Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar.
Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.
Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult.
Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning.
Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen.
Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare.
.JPG)
Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt.
Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10.
På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.
Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har).
.png)
Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.
För fler inlägg, se innehållsförteckning
.JPG)
,%20red%202.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar