Det finns väl inte någon som var med under perioden den här bloggen täcker - eller med ett intresse för retrogaming - som inte känner till Pole Position. När Namco lanserade spelet 1982 blev det genast en favorit i arkadhallarna och det har utsetts till ett av världens mest betydelsefulla och inflytelserika spel genom tiderna.
Spelet är uppdelat i två delar där man först kör ett kvalificeringsheat som avgör i vilken position man startar det efterföljande loppet, det vill säga andra delen av spelet. Det egentliga målet är att jaga high-score genom att hålla sig kvar i loppet så länge som möjligt. Man måste köra varje varv på en viss tid för att få fortsätta, en tid som minskar för varje varv. Man får bonuspoäng om det finns tid kvar vid varje checkpoint (varv) samt för varje bil man passerat. Spelet är slut när man inte hinner köra varvet på utsatt tid eller när man kommer i mål efter tre varv.
Pole Postion har släppts till de allra flesta system som var aktuella vid tidpunkten och även till flera som kom senare. Jag har tre versioner i min samling: arkadspelet i en liten plug-and-play-pryl som bara består av en joystick, Commodore 64 och Atari 2600.
Den första versionen jag spelade var till C64:an vilken också var den enda jag spelade när det begav sig. Att det var ett arkadspel från början visste jag inte då. I min värld var det bara en sämre variant av Pitstop II, som jag tyckte var milsvida bättre. Det jag minns är framför allt frustrationen över att bilen exploderade hela tiden.
Till Commodore 64 gavs Pole Position ut 1984 av Datasoft som även gett ut spel som Bruce Lee, The Goonies och Zorro. Med tanke på dess status i spelhistorien var jag förstås tvungen att ha ett exemplar trots mina inte speciellt goda minnen. När jag väl laddade in det kunde jag bara konstatera att minnet inte bedrog mig, det var inget vidare. Dåligt ljud och usla kontroller på alla sätt, styrningen har en fördröjning innan den svarar och man får ingen styrsel i bilen som kränger hit och dit. Som att styra spagetti, vilket är ett stort problem eftersom det räcker med att nudda en annan bil eller en skylt vid väggrenen för att bilen ska explodera. Grafiken håller inte heller måttet, den är blockig och för tankarna till Atari 2600. Förutom den rent speltekniskt dåliga konverteringen är det dock väldigt likt arkadspelet. Skillnaden är att man här kan välja tre olika banor samt hur många varv man ska köra.
Arkadversionen körde jag första gången för ett och ett halvt år sen när jag köpte en Plug-and-Play-konsol med fem arkadspel på loppis. Förutom Pole Position var det Pac-Man, Mappy, Xevius och Galaga. Med tanke på mina tidigare upplevelser av spelet hade jag inga större förväntningar, jag föreställde mig att det skulle vara ungefär som till Commodore 64 fast med bättre grafik. Men jag kunde inte haft mera fel, skillnaden var enorm. Bra ljud, bra grafik och riktigt bra och känsliga kontroller som följde joysticken utan mista fördröjning. Körbanan var bredare - eller om det är bilarna som är mindre i förhållande till vägen - vilket gjorde det mycket lättare att köra om. Ett riktigt kul spel fick jag erfara om än svårare att ta sig i mål om man jämför med 64-versionen. Men det är ju inte så förvånande, hur skulle man annars få spelarna att lägga ytterligare en slant i automaten?
När jag i somras var i Berlin besökte jag TV-Speile Computer Museum och kan därför stoltsera med att jag nu även kört Pole Position i dess bästa utförande, kabinettet man sitter i. Spelet är förstås det samma som i min plug-and-play-variant här hemma, men det var ändå något helt annat att köra med ratt, växelspak, gas och broms. En häftig upplevelse och då det inte var så många besökare när jag var där kunde jag köra det flera gånger och se mina initialer högst upp ännu när det var dags att åka hem. För övrigt ett riktigt bra museum som jag verkligen kan rekommendera om ni råkar befinna er i Berlin.
Atari 2600 fick sin version av Pole Position 1983 och det var Atari själva - vilka hade licensen till arkadspelet utanför Japan - som låg bakom det. Den har versionen avviker ganska mycket från arkadspelet vilket inte så konstigt med tanke på konsolens begränsade maskinvara. Grunderna är dock desamma med ett kvalifikationsheat först och därefter det riktiga racet med checkpoints för varje varv. Grafiken är ytterst basal som alla spel till Atari 2600 och i jämförelse med Commodore 64 är både grafiken och ljudet sämre, vilket är helt i sin ordning. Skillnaden borde egentligen vara betydligt större än vad den är. Fartupplevelsen är däremot bättre på Atari 2600 för att inte tala om kontrollerna som är betydligt bättre. Bilen svarar som den ska och det är helt enkelt en roligare spelupplevelse än på 64:an. En lyckad konvertering och av vad jag läst ett spel som utnyttjar maskinvaran till max.
Mottagandet av arkadspelet var översvallande på de flesta håll och beskrevs som det bästa racing-spelet någonsin och blev av en tidning utsett till årets arkadspel. Till Commodore 64 var recensionerna mera blandade, Computer World skrev att "det ser ut som ett hastverk och är långt från arkadkvalitet" medan man i Zzap! 64 var mer positiv och gav det 70 procent. På Lemon 64 blir omdömet av dagens retrogamers 6,42, vilket enligt min mening är väl högt. Men jag antar att nostalgifaktorn påverkar en del. Atari 2600-versionen fick ett mycket bra mottagande.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att arkadversionen är riktigt bra, konverteringen till Commodore 64 är en tämligen misslyckad historia medan Atari 2600 som är den är mest basala ändå slår C64-versionen både vad gäller kontroll, fart och spelupplevelse överlag.
Ett tidigare inlägg om Pole Position som bara fokuserar på C64-versionen hittar du här.
.JPG)
,%20red%202.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar