fem svårighetsgrader där första nivån är mycket enkel (bollen går långsamt och motståndaren missar mycket) och den femte är ännu så länge helt omöjlig för mig (bollen går fort men framför allt missar datorn nästan inget). Jag brukar oftast spela på nivå tre, då blir det jämna matcher med långa och spännande bollar. Vinner man matchen får man möte ytterligare en spelare med högre svårighetsgrad och vinner man den också får man en pokal och lite prispengar. Sedan börjar spelet om från början.
Tennis kan vara både nervöst och frustrerande, speciellt när det blir långa och bra bollar. Nervositeten och anspänningen ökar för varje slag och tankarna sätter igång: tänk om bollen går ut, tänk om returen blir för svår, tänk om jag gör ett enkelt misstag. Spänningen stiger precis som nervositeten ju längre bollen blir och slutar förstås alltid på ett av följande sätt: i euforisk glädje eller grym besvikelse! Det gäller att inte slappna av, att inte börja tänka på annat. Då förlorar man direkt om man har en jämbördig motspelare.
Spelet har släppts till en rad både kända och okända system samt som arkadspel. Arkadspelet var först ut och gick under namnet VS. Tennis. Därefter släpptes det till några för mig helt okända system, Sharp MZ-80K och PC-8000 för att ge ett par exempel. 1989 fick Game Boy sin version, vilken jag kommer att skriva mer om nedan. Efter det har de flesta nintendo-generationer fått en version, senast 2018 till Nintendo Switch.
Till Game Boy är det precis samma spel men med några olikheter. Dels byter man sida, även om det egentligen inte gör någon skillnad i spelvyn eftersom man fortsätter att spela på den nedre planhalvan. Det är bara domare Mario som byter plats från vänster till höger sida istället. Bilden är heller inte helt fixerad som i nes-versionen utan rör sig både uppåt och nedåt. Jag upplever att Game Boy-versionen inte är lika förlåtande som originalet när det handlar om att träffa bollen, träffytan är så att säga mindre och det är helt enkelt lättare att man missar bollen. Men det kan hända att det bara är som jag upplever det på grund av skärmens storlek och kontrast samt att jag inte tillnärmelsevis spelat Game Boy lika mycket som nes. Den största skillnaden mellan versionerna skulle jag dock säga är att man har större möjlighet att styra bollen. I originalet kan man bara göra detta utifrån spelarens läge i förhållande till bollen, här gör man det även genom att trycka ner D-paden i den riktning man vill att bollen ska hamna. En aspekt som faktiskt tillför en hel del till spelmekaniken.
Game Boy är nytt för mig, jag hade aldrig spelat eller ens hållit i en innan jag köpte min för drygt ett halvår sedan. Precis som originalet är Tennis till Game Boy ett bra spel, lite mer avancerat vilket lyfter spelet ett snäpp samtidigt som jag tycker att det är lite svårare. Det saknar dock en del av charmen som genomsyrar nes-versionen vilket gör att det inte når upp till samma nivå.
Läste föresten en modern recension av Tennis till nes, skriven av någon bloggare som menar att spelet inte åldrats med värdighet. Det är samma hela tiden menar han och avslutar sin recension med att det egentligen bara är en avancerad variant av Pong. Hur tänkte han där, har han inte sett på tennis? Det är ju samma hela tiden. Och sedan är det ju Pong som är en förenklad variant av Tennis, inte tvärtom. Ska jag var snäll kanske jag missförstod hans mening. Men mot någon som har en så negativ inställning till detta fantastiska spel tänker jag inte vara snäll.
För fler inlägg, se innehållsförteckning
.JPG)
,%20red%202.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar