Titanic - the adventure begins (cover art)

Jag har alltid varit fascinerad av skeppsvrak, både verkliga och uppdiktade. Fotografier och målningar av sjunkna skepp på havets botten är lockande. De av vattnet färgade och diffusa bilderna, vraken delvis nedsjukna i lera, alger som växer på dem och kringströdda delar av skeppet eller dess inredning. Det är något som lockar, som drar. Mystiken, ödsligheten, tystnaden. 

Ett av mina favoritalbum med Tintin är Rackam den Rödes Skatt där de letar efter Enhörningens sjunkna skepp och bildrutorna när de dyker på det sönderfallande vraket. Men det handlar heller inte bara om skeppsvrak utan även byggnader och städer som av någon anledning hamnat under vatten. Som staden i Tintin och Hajsjön, den som lagts under vatten vid ett dammbygge och där Rastapopoulos gömmer sig med barnen Nico och Nouchka som gisslan. Eller Finn och Fiffi som hamnar i en sjunken stad i äventyret det hemlighetsfulla slottet. Och förstås Atlantis. Det är något vackert över det övergivna och det tillkommer ytterligare en dimension när det vilar på havets botten.

Med detta som bakgrund är det därför inte förvånande att jag tycker mycket om bilden på omslaget till Titanic - the adventure begins. Varje gång jag spelar det fastnar jag en stund vid målningen, det sjunkna fartygets gröna nyans genom vattnet, ljuset från dykarens lampa, strålkastarskenet som skymtar från andra sidan av vraket. Det vilar stilla på botten med stor reva efter kollisionen med isberget, våningsplanen som till viss del fallit ner över varandra men i övrigt intakt. De små luftbubblorna från dykaren och slangen som kopplar honom samman med ytan, som förser honom med syre. Det är en fantastisk målning, så välgjord och noggrant utförd. Ett omslag som lockar, som väcker fantasin. 

Spelet lyckas dock bara delvis fånga denna stämning. Både grafisk och spelmässigt är det ytters rudimentärt. När man utforskar insidan av skeppet är det utformat som ett äventyrsspel med beskrivningar av rummen man står och i vilka väderstreck man kan gå. Men i det spelmomentet har de lyckats fånga den ödsliga stämningen och övergivna känslan. Det är helt tyst förutom ett sonarljud som långsamt pulserar genom hela dykningen. Väldigt suggestivt. 

Jag har skrivit om den här titeln tidigare men då i första hand med fokus på själva spelet, ett inlägg som kan läsas här.

För andra inlägg, se innehållsförteckning

Tintin dyker på Enhörningen i Rackam den Rödes Skatt