Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984

Crime is a disease. He's the cure. (reklam)

1980-talets stora hjälte och alfahane, Sylvester Stallone. Första filmen jag såg med honom var Over the Top, en film där han faktiskt inte är en klassisk actionhjälte. Istället spelar han en pappa som försöker bygga upp relationen med sin son genom att ta honom med på en resa i sin lastbil till VM i armbrytning. Jag har mest hört negativa kommentarer om filmen men jag tyckte den var bra, riktigt bra till och med men har inte sett om den. Den andra, en mer typisk Stallone-film, var First Blood. Jag älskade den och försökte förklara för min mamma att den alls inte bara var en våldsfilm utan hade ett budskap. Till sist såg vi den tillsammans och hon gick med på att så var fallet. Vi hade lånat min morbrors videobandspelare och jag såg filmen om och om igen. Till skillnad från Over the Top har jag sett om den här filmen, gjorde det för ett par år sedan och till min förvåning var den faktiskt ganska bra, även om den ballar ur mot slutet. 

Filmaffisch till First Blood från 1982

Den för inlägget aktuella filmen, Cobra, har jag däremot inte sett. Men jag har spelat det på Commodore 64, ett tämligen tråkigt sidoskrollande skjutspel från Ocean. Ocean köpte upp filmlicenser på löpande band vilket oftast resulterade i rätt mediokra eller till och med usla spel med några undantag som exempelvis Batman - the movie. Filmen Cobra handlar hur som helst om en polis som måste skydda det enda överlevande vittnet till en mördarsekt med högtflygande planer. Den har 5,8 poäng på imdb medan spelet har 4,41 på Lemon 64. Att spelet är bortkastad tid vet jag redan men hur är det med filmen? Måste erkänna att jag är sugen på att se den.

Cobra till Commodore 64 är ett tämligen mediokert spel

HK Electronics & Software, som ligger bakom den inledande annonsen av Cobra, var en svensk distributör av datorer och mjukvara. Företaget var en ständigt återkommande annonsör i Datormagazin och den här bilden har jag skannat ur nr 3/87. Det drevs av Heikki Karbing och var den största importören av dataspel till Sverige under slutet av 1980-talet. När Commodore 64 var som allra störst stod HK Electronics & Software för över 70 procent av marknaden. 1988 utsågs företaget av Activision till världens bästa speldistributör. 2010 tilldelades Heikki Karbring hederspriset på Datagalan för sitt "pionjärarbete med att sprida spelkulturen och sitt mod att stå upp mot piratkopiering".

för fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading screen till C64 - han ser elakare ut här än på affischen

Filmaffisch till Over the Top från 1987

källor: dataspelsgalan.se, datormagazin 3/87, imdb.com, lemon64.com

Golf (nes)

För några månader sedan skrev jag ett inlägg utifrån en reklamfolder - urval av nintendokassetter och spel - från Bergsala, Nintendos skandinaviska importör. Golf var ett av spelen i foldern men eftersom jag i första hand lyfte de titlar jag spelat mycket skrev jag i stort sett inget om det, förutom att det är ett bra spel men att jag saknade manual och därför inte riktigt behärskade det. De flesta nes-spel, speciellt de tidiga, är mycket intuitiva och någon extra info behövs inte. Det gäller dock inte för Golf, men nu har jag införskaffat en manual och spelat en hel del och kan därför skriver ytterligare några rader. 

Det släpptes 1984 och är ett klassiskt golfspel i det att man ser hela banan uppifrån. Eftersom skärmen är delad ser man också golfaren som råkar vara ingen mindre än Mario i egen hög person, som här gör ytterligare ett inhopp precis som i Tennis och Punch-Out!!. 

Man har tre spelvarianter att välja mellan: one-player stroke, two-player stroke och two-player match. Stroke är klassisk golf där den som har bästa resultat efter hela rundan vinner. Vid match tävlar man om varje hål ungefär som set i en tennismatch, den som vinner flest hål vinner matchen. Eftersom jag sällan har någon att spela med har jag uteslutande kört one-player stroke, där man går en 18-hålsrunda. 

Förutom klubban (man har 15 att välja mellan) påverkas bollens bana även av slagets styrka, hur man skruvar den och vindens riktning. Slagvyn är väldigt visuell och enkel att styra vilket gör att det lätt att slå bollen dit man vill. Banorna är på det stora hela varierade och bitvis utmanande och grafiken är välgjord. Det är dock mycket sparsamt med ljudeffekter, bara när man slår iväg bollen samt när den landar i en sandbunker. I övrigt är det tyst. 

Den största svårigheten i spelet, kanske kan man se det som en svaghet, är att man bara får veta avståndet till hålet från utslagspunkten. Nästa slag måste man uppskatta avståndet själv genom att bedöma hur långt bollen flugit och sedan utifrån det avgöra hur långt det är kvar. Och det är inte det lättaste, speciellt som skalan inte verkar vara helt enhetlig. Men å andra sidan, hur lätt är det att bedöma avstånd i verkligheten?

Jag har tidigare skrivit om Handicap Golf och Leaderboard, båda till Commodore 64, samt Golf till Atari 2600. Om jag ska jämföra med med dem är det en blandning mellan Handicap Golf och Leaderboard. Spelmekaniken med ett tydligt och visuellt gränssnitt som utgångspunkt för slagen påminner mest om Leaderboard medan vyn av golfbanan ovanifrån mer liknar Handicap Golf. Det går överhuvud taget inte att jämföra med Ataris golfspel från det sena 70-talet. En annan skillnad är att nes-varianten, som alla tidiga nintendospel, har ett mer lekfullt anslag medan Handicap Golf och Leaderboard strävar efter mer realism. 

Mario som just svingat iväg bollen

Jag nämnde ovan att man spelar med Mario, vilket jag faktiskt inte lagt märke till förut. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte spelat det så mycket tidigare, men det beror också på att han är större och mer proportionerlig än vad han normalt sett är. Han porträtteras mer verklighetstroget här helt enkelt.

Nintendo Golf är på det stora hela ett bra spel, det har en del brister men jag tycker att det är riktigt kul att spela. Det kommer inte upp i samma klass som Leaderboard, men Nintendo Golf är på många sätt en annat typ av spel med sitt lekfulla anslag, likheterna till trots. Skillnaderna är än större i en jämförelse med Handicap Golf till C64:an och Golf till Atari 2600. 

Det är intressant att se utvecklingen, från Ataris Golf 1978 till Handicap Golf 1983 vidare till Nintendo Golf 1984 och avslutningsvis Leaderboard från 1986. Det är en enorm utveckling både grafiskt och spelmässigt men alla fyra har sin charm. Golf på NES kommer jag att återvända till med jämna mellanrum och det stärker definitivt min relation till NES-konsolen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Här kan du läsa om de andra spelen som nämns i inlägget: 

Handicap Golf och Leaderboard till Commodore 64 samt Golf till Atari 2600

Tre spelvarianter att välja mellan

Manualen med överblick av de 18 hålen

Kong (cover art/c64)

Hittills har jag lyft några omslag som jag tycker är bra, som triggar fantasin och fångar spelets kärna och stämning. Den här gången tänkte jag istället göra tvärtom och titta på ett som inte är så lyckat, om jag ska uttrycka det milt. För omslaget till Kong, som gavs ut 1983 av Anirog till Commodore 64, är bland det fulaste jag har i min samling. Kanske till och med fulast av dem alla.

Större delen av omslaget upptas av Kong, hans kroppshydda som sväller ut över bilden. Men istället för en skräckinjagande jättegorilla framstår han framför allt som kraftigt överviktig. Hans storlek framgår ändå tydligt i förhållande till den lilla gubben med klubba i högsta hugg och en näsa nästan lika lång som armen och kvinnan Kong kramar i sin hand. Hon verkar dock inte särskilt brydd av situationen, lutar sig nonchalant bakåt och använder hans slutna hand som ryggstöd och pekfingret som armstöd. Hon betraktar något i sin hand, eller kontrollerar hon bara att naglarna är intakta. Jätteapan ger inte ett speciellt ondskefullt eller läskigt intryck. Snarare verkar han vara en aning efterbliven där han sitter med dreglet rinnande nerför munnen.

Bilden är otroligt amatörmässig, som en teckning man hittar på väggen i en mellanstadieskola. Hade man träffat barnet som målat den hade man, utan att ljuga, sagt att den var fin, vad duktig du är på att måla och uppmuntrat honom eller henne att fortsätta. Men som omslag till ett kommersiellt utgivet spel man ska betala för håller det inte alls. Hur tänkte de? Är inte främsta syftet med ett omslag att fånga potentiella köpare? Om jag som 12-åring valt mellan två spel att lägga min månadspeng på talar det mesta för att jag hade valt det andra, nästan oavsett vilket det andra spelet var. Det är heller inget budgetspel det handlar om, det kostade nästan åtta pund när det släpptes, en redig slant 1983. Egentligen finns det inte mycket mer att säga, omslaget är så uselt att det blir komisk.

Spelet är en dålig kopia av Nintendos Donkey Kong, antagligen olicensierad. Precis som i originalet ska man ta sig upp för en byggställning och samtidigt undvika hinder på vägen som tunnor och eldflammor, för att rädda den hjälplösa flickan som Kong rövat bort. I den här versionen har Kong kidnappat den vackra stjärnan Fay Ray och för att rädda henne och vinna hennes eviga kärlek måste man klara alla fyra banor, samtliga exakta kopior av Donkey Kong. Enda skillnaden är att man inte spelar med Mario. Visserligen har även denna namnlösa figur en stor näsa, men inte kraftfull och stilig som Marios utan istället en väldigt lång som dessutom viftar som en elefantsnabel varje gång man dör. Och associerar man inte näsan med en elefantsnabel så finns det annat att likna den vid, som kanske inte riktigt hör hemma i ett barnspel.

Precis som omslaget är spelet riktigt uselt: det är långsamt, kontrollerna är sega och musiken ljuder falskt. Utöver det är grafiken dålig och ful även för att vara från 1983. Inte heller i spelet ger Kong ett särskilt skräckinjagande intryck. Men om han på omslaget framför allt framstår som mentalt efterbliven så ser han här bara snäll och glad ut, om än med ett försmädligt och inte alltför intelligent leende. Snäll men kanske lite dum som Bo Kaspers Orkester sjöng i slutet av 1990-talet.

Betyget på Lemon 64 är 4,37 vilket säger en del, detta är helt enkelt riktigt svagt över hela linjen. Så om man avslutningsvis ändå ska försöka säga något positivt om framsidan kan man konstatera att den åtminstone är ärlig och tydligt visar vilket amatörmässigt och dåligt spel Kong är. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning