Shadowfax (c64/vic-20/cover art)

Du är Gandalf - den vita trollkarlen - som rider mot mörkrets furste Saurons fruktade ryttare. Du rider Shadowfax, den snabbaste häst som någonsin galopperat över Midgårds grässlätter. På din väg måste du undvika fiendens ryttare, vars beröring är döden, men samtidigt bekämpa så många som möjligt med dina åskblixtar.

En dramatisk inledning i manualen till Shadowfax. Och ett lika dramatiskt omslag. Gandalf  i hög fart med trollstaven riktad mot de svarta ryttarna, lika skugglika som Nazgulerna beskrivs i Sagan om Ringen. Stegrande hästar, tillbakatryckta av Gandalfs anfall. Ödesmättade färger, mörk himmel och olycksbådande moln färgande av solen som sjunkit bakom de mörka bergen i fjärran. Men ännu skymtar den där bakom, inger en smula hopp tillsammans med Gandalfs beslutsamhet. Mörkrets ryttare som ryggar bakåt, på väg att slukas av flodvågen som tornar upp sig bakom dem. Elronds flodvåg? Eller är det eldflammor?

Bilden tillsammans med manualens inledande rader fångar på ett kraftfullt sätt kampen mellan ont och gott, spänningen, känslan. Det är ett bra omslag. Inget mästerverk och fungerar bäst i mindre format. Men det är effektivt, triggar fantasin och viljan att testa spelet. 

All denna dramatik är dock som bortblåst när man laddar in spelet. Där rider Gandalf sin vita häst - Skuggfaxe som den heter i svensk översättning - i en bred gräsbevuxen allé med grönskande lövträd på båda sidor (C64-versionen). I motsatt riktning kommer en strid ström av svarta ryttare som han ska tillintetgöra med sina åskblixtar. Åskblixten måste man avfyra i precis rätt ögonblick då räckvidden är begränsad, avfyrar man för tidigt exploderar den innan den svarta ryttaren nått fram. Man måste också rida rakt emot dem, gör man inte det flyger blixten förbi utan att skada och man hinner sällan att veja undan. Och som beskrivits i inledningen är beröring lika med döden. 

Gandalf på sin vita häst Shadowfax uppe i högra hörnet, C64

Egentligen är detta inget annat än ett sidoskrollande shooter-spel, enda skillnaden är att man inte flyger ett rymdskepp eller ett stridsflyg. Uppskattar man de tidiga spelens enkelhet är det ganska kul. Inget man spelar någon längre stund, men som en kuriositet. På Lemon 64 får det betyget 3,72 vilket jag tycker är väl hårt, i alla fall om man tar hänsyn till att det är från 1982. Ett par kommentarer på Lemon 64 säger en del om spelets karaktär: "Must be one of the first endless runner games", "Consider this more of a demo for the animation than the actual game".

Det släpptes till båda vic-20 och C64 och spelmässigt är det ingen större skillnad förutom att man rider från vänster på vic-20 och från höger på 64:n. Grafiskt skiljer det sig mer, det är inga träd på sidorna av vic-20-versionen och både hästar och ryttare är större. Jag tycker även att animationen är bättre på vic-20, man kan verkligen se hur kläder och hår fladdrar i vinden. Vic-versionen får 4 av 5 i betyg på universal game list, en sida där användare kan sätta betyg på spelen precis som på Lemon 64.

Commodore User skriver i juli 1984 att spelets plussida är animationen av den galloperande hästen och ljudet som är mycket bra, även på VIC-versionen. Men det är, forsätter man, fantasilöst och erbjuder inte mycket för att bibehålla intresset någon längre stund. De ger spelet 2 av 5 i betyg. 

Gandalf i gallopp från vänster på vic-20

Shadowfax är ett av de första spelen av Mike Singleton, som några år senare kommer att göra de mycket uppskattade och idag klassiska äventyrsspelen Lords of Midnight (1985) och War in Middle Earth (1989). Båda får mycket höga betyg på Lemon 64: 8,29 respektive 7,93. 

Avslutningsvis: Omslaget och inledningen av manualen sätter en mycket dramatisk och spännande stämning som spelet inte lever upp till. Tycker man om att testa den har generationen av gamla spel är det ganska kul en stund men kan ändå mest betraktas som en kuriositet. Det enda jag har att invända mot av betydelse är porträtteringen av Gandalf på omslaget, varför har han rakat av sig skägget?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Gandalf ur den tecknade versionen av Ralph Bakshi från 1978

Ian McKellen som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering från 2001

God Jul!

1978 gifte sig så äntligen Kit Walker med sin Diana Palmer som han träffade redan i det första äventyret från 1936. En lång väntan med andra ord, men jag antar att de båda varit mycket upptagna med sina respektive karriärer. Kit har tagit sin roll som Fantomen på mycket stort allvar och Diana har haft en karriär som simhopperska i vilket hon också tagit ett olympiskt guld, sjuksköterska och numer arbetar hon inom FN med mänskliga rättigheter. 

Vigseln får vi följa i sin helhet i nummer 6 1978 och denna deras bröllopsbild publicerades tillsammans med tre andra stämningsfulla (på fantomens eget lilla vis) julkort i nummer 25 samma år. Så vad passar väl bättre än att dagen till ära skicka en liten julhälsning med det lyckliga brudparet. God Jul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Mest frukt bland läskedrycker (reklam)

Jag har aldrig varit en stor konsument av Mer. Knappt konsument överhuvud taget. Men jag uppskattar deras reklam, det är flera kampanjer som stannat i mitt minne. Inte just den här, jag är inte tillräckligt gammal för att minnas den. Men jag fastnade för bilden så fort jag såg den, så inbjudande och lockande. Det vackert röda äpplet, tillsynes helt nyplockat från trädet. Morgondaggen ännu kvar, bladet grönt och friskt. Och de två ungdomarna mitt i en skön stund tillsammans, med varandra och med drickan. Så små i förhållande till frukten. För det är ju mycket frukt i Mer, mest bland läskedrycker. Det känns på smaken.

Bilden är hämtad ur en Fantomentidning från 1978 och det verkligen lyser sent 70-tal om den. Ett 70-tal som är på väg in i 80-talet. Det är så här jag minns att människorna i min närhet såg ut när jag var riktigt liten, innan jag började skolan. Det är så här de ser ut när jag bläddrar i gamla fotoalbum från den här tiden.

I den lilla bilden i nedre hörnet står det fem flaskor med fem olika smaker. Om det finns en reklambild för varje smak vet jag inte, i mina tidningar har jag bara hittat äpple och apelsin. Apelsinbilden är minst lika tilltalande som äpplet, om inte mer. Men sidan är inte lika välbevarad, därför fick äpplet komma först. Och för att äppelmer är godare.

De är båda från 1978 men publicerade i olika tidningar: Äpplet publicerades i Fantomen nr 13 där en man med skumma planer utnyttjar Fantomens klippa i "Spök-klippan" och apelsinen i nr 13 av Seriemagasinet. Där får vi möta Steve Roper & Mike Nomad i "Gisslan" samt Harry Chase i ett nytt hårdkokt äventyr, "Mister Big"

Könsrollerna är oftast väldigt stereotypa i den här typen av tidningar, åtminstone om man läser Seriemagasinet. I Fantomen såg det annorlunda ut redan då med flera tuffa kvinnor som inte hade några problem med att ta för sig eller att klara sig på egen hand, kanske främst representerad av Diana Palmer. 

Med tanke på seriernas karaktär var det intressant att läsa en insändare på Seriemagasinets Klotterplank - Fritt Forum För Fräscha Farliga Fräna Funderingar. Där skriver signaturen Hellas om hur tjejer och killar behandlas inom idrotten: Skulle det gå bra för en tjej i utförsåkning står det inte ett dugg om det i tidningen. Men om Ingemar Stenmark vinner, då står det minsann! Om "det oslagbara fenomenet från Tärnaby" mm mm! Eller låt oss ta ett annat exempel: fotbollen! Tjejerna får de sämsta träningstiderna, får ofta lämna över planen till killarna och kommer överhuvudtaget i andra hand. Det är precis som om bara killarna existerade i dagens idrottsvärld. Och även om tjejerna i många fall presterar bättre resultat än killarna, så är det för det mesta killarna som får all uppmärksamhet. Skriv vad ni tycker om det här orättvisa förhållandet att vi tjejer faktiskt diskrimineras inom idrotten. Jag får återkomma till dessa tankar om jag ser någon respons på hennes text i kommande nummer av tidningen.

Till sist, vad har detta med retrogaming att göra? Ingenting, men med mer!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Sport of Kings (C64)

I Sport of Kings från 1986 spelar man på hästar. Jag har flera liknande spel och har tidigare skrivit om Derby Day (1983). Sport of Kings är det mest avancerade av dem då det finns många olika sätt att satsa sina pengar på samt att det är flera variabler som påverkar utgången av varje lopp.

De andra spelen är enkla i den bemärkelsen att man tittar på oddset och satsar på den häst man tror har störst chans att vinna. I Sport of Kings finns det sex olika spelvarianter, alla hämtade från riktig hästkapplöpning: win där man lägger pengarna på den man tippar ska vinna, place använder man om man inte är lika säker och man vinner både vid första och andra plats, show är samma som place fast här vinner man även om hästen kommer på tredje plats, each way är betyder att man spelar på både win och place samtidigt. Utöver dessa finns det ytterligare två alternativ där man tippar på två hästar istället, straight forcast  och reverted forcast. Det första alternativet innebär att man bettar på ettan och tvåan i bestämd ordning, i den andra alternativet spelar det ingen roll i vilken ordning de kommer i mål. 

För mig som inte kan något om hästkapplöpning var det här inga begrepp jag hade koll på och de förklaras heller inte i manualen. Således har jag fått hitta information på annat håll, vilket ju inte är några problem idag. Men 1986 såg det annorlunda ut. Var detta allmänt kända begrepp som inte behövde förklaras eller förväntade man sig att endast de redan invigda skulle spela? Gissningsvis skulle jag svara nej på båda frågor och istället konstatera att manualen helt enkelt är bristfällig.  

Bettingfönstret

Även om manualen inte förklarar allt man hade önskat så är den tydlig på en punkt: resultaten i detta spel avgörs inte av slumpen. Såväl vikt som distans, jockey och underlag påverkar det slutliga resultatet. Här har man dock som spelare ganska mycket att säga till om själv, både vad gäller variabler som ska påverka och antal hästar som tävlar under säsongen. Ju fler variabler och hästar desto större utmaning att tippa rätt. 

Precis som i de andra spelen får man inför varje lopp se vilka hästar som deltar och vilka odds de har. Men här skiljer sig Sport of Kings från de andra eftersom det också spelar roll hur långt loppet är, underlagets karaktär eller ryttarens vikt. Därför kan man gå in och titta på det som kallas för formkort, där man kan se alla lopp hästen deltagit i under säsongen. Man ser vilken placering de fått, vilka de tävlade mot, hur långt loppet var och vilket underlag de sprungit på. Utifrån detta kan man senan bedöma hästens möjligheter att göra ett bra resultat i kommande lopp med de förutsättningar som gäller där. Vill man kan man grotta ner sig hur mycket som helst i detta, man kan till och med skriva ut alla formkort om man nu råkar ha en skrivare till datorn. 

Vilka hästar som är bra ser olika ut varje gång man laddar in spelet, så när man startar finns det ingen statistik att utgå ifrån och alla hästar har samma odds. Därför kan man välja att köra ett antal lopp innan själva spelet börjar så man har lite statistik och odds att gå efter och inte behöver tippar helt i blindo. 

Sammantaget måste jag säga att detta är ett väldigt bra spel, speciellt om man är några stycken. Det kan vara otroligt spännande att titta på loppen och det händer ofta en hel del innan målgång, oftast kan man inte vara säker på placering förrän alla har gått i mål. Men det är ett trivsamt spel även när man är själv. Man kan i lugn och ro studera statistiken för att göra en så bra bedömning som möjligt, välja häst och hur man vill spela på den för att slutligen bara luta sig tillbaka och hoppas på att rätt häst vinner. Har man en kopp kaffe ökar mysfaktorn ytterligare. Grafiken är välgjord, alla fall när det gäller de animerade delarna, men något ljud finns det knappt alls. Men det är inget som sänker spelet i min värld. Hur väl allt stämmer överens med riktig hästkapplöpning kan jag inte bedöma eftersom jag inte är insatt i sporten överhuvud taget. Men inte heller det spelar någon roll för mig, jag tycker att det är ett både underhållande och spännande. Och vad mer kan man begära av ett spel?

I Zzap!64 fick Sport of Kings 61 procent och Commodore User gav det 6 av 10. Inga dunderbetyg med andra ord. Tonen är generellt mer positiv i Commodore User där det främst verkar vara ljudet som drar ner betyget. I Zzap! 64 däremot är inställningen lite svalare och man lyfter, förutom ljudet, att grafiken inte riktigt håller måttet samt att spelvärdet inte är så högt när man spelar själv. På Lemon 64 har det 7,3 poäng vilket visar att det är ett spel som hållit för tidens tand. Ett spel man kanske ser på med andra ögon idag än för 38 år sedan.

Du kan läsa inlägget om Derby Day här.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra hästkapplöpningsspel i min samling: Horse Racing (1980) till Intellivision, Go Racing with Peter O'Sullivan (1984) som även givits ut som The Races, Derby Day (1983) och First Past the Post (1989), samtliga till Commodore 64. De tre första är bra spel, det sista - som också är det nyaste av dem - är riktigt uselt.

Temple of Apshai (cover art)

Jag har inte skrivit så mycket kring omslagen så här långt, men då det finns många otroligt fina tänkte jag lyfta den aspekten lite mer framöver. De här inslagen kommer således att i första hand fokusera på omslagsbilderna istället för spelen. Detta innebär också att jag kan lyfta titlar som jag annars inte hade skrivit om. Först ut är Temple of Apshi från 1983.

På omslaget avbildas en drake som sprutar sin eld på en riddare som sitter framför en skattkista. Riddaren håller upp sin sköld för att skydda sig mot elden samtidigt som han höjer sitt svärd mot draken. Allt illustrerat i lysande neon i grönt, blått och guld. 

Temple of Apshai är ett Dungeon Crawler-spel där man utforskar ett grottsystem, letar efter skatter och slåss mot drakar och demoner på sin väg. I takt med att man samlar på sig skatterna kan man uppgradera sin utrustning och göra sin karaktär starkare. Spelet är ett av de första (om inte det första) grafiska RPG-spelen. Tidigare hade de varit textbaserade men här styr man med joystick och man ser hur grottsystemet breder ut sig i takt med att man utforskar det.

Epyx gjorde från början textbaserade äventyrsspel, men i och med att de i större utsträckning börjar göra mer actionbaserade spel tar de fram en design på omslagen som går igen i alla spel under åren 1983-1985. De är actionfyllda med starka neonfärger som skuggar och sätter ett djup i bilden, precis som framsidan till Temple of Apshai. Det här omslaget öppnar verkligen för magin och äventyret man snart ska få ta del av.

För fler inlägg, se innehållsförteckning