F-Zero (snes)

Jag kan inte säga att jag spelar på min Supernintendo särskilt ofta. Den främsta anledningen beror antagligen på att jag inte har så många originalspel. Fyra stycken närmare bestämt, varav bara ett som fungerar på en svensksåld snes. Jag kan dock spela det mesta eftersom jag också har en cartridge med SD-kort, det är bara att ladda hem spelen man vill ha och lägga över på kortet. Men det är inte samma känsla som att trycka i ett originalspel. Så det är tur att det enda spel jag har är bra, ett av de bättre jag spelat på snes: F-Zero från 1990

Det är ett futuristiskt racingspel som är uppbyggt på samma sätt som formel 1 men med skillnaden att man i F-Zero kör "bilar" som svävar en bit ovanför marken, hoovercars. Året är 2560 och den tekniska utvecklingen har förstås gått framåt under de mer än 500 år som passerat sedan vår tid. Att fordonen kan sväva över vägbanan beror på, får vi veta av manualen, att man använder sig av den senaste tekniken inom supermagnetism. Hooverbilarna påminner en hel del om den X-34 Landspeeder som Luke Skywalker använder i Stjärnornas Krig på sin hemplanet Tatooine. 

X-34 Landspeeder i Stjärnornas Krig från 1977

Av manualen får vi även veta historiken bakom arrangemanget: 

"Under senare hälften av 1900-talet greps mänskligheten av rädsla för att bli invaderade av utomjordingar. De utomjordiska rymdfarkosterna kallade man UFO:n. Det är nu år 2560 och på grund av människosläktets många möten med främmande livsformer i universum, har jordens sociala kontakter expanderat till kosmiska proportioner. Nu sker handel, tekniköverföring och kulturellt utbyte på interplanetär basis"

Hoovercars i startposition

Det berättas vidare att det ursprungligen var de som blivit rika på intergalaktisk handel - mångmiljardärerna - som efterfrågade denna fartfyllda underhållningsform. De var visserligen nöjda med sitt levnadssätt men behövde ändå en kontrast till det lata rikemansliv de förde. Förebilden var formel 1-tävlingarna som hölls på jorden mer än 500 år tidigare. Sporten kom att kallas F-Zero, där Zero står för tyngdlöshet - zero gravitation.

Idén togs emot med stor entusiasm runt om i universum och man lät bygga banor så högt som 100 meter ovanför marken. Det framgår inte av manualen varför man byggde de så högt upp, men kanske kan det ha att göra med att supermagnetismen bara fungerar på hög höjd? Eller platsbrist? Tävlingarna blev hur som helst mycket populära och efterhand mer utmanande och farliga, vilket också gjorde dem mer prestigefyllda. Att vinna en tävling kom att bli den största ära som någon kunde erhålla i universum. 

Vid sidorna av banan den magnetiska skyddsbarriären, nedanför skymtar staden

Banorna ser ut som formel 1-banor men är som redan nämnts byggda högt ovanför marken. För att undvika avåkningar finns det magnetiska skyddsbarriärer längsmed sidorna som förhindrar hooverbilarna från att störta 100 meter ner till marken. Men samtidigt som barriären skyddar så dränerar den även bilarna på energi när man av olika anledningar kör in i den. I ett första steg innebär det att bilen blir mer svårmanövrerad och till sist exploderar om man inte tagit sig i mål innan energimätaren nått noll. 

Det finns tre olika ligor att tävla i - Knight League, Queens Leauge och Kings Leauge - med vardera fem banor som givetvis ökar i svårighetsgrad. Det är ett one-player-game men AI-motståndarna har en bra nivå som gör tävlingarna spännande, underhållande och emellanåt väldigt frustrerande. För att komma vidare till nästa lopp får man inte placera sig sämre än trea, men redan från första varvet gäller krav på var man måste ligga vid varvets slut för att få köra ytterligare ett.

Slutbild efter en explosion då energin till din hoovercar tagit slut

Som jag redan nämnt tycker jag att F-Zero är ett riktigt bra spel, antagligen det bästa jag spelat på en snes. Kanske är jag inte rätt person att avgöra hur bra det är i förhållande till andra spel på supernintendo, men jag har letat på internet efter olika topplistor och F-Zero hamnar ofta på en relativt hög placering. Så helt ute och cyklar verkar jag inte vara.

Det släpptes samtidigt med lanseringen av Supernintendo i Japan (eller Super Famicom som konsolen heter där) hösten 1990 och även i Sverige släpptes det samtidigt med lanseringen, sommaren 1992.

F-Zero är som sagt ett uppskattat spel som ofta placeras högt på spelentusiasternas topplistor. Mottagandet när det kom var mycket goda med överlag höga betyg. N-Force gav det 92 procent och skrev att det går så snabbt att man behöver sträcka sig efter spypåsen samt att det är en adrenalinkick från början till slut. Till dags dato har det kommit tio uppföljare, den senaste är F-Zero 99 som kom 2023 till Nintendo Switch.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

F-Zero 99 till Nintendo Switch

Art of Atari (böcker)

Art of Atari är en massiv bok på 350 sidor och en vikt på över två kilo, som istället för Ataris spelbibliotek fokuserar på illustrationerna till dem. Bokens författare, Tim Lapetino, beskriver i inledningen hur han som barn kunde sitta i timmar och titta på omslagen till spel som Missile Command, Warlords, Star Raiders och Super Breakout, vilka förflyttade honom ut i rymden, till ett brinnande slagfält eller andra exotiska platser beroende på vilken cartridge han satte i sin konsol. Bilderna triggade fantasin och blandades samman med spelen och gav dem liv. Förutom att sälja spelen var det just det som var syftet med omslagen, åtminstone utifrån illustratörernas perspektiv. 

Utgångspunkten i boken är att illustrationerna är mer än bara bilder till ett spel, mer än ett lockande omslag vars syfte var att sälja. De är konst i sin egen rätt och det är också så de behandlas i boken. Under flera år sökte författaren upp illustratörerna för att ta reda på historierna bakom, som tillkomst, teknik, influenser och tanken bakom motivet. 

Resultatet är en bok som täcker den grafiska designen från de första arkadspelen i början av 1970-talet till hemkonsolerna under hela 1980-talet. Tyngdpunkten ligger på illustrationerna till spelen som släpptes för de tre första generationerna av Ataris hemkonsoler, det vill säga Atari 2600 från 1977, Atari 5200 från 1982 och Atari 7800 som lanserades 1986. Förutom den grafiska designen som blev kännetecknande för Atari under denna tid lämnar den även utrymme för den industriella designen under samma epok.

Illustrationer till Asteroid

Jag har tidigare skrivit hur jag upptäckte och blev förälskad i spelen till Atari 2600 trots att jag aldrig spelet dem som barn. I takt med att mitt spelbibliotek växte blev jag oerhört fascinerad av omslagen, de vackert målade bilderna som visualiserade spelets berättelse, vad som egentligen utspelades på skärmen men som inte kunde framställas med den begränsade grafik systemet erbjöd. Jag skrev ut flera av dem och lät dem pryda mina väggar i spelkammaren och blev förstås väldigt nyfiken när jag såg den här boken och beställde den omgående. 

Art of Atari blandar historien om företaget Atari med historierna bakom spelen och illustrationerna med porträtt av och intervjuer med människorna som låg bakom alla vackra och fantasieggande bilder. Det är intressant läsning men boken är samtidigt en konstbok där man kan bläddra fram och tillbaka och låta slumpen styra, stanna upp vid det som tilltalar och bläddra förbi det man inte fastnar för. Analysera bildens disposition och teknik eller bara låta sig ryckas med utan reflektion. 

Porträtt om Cliff Spohn som illustrerade de första spelen till Atari 2600

Är man intresserad av denna kulturhistoriska epok med dess konstnärliga uttryck är detta en fantastisk bok som sätter bilderna i ett sammanhang, både vad gäller tid och rum. Den visar även en tid då illustratörerna verkligen fick svängrum att skapa konst på kommersiella produkter riktade till barn, något man inte ser speciellt ofta idag.

Jag har i några inlägg de senaste månaderna fokuserat på omslagen istället för på spelen, en aspekt jag tycker om att uppmärksamma och som jag kommer att fortsätta göra. Jag kan därför redan nu säga det framför allt är den här boken jag kommer att använda som källa när det handlar om spel till Atari 2600.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I ett inlägg om Combat till Atari 2600 har jag även skrivit om omslaget och den i bildtexten ovan nämnde Cliff Spohn

Illustrationer till Yar's Revenge

Bokens innehållsförteckning

Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984

Crime is a disease. He's the cure. (reklam)

1980-talets stora hjälte och alfahane, Sylvester Stallone. Första filmen jag såg med honom var Over the Top, en film där han faktiskt inte är en klassisk actionhjälte. Istället spelar han en pappa som försöker bygga upp relationen med sin son genom att ta honom med på en resa i sin lastbil till VM i armbrytning. Jag har mest hört negativa kommentarer om filmen men jag tyckte den var bra, riktigt bra till och med men har inte sett om den. Den andra, en mer typisk Stallone-film, var First Blood. Jag älskade den och försökte förklara för min mamma att den alls inte bara var en våldsfilm utan hade ett budskap. Till sist såg vi den tillsammans och hon gick med på att så var fallet. Vi hade lånat min morbrors videobandspelare och jag såg filmen om och om igen. Till skillnad från Over the Top har jag sett om den här filmen, gjorde det för ett par år sedan och till min förvåning var den faktiskt ganska bra, även om den ballar ur mot slutet. 

Filmaffisch till First Blood från 1982

Den för inlägget aktuella filmen, Cobra, har jag däremot inte sett. Men jag har spelat det på Commodore 64, ett tämligen tråkigt sidoskrollande skjutspel från Ocean. Ocean köpte upp filmlicenser på löpande band vilket oftast resulterade i rätt mediokra eller till och med usla spel med några undantag som exempelvis Batman - the movie. Filmen Cobra handlar hur som helst om en polis som måste skydda det enda överlevande vittnet till en mördarsekt med högtflygande planer. Den har 5,8 poäng på imdb medan spelet har 4,41 på Lemon 64. Att spelet är bortkastad tid vet jag redan men hur är det med filmen? Måste erkänna att jag är sugen på att se den.

Cobra till Commodore 64 är ett tämligen mediokert spel

HK Electronics & Software, som ligger bakom den inledande annonsen av Cobra, var en svensk distributör av datorer och mjukvara. Företaget var en ständigt återkommande annonsör i Datormagazin och den här bilden har jag skannat ur nr 3/87. Det drevs av Heikki Karbing och var den största importören av dataspel till Sverige under slutet av 1980-talet. När Commodore 64 var som allra störst stod HK Electronics & Software för över 70 procent av marknaden. 1988 utsågs företaget av Activision till världens bästa speldistributör. 2010 tilldelades Heikki Karbring hederspriset på Datagalan för sitt "pionjärarbete med att sprida spelkulturen och sitt mod att stå upp mot piratkopiering".

för fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading screen till C64 - han ser elakare ut här än på affischen

Filmaffisch till Over the Top från 1987

källor: dataspelsgalan.se, datormagazin 3/87, imdb.com, lemon64.com

Golf (nes)

För några månader sedan skrev jag ett inlägg utifrån en reklamfolder - urval av nintendokassetter och spel - från Bergsala, Nintendos skandinaviska importör. Golf var ett av spelen i foldern men eftersom jag i första hand lyfte de titlar jag spelat mycket skrev jag i stort sett inget om det, förutom att det är ett bra spel men att jag saknade manual och därför inte riktigt behärskade det. De flesta nes-spel, speciellt de tidiga, är mycket intuitiva och någon extra info behövs inte. Det gäller dock inte för Golf, men nu har jag införskaffat en manual och spelat en hel del och kan därför skriver ytterligare några rader. 

Det släpptes 1984 och är ett klassiskt golfspel i det att man ser hela banan uppifrån. Eftersom skärmen är delad ser man också golfaren som råkar vara ingen mindre än Mario i egen hög person, som här gör ytterligare ett inhopp precis som i Tennis och Punch-Out!!. 

Man har tre spelvarianter att välja mellan: one-player stroke, two-player stroke och two-player match. Stroke är klassisk golf där den som har bästa resultat efter hela rundan vinner. Vid match tävlar man om varje hål ungefär som set i en tennismatch, den som vinner flest hål vinner matchen. Eftersom jag sällan har någon att spela med har jag uteslutande kört one-player stroke, där man går en 18-hålsrunda. 

Förutom klubban (man har 15 att välja mellan) påverkas bollens bana även av slagets styrka, hur man skruvar den och vindens riktning. Slagvyn är väldigt visuell och enkel att styra vilket gör att det lätt att slå bollen dit man vill. Banorna är på det stora hela varierade och bitvis utmanande och grafiken är välgjord. Det är dock mycket sparsamt med ljudeffekter, bara när man slår iväg bollen samt när den landar i en sandbunker. I övrigt är det tyst. 

Den största svårigheten i spelet, kanske kan man se det som en svaghet, är att man bara får veta avståndet till hålet från utslagspunkten. Nästa slag måste man uppskatta avståndet själv genom att bedöma hur långt bollen flugit och sedan utifrån det avgöra hur långt det är kvar. Och det är inte det lättaste, speciellt som skalan inte verkar vara helt enhetlig. Men å andra sidan, hur lätt är det att bedöma avstånd i verkligheten?

Jag har tidigare skrivit om Handicap Golf och Leaderboard, båda till Commodore 64, samt Golf till Atari 2600. Om jag ska jämföra med med dem är det en blandning mellan Handicap Golf och Leaderboard. Spelmekaniken med ett tydligt och visuellt gränssnitt som utgångspunkt för slagen påminner mest om Leaderboard medan vyn av golfbanan ovanifrån mer liknar Handicap Golf. Det går överhuvud taget inte att jämföra med Ataris golfspel från det sena 70-talet. En annan skillnad är att nes-varianten, som alla tidiga nintendospel, har ett mer lekfullt anslag medan Handicap Golf och Leaderboard strävar efter mer realism. 

Mario som just svingat iväg bollen

Jag nämnde ovan att man spelar med Mario, vilket jag faktiskt inte lagt märke till förut. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte spelat det så mycket tidigare, men det beror också på att han är större och mer proportionerlig än vad han normalt sett är. Han porträtteras mer verklighetstroget här helt enkelt.

Nintendo Golf är på det stora hela ett bra spel, det har en del brister men jag tycker att det är riktigt kul att spela. Det kommer inte upp i samma klass som Leaderboard, men Nintendo Golf är på många sätt en annat typ av spel med sitt lekfulla anslag, likheterna till trots. Skillnaderna är än större i en jämförelse med Handicap Golf till C64:an och Golf till Atari 2600. 

Det är intressant att se utvecklingen, från Ataris Golf 1978 till Handicap Golf 1983 vidare till Nintendo Golf 1984 och avslutningsvis Leaderboard från 1986. Det är en enorm utveckling både grafiskt och spelmässigt men alla fyra har sin charm. Golf på NES kommer jag att återvända till med jämna mellanrum och det stärker definitivt min relation till NES-konsolen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Här kan du läsa om de andra spelen som nämns i inlägget: 

Handicap Golf och Leaderboard till Commodore 64 samt Golf till Atari 2600

Tre spelvarianter att välja mellan

Manualen med överblick av de 18 hålen

Kong (cover art/c64)

Hittills har jag lyft några omslag som jag tycker är bra, som triggar fantasin och fångar spelets kärna och stämning. Den här gången tänkte jag istället göra tvärtom och titta på ett som inte är så lyckat, om jag ska uttrycka det milt. För omslaget till Kong, som gavs ut 1983 av Anirog till Commodore 64, är bland det fulaste jag har i min samling. Kanske till och med fulast av dem alla.

Större delen av omslaget upptas av Kong, hans kroppshydda som sväller ut över bilden. Men istället för en skräckinjagande jättegorilla framstår han framför allt som kraftigt överviktig. Hans storlek framgår ändå tydligt i förhållande till den lilla gubben med klubba i högsta hugg och en näsa nästan lika lång som armen och kvinnan Kong kramar i sin hand. Hon verkar dock inte särskilt brydd av situationen, lutar sig nonchalant bakåt och använder hans slutna hand som ryggstöd och pekfingret som armstöd. Hon betraktar något i sin hand, eller kontrollerar hon bara att naglarna är intakta. Jätteapan ger inte ett speciellt ondskefullt eller läskigt intryck. Snarare verkar han vara en aning efterbliven där han sitter med dreglet rinnande nerför munnen.

Bilden är otroligt amatörmässig, som en teckning man hittar på väggen i en mellanstadieskola. Hade man träffat barnet som målat den hade man, utan att ljuga, sagt att den var fin, vad duktig du är på att måla och uppmuntrat honom eller henne att fortsätta. Men som omslag till ett kommersiellt utgivet spel man ska betala för håller det inte alls. Hur tänkte de? Är inte främsta syftet med ett omslag att fånga potentiella köpare? Om jag som 12-åring valt mellan två spel att lägga min månadspeng på talar det mesta för att jag hade valt det andra, nästan oavsett vilket det andra spelet var. Det är heller inget budgetspel det handlar om, det kostade nästan åtta pund när det släpptes, en redig slant 1983. Egentligen finns det inte mycket mer att säga, omslaget är så uselt att det blir komisk.

Spelet är en dålig kopia av Nintendos Donkey Kong, antagligen olicensierad. Precis som i originalet ska man ta sig upp för en byggställning och samtidigt undvika hinder på vägen som tunnor och eldflammor, för att rädda den hjälplösa flickan som Kong rövat bort. I den här versionen har Kong kidnappat den vackra stjärnan Fay Ray och för att rädda henne och vinna hennes eviga kärlek måste man klara alla fyra banor, samtliga exakta kopior av Donkey Kong. Enda skillnaden är att man inte spelar med Mario. Visserligen har även denna namnlösa figur en stor näsa, men inte kraftfull och stilig som Marios utan istället en väldigt lång som dessutom viftar som en elefantsnabel varje gång man dör. Och associerar man inte näsan med en elefantsnabel så finns det annat att likna den vid, som kanske inte riktigt hör hemma i ett barnspel.

Precis som omslaget är spelet riktigt uselt: det är långsamt, kontrollerna är sega och musiken ljuder falskt. Utöver det är grafiken dålig och ful även för att vara från 1983. Inte heller i spelet ger Kong ett särskilt skräckinjagande intryck. Men om han på omslaget framför allt framstår som mentalt efterbliven så ser han här bara snäll och glad ut, om än med ett försmädligt och inte alltför intelligent leende. Snäll men kanske lite dum som Bo Kaspers Orkester sjöng i slutet av 1990-talet.

Betyget på Lemon 64 är 4,37 vilket säger en del, detta är helt enkelt riktigt svagt över hela linjen. Så om man avslutningsvis ändå ska försöka säga något positivt om framsidan kan man konstatera att den åtminstone är ärlig och tydligt visar vilket amatörmässigt och dåligt spel Kong är. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Pole Position (arkad/c64/atari 2600)

Det finns väl inte någon som var med under perioden den här bloggen täcker - eller med ett intresse för retrogaming - som inte känner till Pole Position. När Namco lanserade spelet 1982 blev det genast en favorit i arkadhallarna och det har utsetts till ett av världens mest betydelsefulla och inflytelserika spel genom tiderna.

Spelet är uppdelat i två delar där man först kör ett kvalificeringsheat som avgör i vilken position man startar det efterföljande loppet, det vill säga andra delen av spelet. Det egentliga målet är att jaga high-score genom att hålla sig kvar i loppet så länge som möjligt. Man måste köra varje varv på en viss tid för att få fortsätta, en tid som minskar för varje varv. Man får bonuspoäng om det finns tid kvar vid varje checkpoint (varv) samt för varje bil man passerat. Spelet är slut när man inte hinner köra varvet på utsatt tid eller när man kommer i mål efter tre varv.

Pole Postion har släppts till de allra flesta system som var aktuella vid tidpunkten och även till flera som kom senare. Jag har tre versioner i min samling: arkadspelet i en liten plug-and-play-pryl som bara består av en joystick, Commodore 64 och Atari 2600.

Den första versionen jag spelade var till C64:an vilken också var den enda jag spelade när det begav sig. Att det var ett arkadspel från början visste jag inte då. I min värld var det bara en sämre variant av Pitstop II, som jag tyckte var milsvida bättre. Det jag minns är framför allt frustrationen över att bilen exploderade hela tiden.  

Till Commodore 64 gavs Pole Position ut 1984 av Datasoft som även gett ut spel som Bruce Lee, The Goonies och Zorro. Med tanke på dess status i spelhistorien var jag förstås tvungen att ha ett exemplar trots mina inte speciellt goda minnen. När jag väl laddade in det kunde jag bara konstatera att minnet inte bedrog mig, det var inget vidare. Dåligt ljud och usla kontroller på alla sätt, styrningen har en fördröjning innan den svarar och man får ingen styrsel i bilen som kränger hit och dit. Som att styra spagetti, vilket är ett stort problem eftersom det räcker med att nudda en annan bil eller en skylt vid väggrenen för att bilen ska explodera. Grafiken håller inte heller måttet, den är blockig och för tankarna till Atari 2600. Förutom den rent speltekniskt dåliga konverteringen är det dock väldigt likt arkadspelet. Skillnaden är att man här kan välja tre olika banor samt hur många varv man ska köra. 

Commodore 64 (1984)

Arkadversionen körde jag första gången för ett och ett halvt år sen när jag köpte en Plug-and-Play-konsol med fem arkadspel på loppis. Förutom Pole Position var det Pac-Man, Mappy, Xevius och Galaga. Med tanke på mina tidigare upplevelser av spelet hade jag inga större förväntningar, jag föreställde mig att det skulle vara ungefär som till Commodore 64 fast med bättre grafik. Men jag kunde inte haft mera fel, skillnaden var enorm. Bra ljud, bra grafik och riktigt bra och känsliga kontroller som följde joysticken utan mista fördröjning. Körbanan var bredare - eller om det är bilarna som är mindre i förhållande till vägen - vilket gjorde det mycket lättare att köra om. Ett riktigt kul spel fick jag erfara om än svårare att ta sig i mål om man jämför med 64-versionen. Men det är ju inte så förvånande, hur skulle man annars få spelarna att lägga ytterligare en slant i automaten?

arkadverskionen (1982)

När jag i somras var i Berlin besökte jag TV-Speile Computer Museum och kan därför stoltsera med att jag nu även kört Pole Position i dess bästa utförande, kabinettet man sitter i. Spelet är förstås det samma som i min plug-and-play-variant här hemma, men det var ändå något helt annat att köra med ratt, växelspak, gas och broms. En häftig upplevelse och då det inte var så många besökare när jag var där kunde jag köra det flera gånger och se mina initialer högst upp ännu när det var dags att åka hem. För övrigt ett riktigt bra museum som jag verkligen kan rekommendera om ni råkar befinna er i Berlin.

Pole Position på TV-Speile Computer Museum i Berlin

Atari 2600 fick sin version av Pole Position 1983 och det var Atari själva - vilka hade licensen till arkadspelet utanför Japan - som låg bakom det. Den har versionen avviker ganska mycket från arkadspelet vilket inte så konstigt med tanke på konsolens begränsade maskinvara. Grunderna är dock desamma med ett kvalifikationsheat först och därefter det riktiga racet med checkpoints för varje varv. Grafiken är ytterst basal som alla spel till Atari 2600 och i jämförelse med Commodore 64 är både grafiken och ljudet sämre, vilket är helt i sin ordning. Skillnaden borde egentligen vara betydligt större än vad den är. Fartupplevelsen är däremot bättre på Atari 2600 för att inte tala om kontrollerna som är betydligt bättre. Bilen svarar som den ska och det är helt enkelt en roligare spelupplevelse än på 64:an. En lyckad konvertering och av vad jag läst ett spel som utnyttjar maskinvaran till max.

Atari 2600 (1983)

Mottagandet av arkadspelet var översvallande på de flesta håll och beskrevs som det bästa racing-spelet någonsin och blev av en tidning utsett till årets arkadspel. Till Commodore 64 var recensionerna mera blandade, Computer World skrev att "det ser ut som ett hastverk och är långt från arkadkvalitet" medan man i Zzap! 64 var mer positiv och gav det 70 procent. På Lemon 64 blir omdömet av dagens retrogamers 6,42, vilket enligt min mening är väl högt. Men jag antar att nostalgifaktorn påverkar en del. Atari 2600-versionen fick ett mycket bra mottagande.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att arkadversionen är riktigt bra, konverteringen till Commodore 64 är en tämligen misslyckad historia medan Atari 2600 som är den är mest basala ändå slår C64-versionen både vad gäller kontroll, fart och spelupplevelse överlag.

För fler inlägg, se innehållsförteckning
Ett tidigare inlägg om Pole Position som bara fokuserar på C64-versionen hittar du här. 

Reklamfolder med Pole Position i stående och sittande utförande

källor: wikipedia.org, lemon64.com, mobygames.com

10 hemdatorer att vinna (reklam)

 

För ungefär ett år sedan publicerade jag ett inlägg med reklam från Handic, Commodores generalagent i Sverige: Landa på Jupiter med folkdatorn vic 20. Där skrev jag om min nyupptäckta förtjusning i datorn och de grafisk torftiga spelen till den. Då hade jag inte en riktig dator, utan spelade på min the C64 från Retro Games Ltd i vic 20 läge. En riktig vic 20 stod högt på min önskelista. 

Nu kan jag skriva att jag faktiskt har en. Och jag är inte besviken, den motsvarar mina förväntningar fullt ut. Att det är en föregångare till Commodore 64 är tydligt, utförandet är detsamma liksom kommandon för att ladda in spel. Även dessa är i stort sett identiska när man spelar den första generationen 64-spel från 1982-1983. Och som jag skrivit många gånger tidigare är jag väldigt förtjust de första generationerna av datorer och spelkonsoler som började med Fairchild Channel F år 1976 och fortsatte med Atari 2600 året efter. 

Mitt spelbibliotek till vic 20 är förstås betydligt mindre än till 64:an och består ännu så länge bara av ett trettiotal originalspel och lika många piratkopior. Framöver kommer jag även att skriva om dessa spel.

Och så var det reklamen, tävla med Pelle Svanslös och Maja Gräddnos för att vinna en vic 20. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte av bilden. Bara att man ska gå till närmaste butik för att hämta tävlingsblankett. Jag undrar hur många som samtidigt köpte en tablettask när de ändå var där. Och slutligen: vad gör Drutten bland Pelle, Maja och deras antagonister Bill, Bull och elake Måns?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Helgonet 14/1983 som reklambilden hämtats från

The Train: Escape to Normandy (c64)

Frankrike, augusti 1944. De allierade styrkorna avancerar och tyskarna påbörjar evakueringen av soldater och materiel till Berlin. De har även lagt beslag på Frankrikes stora konstsamling och lastat den på ett tåg i syfte att använda som lösen vid de fredsförhandlingar som oundvikligen närmar sig. Tillsammans med den franska motståndsrörelsen ska du lägga beslag på tåget och föra det från Metz i södra Frankrike till Rivière i norra delen av landet - en resa på 40 mil enligt google maps - där du ska möta upp de allierade styrkorna. 

Resan börjar vid midnatt på Metz järnvägsstation där du ska ta kontroll över tåget. Det gör du genom att skjuta mot vakterna så att din kompanjon kan koppla om spåret till den väg du valt köra, det finns tre alternativa färdvägar beroende på svårighetsgrad. Sedan har du åtta timmar på dig att köra tåget till Rivière. På resan dit sköter du loket, reglerar farten, lastar i mer kol, lättar på ångtrycket vid behov och signalerar vilket spår motståndsmännen ska växla till där spåren delar sig. Du sköter även artilleripjäserna som är placerade längst fram och längst bak på tåget, för att skjuta ner anfallande flygplan. 

Första scenen på Metz järnvägsstation

Du måste under hela resan ha koll på var du befinner dig genom att titta på kartan som visar tågets position. För att passera broar måste man erövra dem, antigen genom att själv skjuta sig igenom eller be motståndsrörelsen om hjälp. Men för att kontakta motståndsrörelsen måste man först erövra någon av stationerna längs vägen eftersom det bara är där man har tillgång till en telegraf. Bland telegrammen på den erövrade stationen hittar du även tyskarnas underrättelseinformation som kan vara till stor hjälp och dessutom nödvändig för att komma fram till Rivière med konstskatten och livet i behåll. 

Utöver detta måste du också kontrollera tågets kondition om det är i behov av service. Loket behöver servas åtminstone en gång eftersom ångpannan tar mycket stryk i den fart man måste köra för att hinna fram i tid. Spelet slutar om du dör, om konstsamlingen eller tåget förstörs eller om du inte hinner fram innan det ljusnar klockan åtta på morgonen.

Anfallande fiendeplan

The Train - escape to Normandy är ett spel jag velat lära mig ändå sedan jag såg det första gången för ett antal år sedan. Tyckte om atmosfären och stämningen, de mörka färgerna nästen helt i svart och grått. Känslan av gamla filmer som utspelar sig under andra världskriget som Örnnästet, Hjältarna från Telemarken och Kanonerna på Navarone. Men de gånger jag försökt har jag inte gett det den tid som behövts, inte försökt lista ut vad eller hur man ska göra. Nyligen bestämde jag mig för att lära mig på riktigt med en manual vid min sida. Och det var enklare än jag förväntat mig, när jag väl börjat gick det väldigt fort att lära sig.

På det stora hela motsvarade spelet mina förväntningar, förutom att det var mer action och mindre strategi än jag föreställt mig. Men det gäller ändå att tänka rätt, man har som sagt bara åtta timmar på sig. Vilka stationer ska man inta för att få underrättelser och skicka telegram, hur fort kan man köra utan att förstöra ångtanken och när ska man be motståndsrörelsen om hjälp med att exempelvis erövra en bro?

Loket inifrån med alla reglage

Spelet släpptes av Accolade 1987 och mottagandet var på det stora hela positivt. I Zzap! 64 fick recensionen ett helt uppslag och betyget 87 procent. De skriver att man skulle kunna tro att spelet bara attraherar tågentusiaster, men att så verkligen inte är fallet. Det är, fortsätter de, som en interaktiv film på grund av den sceniska grafiken och det realistiska ljudet som skapar en filmisk atmosfär. I DatorMagazin 4/1988 får det medelbetyget 3,3. Grafiken och ljudet ger de fyra men betyget för varaktighet är bara två. Här delar jag verkligen inte uppfattning med Fredrik Pruzelius som skrivit recensionen, speciellt inte hans syn på spelets varaktighet. The Train kan man hålla på med länge och genom de olika svårighetsgraderna behålls spelvärdet ännu längre. Men jag tycker även att både grafiken och ljudet fått lägre betyg än vad det förtjänar. På Lemon 64 får det 8,4 poäng.

Spelet är löst baserad på filmen med samma namn från 1964 med Burt Lancaster i huvudrollen. Jag har inte sett den så kanske kan det bli ännu ett äventyr att lägga till Örnästet och de andra hjältehistorierna med andra världskriget som fond. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Kartan man måste hålla koll på under resans gång

Omslaget gör verkligen inte spelet rättvisa

 källor: datormagazin 4/1987, lemon64.com (the train), en.wikipedia.org (the train - film 1964), 

en.wikipedia.org (the train: escape to normandy), zzaap! 64 issue 36

Titanic - the adventure begins (cover art)

Jag har alltid varit fascinerad av skeppsvrak, både verkliga och uppdiktade. Fotografier och målningar av sjunkna skepp på havets botten är lockande. De av vattnet färgade och diffusa bilderna, vraken delvis nedsjukna i lera, alger som växer på dem och kringströdda delar av skeppet eller dess inredning. Det är något som lockar, som drar. Mystiken, ödsligheten, tystnaden. 

Ett av mina favoritalbum med Tintin är Rackam den Rödes Skatt där de letar efter Enhörningens sjunkna skepp och bildrutorna när de dyker på det sönderfallande vraket. Men det handlar heller inte bara om skeppsvrak utan även byggnader och städer som av någon anledning hamnat under vatten. Som staden i Tintin och Hajsjön, den som lagts under vatten vid ett dammbygge och där Rastapopoulos gömmer sig med barnen Nico och Nouchka som gisslan. Eller Finn och Fiffi som hamnar i en sjunken stad i äventyret det hemlighetsfulla slottet. Och förstås Atlantis. Det är något vackert över det övergivna och det tillkommer ytterligare en dimension när det vilar på havets botten.

Med detta som bakgrund är det därför inte förvånande att jag tycker mycket om bilden på omslaget till Titanic - the adventure begins. Varje gång jag spelar det fastnar jag en stund vid målningen, det sjunkna fartygets gröna nyans genom vattnet, ljuset från dykarens lampa, strålkastarskenet som skymtar från andra sidan av vraket. Det vilar stilla på botten med stor reva efter kollisionen med isberget, våningsplanen som till viss del fallit ner över varandra men i övrigt intakt. De små luftbubblorna från dykaren och slangen som kopplar honom samman med ytan, som förser honom med syre. Det är en fantastisk målning, så välgjord och noggrant utförd. Ett omslag som lockar, som väcker fantasin. 

Spelet lyckas dock bara delvis fånga denna stämning. Både grafisk och spelmässigt är det ytters rudimentärt. När man utforskar insidan av skeppet är det utformat som ett äventyrsspel med beskrivningar av rummen man står och i vilka väderstreck man kan gå. Men i det spelmomentet har de lyckats fånga den ödsliga stämningen och övergivna känslan. Det är helt tyst förutom ett sonarljud som långsamt pulserar genom hela dykningen. Väldigt suggestivt. 

Jag har skrivit om den här titeln tidigare men då i första hand med fokus på själva spelet, ett inlägg som kan läsas här.

För andra inlägg, se innehållsförteckning

Tintin dyker på Enhörningen i Rackam den Rödes Skatt

Gott nytt år 2025!

I två och ett halvt år har jag nu skrivit på denna blogg. Inte helt kontinuerligt, vissa perioder med inlägg varje månad och till och med flera i veckan, andra perioder utan något alls. Min målsättning för 2025 är att publicera ett inlägg varje lördag. Varannan lördag en lite längre text med fokus på något spel, en gång i månaden fokus på ett omslag och den fjärde veckan lämnar jag öppet för att skriva om vad som helst som rör tidsperioden jag täcker, men främst utifrån reklambilder från olika serietidningar. Det finns så mycket mer än bara videospel jag skulle vilja skriva om men inte hittat något forum att skriva om dem i. Har funderat på att starta ytterligare en blogg men det har jag inte tidsmässigt utrymme för. Således utökar jag begreppet gammelgaming istället. Fokus kommer fortfarande vara spelrelaterat och de lördagar som omfattas av bloggens underrubrik "och mer" kommer ofta även de kretsa kring spel på ett eller annat sätt. 

Planen för 2025 ser således ut som följer: spel vecka 1, omslag vecka 2, spel vecka 3, reklam/annat vecka 4. Sedan börjar det om. Som det har sett ut hittills har den stora majoriteten av alla texter handlar om Commodore 64 så ytterligare en tanke med 2025 är att ge andra system mer utrymme. Dessa kommer främst att vara atari 2600 som jag redan skrivit ganska mycket om, vic-20, philips videopac, nes, sega master system, sega mega drive och amiga 16 bitar. Helt enkelt de äldre konsolerna och datorerna jag har i min samling. Antagligen kommer det även att komma något mer system, jag har en Intellivision där de inbyggda kontrollerna inte riktigt fungerar som de ska och tanken är att fixa dem. Jag har redan köpt ett reparationskit. 

Ytterligare en ambition är att skriva om andra aspekter av spelkulturen: samhällsdebatt om våld i dataspel, piratkopiering, spel som kan ses utifrån den politiska situationen som exempelvis kalla kriget samt könsrelaterade aspekter för att nämna några av de planer jag har. Jag har under många år även samlat på mig brädspel, främst från 1970- och 1980-talet, vilket också är något jag skulle vilja skriva om.

Jag ser redan nu att jag omöjligt kommer att täcka allt detta under kommande år, men se det som en framtidsvision, en programförklaring. Men allra viktigast är att skrivandet fortsätter att vara lustfyllt, detta är ett fritidsintresse som ger min nostalgiska ådra ytterligare en dimension och kanske också en möjlighet att på sikt fånga upp kulturhistoriska aspekter som annars inte så lätt låter sig infångas. Men vägen dit ska styras av lust och tillfälligheter.

Med dessa storslagna planer rundar jag av och avslutar med att önska jag er alla ett gott nytt år!

För fler inlägg, se innehållsförteckning